Det har sagts mycket om den brittiske filosofen Roger Scrutons arbeten på Samtiden.com. Redaktören anser att Scruton, som både är intressant som konservativt sinnad filosof och individ, förtjänar att bli uppmärksammad, inte minst i vårt avlånga land.
England and The Need for Nations (Civitas, 2006) är professor Scrutons kanske tunnaste bok. Själv kallar han den “pamflett” och det är nog en rättvisande beskrivning. Det minimala formatet gör den emellertid inte ointressant. Scrutons böcker diskuterar ofta en mängd olika problem samtidigt, men i denna nio år gamla publikation koncentrerar författaren sig på ett problem: nationsstatens nödvändighet och prekära läge i vår tid.
Hotet mot nationsstaten
Scruton menar att nationsstaten är hotad från flera håll. Multinationella företag betraktar nationsstaten som ett hinder för kommersiell verksamhet. Transnationella institutioner som WTO, FN och EU har som målsättning att begränsa medlemsstaternas suveränitet. WTO anser att nationsstaten lägger hinder i vägen för globaliseringen av världsekonomin. FN:s olika deklarationer, bland annat den om mänskliga rättigheter, har som syfte att begränsa vad medlemsstaterna kan och inte kan göra.
Ett annat hot mot nationsstaten är massinvandringen. När västdemokratierna ratificerade Genevekonventionen på 50-talet var det för att kunna bistå människor som var på flykt undan kommunistiskt förtryck, inte för att öppna gränserna för massinvandring från tredje världen, men det är precis det som har skett och invandringen kan, varnar Scruton, om den inte begränsas och hanteras rätt, destabilisera våra samhällen.
Scrutons kritik riktar sig dock i huvudsak mot Europiska Unionen. EU-projektet baseras på premissen att nationsstaten och vidhängande nationella identiteter leder till krig och allmänt elände och att någon form av federativt styre därför är nödvändigt. Den bistra sanningen är, enligt Scruton, att det Europa som byråkraterna i Bryssel vill skapa, ett Europa utan gränser, är dömt att misslyckas. Människor varken vill eller kan identifiera sig med EU:s Europa eftersom det är en helt meningslös kollektivitet som är enat varken av språk, historia, religion, traditioner, sedvänjor och lag.
Det femte hotet är av mer akademisk art och kallas av Scruton “oikofobi”. Ordet syftar på det faktum att många av nationsstatens kritiker beter sig som om de led av en nationsstatsfobi. De reagerar med panik och vredesutbrott närhelst det egna hemlandet kommer på tal. Scruton beskriver oikofobin som ett organiserat tonårsuppror. Oikofoben är psykologiskt disponerad att reagera med avsky närhelst det egna hemlandet kommer på tal. Han eller hon drivs av en oemotståndlig lust att förringa och smutskasta den egna nationella identiteten och att närhelst en reell eller förment konflikt utbryter, att ta parti för främmande kulturer.
Scrutons premiss
Samhällsvetenskapliga analyser baseras ofta på antaganden om människans natur och Scrutons analys är inget undantag från den regeln.
Scruton menar att transnationalisterna beskriver människan som om hon inte hade en historia, rötter och lojaliteter till den plats där hon har växt upp och formats. Detta är ideologiskt nonsens, menar Scruton. Människors kärlek till fosterlandet har sin upprinnelse i territoriella instinkter. Det är av det skälet inte märkligt att människor sätter sina egna landsmäns trygghet och säkerhet framför utlänningars behov. Det är nästan lika naturligt som att föräldrar prioriterar sina egna barns väl och ve framför andras.
Argument för nationsstaten
Scruton beskriver kritiken av nationsstaten som endimensionell. Den utgår utifrån den i och för sig korrekta observationen att nationsstaten inte är perfekt, men drar den felaktiga slutsatsen att en transnationell organisering av samhället kan lösa Europas problem.
Likväl är denna kritik vida spridd i vår del av världen. Scruton beskriver nationalstatskritiken som ett intellektuellt virus som har infekterat universitetsakademiker och den politiska klassen och som idag har uppnått status av politisk och intellektuell ortodoxi.
Scruton menar att om liberaler och socialister hade granskat frågan noggrant och med ärligt uppsåt, hade de upptäckt att försvaret av nationsstaten implicerar ett försvar av sociala arrangemang som liberaler och moderata socialister ofta ställer sig bakom. Han hävdar bland annat att nationsstaten är en förutsättning för demokrati och social harmoni och detta är, menar han, något som borde tilltala också liberaler och socialister.
Social harmoni är viktigt därför att den minimerar riskerna för blodiga konflikter. Scrutons tes är att social harmoni kräver en nationalstat.
Gruppmedlemskapet gör att människor modererar sina åsikter och krav för att inte äventyra gruppens sammanhållning.
Därför är nationsstaten också en förutsättning för demokrati. Demokratin kan inte överleva om människor inte respekterar lagar och förordningar, dvs. om de inte kan säga om lagar som de facto missgynnar dem att de är våra lagar och kräva att de efterlevs och upprätthålls av staten, och detta är inte möjligt utan en stark vi-känsla.
