För fyra år sedan stämdes det kanadensiska affärsmagasinetMacleans’ för hatbrott av Canadian Islamic Congress och fem muslimska juridikstudenter. Macleans’ är ett av Kanadas äldsta magasin och blandar ekonomiska reportage med politiska och kulturella analyser. Bakgrunden till stämningen var en artikel betitlad Why The Future Belongs To Islam, som bestod av ett referat av några teser som Mark Steyn driver i boken America Alone. The End of The World As We Know It.
Macleans’ inför rätta
Macleans’ stämdes inför tre statliga människorättstribunaler: Canadian Human Rights Tribunal, British Columbia Human Rights Tribunal och Ontario Human Rights Tribunal. På frågan vad han hade att säga till sitt försvar, svarade Steyn att han ansåg att han inte borde behöva försvara sin rätt att diskutera politik och demografi i domstol:
Since the CIC launched its complaint, I’ve been asked by various correspondents what my defence is. My defence is I shouldn’t have to have a defence.
Steyn förklarade att systemet med människorättstribunaler har utvecklats till ett hot mot demokratin och rättsstaten. Systemet leder till att media börjar undvika känsliga ämnen eller att tidningarna praktiserar självcensur när de tar upp kontroversiella frågor. Det medför, fortsatte han, att vi, på sikt, kommer att få en journalistik som, istället för att ifrågasätta staten, ställer sig bakom den eller nöjer sig med att rapportera vad politikerna gör. Det är dock inte endast rädslan för att bli åtalad som är ett problem ur demokratisk synpunkt. Det är dyrt att försvara sig emot anklagelser om islamofobi.
Den ansvarige utgiven för The Western Standard tillbringade två år i domstolsalar och tvingades punga ut med ett sexsiffrigt belopp efter det att tidningen stämts för hatbrott på grund av att den publicerat några Muhammedkarikatyrer. Den som lämnar in en stämningsansökan, tar ingen jämförbar risk. Macleans’ och Steyn tvingades betala för sitt försvar ur egen ficka, CIC och de fem juridikstudenterna skickade räkningen direkt till skattebetalarna.
Steyn noterade att systemet är riggat mot den som har stämts för hatbrott. Ställd inför någon av de tre tribunalerna, och Macleans’ stämdes inför samtliga, betraktas man inte som oskyldig tills motsatsen har bevisats. Man uppfattas tvärtom som skyldig och det är upp till den anklagade att själv bevisa sin oskuld. Tribunalerna arbetar dessutom oberoende av varandra, vilket innebär att en person som har blivit frikänd av en tribunal kan fällas av en annan tribunal. En följd är att under de 30 år som Kanada har haft människorättstribunaler har samtliga anklagade för så kallade sektion 13-brott blivit fällda. Anledningen till att de kanadensiska människorättstribunalerna inte behöver följa normala juridiska rutiner är att de inte är riktiga domstolar. De kan t.ex. inte utdöma fängelsestraff. Istället har de ett så kallat gottgörande syfte. Den dömde skall, på olika sätt, gottgöra den skada som hans eller hennes beteende har åsamkat tredje part. Det faktum att tribunalerna inte har samma befogenheter som riktiga domstolar, innebär emellertid inte att de saknar makt. År 2002 skrev den konservative prästen Stephen Bossoin en insändare i vilken han kritiserade det som ibland kallas "gaylobbyn". Bossoin inledde Homosexual Agenda Wicked på följande sätt:
The following is not intended for those who are suffering from an unwanted sexual identity crisis. For you, I have understanding, care, compassion and tolerance. I sympathize with you and offer you my love and fellowship. I prayerfully beseech you to seek help, and I assure you that your present enslavement to homosexuality can be remedied. Many outspoken, former homosexuals are free today.
Instead, this is aimed precisely at every individual that in any way supports the homosexual machine that has been mercilessly gaining ground in our society since the 1960s. I cannot pity you any longer and remain inactive. You have caused far too much damage.
Bossoin stämdes för hets mot homosexuella och hamnade inför Alberta Human Rights Commission. Efter flera år av förhandlingar fälldes Bossoin för brott mot homosexuellas mänskliga rättigheter. Bossoin dömdes till böter och förbjöds, för all framtid, att uttrycka sig negativt om homosexuella. Han ålades att rensa församlingens webbplats från homofobiska yttranden och att be offentligt om ursäkt för sitt agerande. Bossoin vägrade och överklagade domslutet till en vanlig domstol i vilken han sedermera frikändes.
