Obama’s America: Unmaking the American Dream

Dinesh D’Souzas senaste bok, Obama’s America: Unmaking the American Dream (Regnery, 2012), utgör en fortsättning på den tidigare boken: The Roots of Obama’s Rage. Resonemanget i den första boken var baserat på Obamas’ självbiografi och från observationer av hur han agerade som nyvald president. Den nya boken baseras på ett fylligare material. Ett skäl är naturligtvis att Obama har varit president i snart fyra år. Ett annat skäl är att D’Souza har uppdaterat sitt källmaterial. Han har rest världen runt och följt Obama i dennes fotspår, intervjuat släktingar och vänner, funderat och författat – allt i syfte att försöka förstå vad som motiverar USA:s 44:e president.

En sorglig historia

Obama är född och uppvuxen på Hawaii. Hans far, kenyanen Barack Obama senior, kom till Hawaii i början på 60-talet för att studera. Det var också på Hawaii som han sedermera träffade Obamas mor, Ann Dunham. D’Souza beskriver fadern som en miserabel karaktär. Han gifte sig med Obamas’ mor, utan att tala om för henne att han redan hade en gravid hustru i Kenya och han övergav henne innan hon hade hunnit föda deras son. Han var kommunist och patologisk lögnare. Han struntade i sina barn, misshandlade sina fruar och drack kopiösa mängder alkohol.
Obama senior var dock inte endast suput och mytoman, han var också utrustad med en sällsynt karismatisk personlighet. När han fick nys om att det skulle hållas ett möte för afrikanska stater i Ghana, reste han dit utan att blinka. Han tog sig in på konferensområdet genom att presentera sig som Ghanas minister för ekonomisk planering och han spelade denna roll så bra att när den riktiga ministern dök upp, trodde konferensanordnarna att vederbörande var en bedragare. Hemma i Kenya envisades han med att människor skulle tilltala honom "Doktor Obama" trots att han inte var läkare och att Harvard hade relegerat honom innan han hade hunnit bli färdig med sin doktorsexamen.
Obamas’ mor var lika radikal som fadern. Ann tog tidigt ställning emot kolonialism, kapitalism, Amerika och västerlandet. Som ung flicka förklarade hon att hon aldrig skulle gifta sig med en man som var västerlänning, vit och Amerikan och i kenyanen Barack Obama hittade hon sin första make.
Obama övergavs först av fadern, därefter av modern. Efter det att modern hade skilt sig från Obamas’ far, förälskade hon sig i en indonesisk student med, trodde hon, revolutionärt sinnelag. Paret flyttade till Indonesien där de också gifte sig. Till moderns stora bedrövelse visade det sig att Obamas’ styvfader Lolo Soetoro inte endast var positivt inställd till kapitalism och demokrati, han ansåg också att kommunismen utgjorde ett större hot mot Indonesien än kapitalismen. För Obamas’ mor hade maken inte endast begått en dödssynd, han hade också löst ett problem åt henne. Ann hade tröttnat på att vara mamma, hon ville satsa på sig själv och sin karriär och moderskapet var i vägen. Hon insåg att hon hade möjlighet att slå två flugor i en smäll. För att skydda sonen mot makens fördärvliga inflytande skickade hon unge Barack tillbaka till Hawaii. Obama var 10 år gammal. Modern följde inte ens med på resan. Hon körde honom till flygplatsen och instruerade flygplanets personal att han skulle resa ensam och att de skulle se efter honom. Därefter ringde hon upp sina föräldrar och förklarade att i samma ögonblick som sonen satte sina fötter på hawaiiansk mark, hade de ansvaret för sitt barnbarns uppfostran. Modern stannade i Indonesien. Hon återvände till Hawaii först efter det att hon hade drabbats av cancer. Ann Dunham Obama dog på Hawaii och hennes son besökte aldrig modern på hennes dödsbädd.
D’Souzas teori är att när Obama växte upp insåg han att föräldrarna kanske inte var särskilt mycket att identifiera sig med. Istället valde han att idyllisera den revolutionära ideologi som de hade omfattat. D’Souza menar att det är på det viset vi skall förstå titeln på Obamas’ första bok: Dreams From My Father. Boken handlar inte om faderns drömmar, utan om den vision som sonen övertog från fadern.

Faderns vision

Barack Obama seniors världsbild var antikolonial. Teorins kärnantagande är att väst inte har skapat sitt välstånd genom kreativt och hårt arbete. Välståndet är istället stulet från tredje världen. Det politiska målet är därför en global omfördelning av världens ekonomiska resurser. Obama senior föreslog till exempel att den kapitalistiska maktstrukturen i Kenya skulle krossas medelst konfiskatoriska skatter.
D’Souzas exempel är instruktivt. Antag att en person, låt oss kalla honom A, stjäl en annan persons, B:s, egendom. Hur mycket av stöldgodset har B rätt att få tillbaka? Svaret är naturligtvis "100 procent". Den antikoloniala teorin säger exakt detta: eftersom väst har stulit sitt välstånd från tredje världen, bör skattesatsen vara 100 procent. Annorlunda uttryckt: väst måste ge tillbaka allt.