Scruton menar givetvis inte att nationsstaten är perfekt, men den är det bästa som vi har. Nationsstaten är inte produkten av en politisk plan. Inte heller kan den förklaras med slumpmässighet. Istället har den växt fram spontant ur det sociala samspelet människor emellan. Nationsstaten har växt fram genom upprepade försök och misstag och slutresultatet har sakta kondenserats i lagar, sedvänjor och traditioner.
Politiska experiment som EU är riskabla inte minst på grund av sin storskalighet, men också därför att det är svårt att förutsäga konsekvenserna. Istället borde EU dra lärdom av Europas historia. Scruton menar givetvis inte att EU är en kommunistisk eller nazistisk organisation, men både kommunism och nazism försökte sig på att radikalt omgestalta vår kontinent och resultaten var förödande.
Scruton förordar istället att vi bevarar nationsstaten. Den är, som sagt, inte perfekt, men det finns dessvärre inget bättre system. Vi måste acceptera att vi lever i ett samhälle som inte är fullkomligt och när vi ger oss i kast med att förbättra det, skall vi avvisa alla grandiosa planer och nöja oss med små, gradvisa justeringar.
Argument för transnationalism
Enligt Scruton är argumenten för transnationalism och överstatlighet få till antalet. Det enda argument som transnationalisterna regelbundet åberopar sig på är Immanuel Kants lilla skrift Perpetual Peace: A Philosophical Sketch (Zum ewigen Frieden. Ein philosophischer Entwurf). Scruton menar att transnationalisterna har missförstått Kant. Kant försvarar inte överstatlighet, han ifrågasätter överstatlighet. Han säger att endast nationsstater med ett republikanskt styrelsesätt, dvs. representativt styre under territoriell lag, kan garantera fred, demokrati och ekonomiskt välstånd. Kant skulle således inte alls ha blivit förvånad över att Hitlertyskland orsakade ett världskrig och att USA och England representerade de goda krafterna i konflikten.
Kant förstod att nationella lojaliteter spelar en avgörande roll för människors vilja att respektera lagar som missgynnar dem och acceptera regeringar vars uppfattningar de inte delar. Det är således ingen tillfällighet att många människor är skeptiska till EU:s integrationssträvanden. När vi bombarderas med direktiv och förordningar som utfärdats av institutioner som vi inte kan kontrollera och som leds av individer som inte är ansvariga inför oss, förlorar de sin legitimitet och detta leder, menade Kant, först till despotism och sedan till anarki.
Dessutom: transnationalismen identifierar felaktigt nationsstaten med imperialism. Det andra världskriget var inte allas krig mot alla. Tvärtom: Hela Europa var hotat av Tyskland. Nationalism och nationell lojalitet är två helt olika saker. Det är därför som ingen känner sig hotad av norskt nationaldagsfirande. Faktum är, förklarar Scruton, att om engelsmännen inte hade älskat sitt hemland, hade de, med största säkerhet, förlorat det till tyskarna.
Scruton skriver att de som vurmar för överstatlighet bör påminnas om Europas religionskrig. De bröt ut på grund av att människor definierade sina lojaliteter i religiösa termer. Framväxten av nationella lojaliteter gjorde slut på dessa krig. Religiösa lojaliteter binder individen till andra individer med samma trosuppfattning. Nationella lojaliteter binder alla individer till varandra, oberoende av släkt- och familjetillhörighet eller religiös uppfattning. Därför skall nationsstaten försvaras.
Hvad hvilja då herr Scruton?
Scruton skriver att EU-anhängare uttrycker sig som om vi inte hade något val. Europas problem kan endast lösas på ett sätt och det är med “mer Europa” och när det visar sig att den föreslagna lösningen inte hjälper, hävdar man envist att det beror på att det i “mer Europa” inte är tillräckligt mycket Europa.
Denna debatteknik är inte ny utan praktiserades av kommunister och socialister under hela 1900-talet. Socialismen var, sade man oundviklig och i likhet med den europeiska integrationen var det bara hastigheten som man kunde påverka, inte den allmänna tendensen.
I realiteten står transnationella institutioner och faller med medlemsstaterna. EU har t.ex. inga arméer som organisationen kan hota utbrytare med och i samma ögonblick som Europas skattebetalare stänger sina portmonnäer, kollapsar organisationen. Det gäller, för övrigt, alla transnationella institutioner. De skulle inte existera utan nationsstater som finansierar deras verksamheter och ställer upp med soldater. Det är också därför som underminerandet av nationsstaten inte leder till global harmoni, utan mer sannolikt till global anarki.
Scruton vill inte oväntat att England skall lämna EU, att EU skall ge upp planerna på en allt tätare integration och återgå till det projekt för fördjupade mellanstatliga relationer som organisationen ursprungligen stod för. Det skulle inte endast förbättra relationerna mellan Europas nationalstater, det skulle också ge dem möjlighet att stoppa massinvandringen.
Sist men inte minst vill Scruton bekämpa oikofobin genom att ställa skolorna under föräldrakontroll.
England and The Need for Nations har nio år på nacken, men likväl är det en av herr Scrutons mest intressanta böcker. Faktum är att den kan vara svår att få tag på. Redaktören vill dock å det bestämdaste rekommendera denna drygt 30-sidiga pamflett. Trots sitt minimala format är det Roger Scrutons kanske mest läsvärda lunta.