Det kan vara värt att notera att kritiken av tribunalsystemet antar olika former. Mark Steyn anser att tribunalsystemet är oförenligt med ett modernt, fritt samhälle och att det av det skälet bör avskaffas. En annan form av kritik som har riktats mot tribunalerna har fokuserat på den uppenbara bristen på konsekvens. I ett mål från 2003 deklarerade Alberta Human Rights Commission att rockbandet Deicide inte hade gjort sig skyldig till en lagöverträdelse när de i sången "Kill The Christian" uppmanade sina fans att mörda kristna. En annan komposition som kommissionen ansåg vara förenlig med mångkulturell harmoni var hårdrockeposet "Kill All The White People". Bossoin hade inte uppmanat till mord. Det enda som han hade gjort var att protestera mot att skattemedel används av gaylobbyn för politiska syften som han inte delade. Trots detta fälldes Bossoin för brott mot de mänskliga rättigheterna, medan de betydligt grövre uppmaningarna till mord blev behandlade som fullständigt legitima kulturyttringar.
Steyn underströk också att hans agerade syftade till att skydda ett mer övergripande intresse:
When my children are my age, I want Western civilization still to be in business. I think the idea that America can survive as a lonely beacon of light in a dark planet is absurd. To accept these thuggish assaults on free speech in the rest of the West is to make inevitable a world in which one day they will be under assault here. We’re part of a global economy, signatories to global agreements, global distribution networks, members of transnational bodies. The notion that freedom can be undermined in every other part of the West without having an impact here in the United States is preposterous.
Anklagelserna i urval
Det intressanta med målet mot Macleans’ är att CIC och de fem muslimska studenterna inte ifrågasatte sanningshalten i Steyns artiklar. Tvärtom menade de att det inte spelar någon roll om det Steyn säger är sant eller falskt. Artiklarna är islamofobiska oberoende av eventuell sanningshalt.
Låt oss titta på några exempel.
CIC klagade över att Steyn i en recension av en muslimsk situationskomedi sagt att den var humorbefriad. CIC menade att Steyns recension implicerade att muslimer i allmänhet inte är roliga och att en sådan uppfattning bör klassificeras som islamofobisk.
CIC och de fem juridikstudenterna var upprörda över att Steyn hade sagt att ett betydande antal muslimer i väst har samma ideologiska målsättning som Al Qaeda. Bakgrunden till denna kritik var att Steyn refererat brittiska undersökningar enligt vilka nära två tredjedelar av Storbritanniens muslimer vill leva under sharia. För CIC spelade detta dock ingen roll: att nämna denna statistik var, för CIC, i sig en islamofobisk handling.
Steyn kritiserades för att ha sagt att Japan kommer att bli muslimskt. I själva verket hade Steyn använt Japan, ett land utan immigration, i syfte att illustrera den demografiska tesen i America Alone. “Japan”, skrev han, “offers the chance to observe the demographic death spiral in its purest form.”
Steyn anklagades för att ha påstått att den muslimska invandringen har gjort det svårare att vara homosexuell i Holland. Att Steyn baserade sitt påstående på bland annat det faktum att myndigheterna i Amsterdam har tillsatt en undersökning för att få veta varför marockaner är överrepresenterade när det gäller våld mot homosexuella, hade ingen betydelse för CIC som menade att Steyns utsagor var islamofobiska oberoende av deras sanningshalt.
Steyn förebråddes för att ha sagt att USA kommer att vara en islamisk republik om 30 år, att Europa står näst på den muslimska dagordningen och att västs enda försvar är att återuppliva kristendomen. I själva verket hade Steyn inte sagt något av detta. Steyn hade recenserat en bok, Robert Ferrignos Prayers For The Assassin, i vilken författaren beskriver ett fiktivt Amerika under muslimskt styre. Steyn noterade att denna typ av böcker, där författaren utgår från ett så kallat “What if scenario”, är ganska vanliga, men för CIC och de fem juridikstudenterna utgjorde det faktum att påståendena härrörde från en bokrecension och alltså inte nödvändigtvis var Steyns egna, ingen förmildrande omständighet. Handlingen att återge Ferrignos skönlitterära drama var i sig islamofobisk.