Teorin förädlas

Obama hade blivit övergiven av sin radikala far och likaledes radikala mor. Det enda som han kunde identifiera sig med var deras politiska vision. Det var dock en emotionell identifikation och det skulle dröja flera år innan den erhöll en intellektuell bekräftelse. Fem personer spelar en viktig roll för att intellektualisera Obamas’ antikoloniala syn på världen.
Efter det att den 10-årige Obama hade skickats tillbaka till Hawaii, bodde han hos sina morföräldrar. Obamas’ morfar ansåg att eftersom Barack var svart, skulle han ha en svart förebild. Så Obama fick träffa Frank Davis. Davis var kommunist och orubbligt övertygad om kapitalismens fördärvliga karaktär. D’Souza skriver att Obama brukade sitta i ett hörn och lyssna medan Davis och morfadern drack whisky och spydde galla över det amerikanska samhällssystemet.
På Columbiauniversitetet träffade Obama palestiniern Edward Said. De utvecklade en vänskap som skulle vara i två decennier. Said var rabiat kritiker av väst. Han kallade USA för "folkmordsmakt" och avfärdade Israel som kolonial utpost. Said hyllade PLO:s kamp mot Israel som den sista antikoloniala kampen, en kamp som han inte överraskande beskrev som universell.
På Harvard hamnade Obama under inflytande av Roberto Unger. Unger förespråkade ett strikt antikolonialt perspektiv och förklarade att kampen mot USA är högprioriterad.
En annan av Obamas’ mentorer är frikyrkopastorn Jeremiah Wright. Wright vigde paret Obama och har döpt deras barn. Obamas’ bok The Audacity of Hope har lånat titeln från en predikan med samma namn. Wright är bland annat övertygad om att aidsviruset har skapats av USA:s regering i syfte att utrota svarta.
Obama är också god vän med Bill Ayers, före detta medlem i terroristgruppen Weatherman Underground.
D’Souza menar att dessa fyra personer försåg den antikoloniala teorin med teoretisk legitimitet. Obama var nu övertygad om att USA och väst är de stora skurkarna i det världspolitiska dramat och att han har ett personligt ansvar för att förvalta arvet från modern och, framför allt, fadern. Frågan var emellertid hur han skulle gå tillväga. Obama var fullt införstådd med att de flesta amerikaner inte skäms över sitt land. De anser, inte utan berättigande, att Amerika har gjort världen till en bättre plats.
D’Souza menar att den radikala aktivisten Saul Alinsky är den sista länken i intellektualiseringskedjan. Alinsky förklarade för Obama att revolutionärer måste bete sig som medelklass om de skall vinna medelklassens stöd. De måste göra det även om de hatar medelklassen. Obama hade inget problem med att efterleva Alinskys rekommendation. Hans far älskade att visa upp sig i dyrbara kostymer och välputsade skor. Det nya var att Obama hade fått ett politiskt motiv till att förändra sin yttre apparition: det är rätt att förställa sig om det tjänar ett högre politiskt syfte.

Vädja till vitas skuldkänslor

Hur gick Obama tillväga för att vinna presidentvalet? Han vann valet genom att erbjuda det vita Amerika slutgiltig absolution för de brott som det har begått mot landets svarta. Det är anledningen till att vita ofta säger att de gillar Obama, även om de ogillar det som han står för. Det är också förklaringen till den okritiska entusiasm som präglar människors och medias syn på Obama.
D’Souza skriver att Obama naturligtvis är medveten om detta förhållande. Han har förstått att hans makt förutsätter vita skuldkänslor. Han är heller inte sen att trampa på dessa ömma tår närhelst som han känner sig trängd. Han vet hur man skall manipulera människor.

Teater Obama

Därmed har vi nått fram till D’Souzas kanske mest chockerande tes: Obama har bedragit det amerikanska folket. Han har en helt annan agenda än den som han gick till val på.
Det som fick D’Souza att höja på ögonbrynen var presidentens bryska behandling av sin släkt. Få amerikanska presidenter har betonat solidaritetsbegreppet lika starkt som Barack Obama. Hans favoritslogan lyder: "We are our brother’s keeper". Det märkliga är att Obama har flera släktingar som lever i djupaste armod utan att han, presidenten och mångmiljonären, har lyft så mycket som ett finger för att hjälpa dem. D’Souza menar att Obama har brutit med sin släkt av politiska skäl. Han godtar inte att de inte accepterar den antikoloniala ideologin.
Den antikoloniala ideologin blir också synlig i Obamas’ beslut att returnera den bronsbyst föreställande Winston Churchill som den förre presidenten, George W. Bush, fick i present av britterna efter terroristattackerna mot New York och Washington och som har prytt det ovala rummet därefter. De chockade britterna förklarade att bysten var en gåva och att om presidenten inte hade plats för den i ovala rummet, kanske han kunde överväga att skänka den till ett museum. Obama var ointresserad. Han lät skicka tillbaka statyn. D’Souza menar att Obamas’ agerande är obegripligt om man inte beaktar den antikoloniala ideologin. Obama hatar Churchill därför att engelsmannen en gång var kolonialminister och presiderade över Kenya, Barack Obama seniors hemland.
Republikaner brukar säga att problemet med president Obama är att han saknar erfarenheter från näringslivet och att han av det skälet fattar beslut som skadar Amerika. Obamas’ politik är förvisso en katastrof, säger de, men det beror inte på att presidenten medvetet vill skada amerikanska intressen. Han gör det därför att han inte förstår bättre. D’Souza menar att detta inte är sant. Obama vill skada Amerika. Det är hans dolda agenda. Han kan naturligtvis inte säga det öppet. Istället pratar han om nödvändigheten att korrigera sociala orättvisor och förbättra miljön, men hans mål är att skada Amerika.
Låt kika lite närmare på Obamas’ inrikes- och utrikespolitik. Några exempel i punktform:

• I likhet med sin far, har Obama satt en ära i att attackera USA:s rika. Han har sagt att de bidrar med för lite till den gemensamma kakan. Obamas argument för ökade skatter är emellertid inte statsfinansiellt, han vill, i likhet med fadern, öka skattetrycket av rättviseskäl.
• Obama har förverkligat sin fars vision om en stark stat och en allt svagare privat sektor.
• Obama har agerat i syfte att göra USA till ett fattigare samhälle. Ett av hans främsta instrument har varit energipolitiken. Han har blockerat oljeborrning i USA, men subventionerat andra länders sökande efter olja. Det beror inte på att han vill skydda miljön, utan på att han vill att Amerika skall vara fortsatt beroende av länder som är mer eller mindre fientligt inställda till USA och att amerikaner skall konsumera mindre olja. På det sättet tror han sig kunna slå två flugor i en smäll: dels minska USA:s globala makt, dels pressa ned den amerikanska ekonomin via stigande energipriser.
• Varför är Obama så spenderglad? Därför att han vill bakbinda framtida generationer av amerikaner. Statsskulden skall hindra USA från att återuppbygga sin forna militära slagkraft och ge andra länder finansiell och politisk makt över USA. USA skall göras utrikespolitiskt irrelevant genom stigande skulder till omvärlden. Statsskulden skall också tvinga amerikanerna att acceptera en lägre levnadsstandard.
• På det utrikespolitiska området har Obama upprepade gånger hamnat i motsatsställning till allierade länder. Han stöder inte överraskande Argentina i den infekterade striden om Falklandsöarna.
• Han drar sig för att ingripa mot stater som massakrerar eller förtrycker sina befolkningar om de är kritiska till USA samtidigt som han underminerar regimer som är allierade med Amerika. Egypten är ett exempel. Obama har inte mycket gemensamt med det muslimska brödraskapet, men likväl föredrar han det framför den förre presidenten Mubarak. Mubarak var allierad med USA. Maktskiftet i Egypten innebär att USA:s inflytande i regionen minskar och det är det som Obama vill uppnå.
• Obama har rustat ned det amerikanska försvaret så till den milda grad att USA inte längre kan operera effektivt som en global makt. Han har gjort det genom att minska anslagen till militären och genom att reducera antalet kärnvapen. Motargumentet att Obamas’ agerande är motiverat av budgetskäl håller inte streck. Den djupa statsfinansiella krisen i USA har inte hindrat Obama från att satsa på dyra sociala reformer.
• Obama oroar sig mer för att Israel skall bomba iranska anläggningar än att mullorna skall skaffa sig kärnvapen. Det beror inte på att han är muslim eller på att han sympatiserar med mullorna i Teheran utan därför att han anser att iranska atomvapen skulle göra det omöjligt för USA att engagera sig i framtida imperialistiska äventyr i området kring persiska viken. Obama hoppas kunna göra USA lika militärt irrelevant som Kanada och det är endast möjligt genom att USA rustar ned samtidigt som omvärlden rustar upp.

Vad säger man om detta?

D’Souza skriver att om Obama inte stoppas, kommer historikerna om 50 år att uttrycka förvåning över det faktum att en så pass ung, robust och rik nation som Amerika, kunde förlora sin status så snabbt. Den romerska eran varade, trots allt, i nästan 1000 år. Det ottomanska imperiet och den brittiska epoken sträckte sig över flera hundra år. D’Souza är övertygad om att den amerikanska eran kommer att nå vägs ände år 2016. Barack Obama är nämligen ingen ordinär man. Han är, med D’Souzas egna ord, USA:s farligaste man.
Vad gör man då som läsare av allt detta? D’Souzas bok är, åtminstone till en början, oerhört spännande, men efter det att man har avverkat halva boken inställer sig en märklig känsla av overklighet. Boken förlorar sin karaktär av dokumentär och blir alltmer lik en science fictionroman. Det beror inte på att D’Souza saknar empiriska data eller att han inte argumenterar för sin tes. Han kämpar som ett lejon för att övertyga läsaren om att USA:s president är en sofistikerad bedragare. Hans tes är dock så chockerande att det är omöjligt för läsaren att inte fråga sig "Menar karln verkligen allvar? Kan detta verkligen vara sant?". Framtiden lär utvisa vem som har rätt.