Steyn anklagades för att ha sagt att muslimer använder rättssystemet i västvärlden i syfte att undertrycka kritisk debatt om islam. Att muslimer de facto använder rättssystemet på det beskrivna sättet, spelade ingen roll för CIC som menade att påståendet är islamofobiskt oberoende av om det är sant eller falskt.
Ytterligare en sak som lades Steyn till last var att han påstods ha sagt att muslimer inte har något problem med djursex. Påståendet härrörde från en recension av Oriana Fallacis bok The Force of Reason som Steyn hade skrivit för Macleans’. I boken citerar Fallaci ayatolla Khomeini:
A man who has had sexual relations with an animal, such as a sheep, may not eat its meat. He would commit sin.
För CIC var det emellertid helt ointressant att ayatollan uppenbarligen inte hyste några principella invändningar mot djursex: djursex är ok om man inte efteråt äter djurets kött. Enligt CIC var Steyns recension islamofobisk därför att den tog upp saken till debatt, inte därför att den felciterade ayatollan eller tillskrev honom åsikter som han inte hade.
Domedagen
I april 2008 förklarade Ontario Human Rights Commission att den inte hade för avsikt att driva målet vidare. I uttalandet betonade kommissionen också att beslutet att lägga ned målet, inte innebar att den ansåg att CIC och de fem juridikstudenterna hade fel i sakfrågan. Tvärtom: Steyns artikel var förvisso islamofobisk. Kolumnisten Rex Murphy kommenterade uttalandet på följande sätt:
I’m not a lawyer, so I merely ask the question: … hasn’t it always been in free society a human right … not to be judged without a hearing? But here there was no hearing. Neither Macleans’ nor Steyn made a case or presented arguments. And yet the commission’s release damned them in harsh and condemnatory language that was a verdict in everything but name.
Furthermore, it did so before – mark that, before – two other tribunals, which, we presume, listen to and read this HRC’s words, have themselves even begun proceedings on the same complaint. Do judges in real courts act this way? Do they telegraph verdicts to other jurisdictions? Do they make up what they are delighted to call their minds in vacuo? Do they decline cases, then pass judgments anyway, and issue stern and rebuking releases?
I sitt tal till Ontario Human Rights Commission förklarade Steyn hur han såg på saken:
[Human rights commissioner] Barbara Hall didn’t bother to hear the other side. She simply declared us guilty. That is the very defining act of a police state. An apparatchik announcing that a citizen is guilty of dissent from state orthodoxy.
… If you’re just a fellow who happens to own a restaurant in Burlington, the Ontario Human Rights regime will destroy your savings, your business, your life, for no good reason. The verdict’s irrelevant. The process is the punishment. … But, and here’s the point: Maclean’s and I have no fear of Barbara Hall, the Commission, or the Tribunal. You are welcome to try to your worst with us. We have deep pockets…
I ett öppet brev till Macleans’ försvarade ordföranden för Canadian Human Rights Commission CIC:s och de fem juridikstudenternas agerande:
Mr. Steyn would have us believe that words, however hateful, should be give free reign. History has shown us that hateful words sometimes lead to hurtful actions that undermine freedom and have led to unspeakable crimes. That is why Canada and most other democracies have enacted legislation to place reasonable limits on the expression of hatred.
Steyn replikerade att argumentet, som han kallade Reductio ad Hitlerum, är falskt. Den historiska sanningen är, fortsatte Steyn, att Tyskland hade en hatlagstiftning på plats när nazisterna började formera sig. Nazisterna var heller inte sena att utnyttja detta faktum i propagandistiskt syfte. När Hitler förbjöds att hålla tal i Bayern 1925, spred nazistpartiet affischer på vilka han avbildades med munkavle. Det brukar sägas att Hitler använde riksdagshusbranden 1933 som förevändning för att skaffa sig diktatoriska befogenheter. Detta är endast delvis sant. Nazisterna uppfann inte diktaturen, de utnyttjade den existerande antiliberala lagstiftningen för sina egna syften.
Även Canadian Human Rights Commission och British Columbia Human Rights Tribunal valde sedermera att lägga ned målet mot Macleans’. Steyn förklarade att de båda tribunalernas beslut var politiskt motiverat: de ville undvika att drabbas av den negativa publicitet som Ontario Human Rights Commissions “drive-by verdict” medfört.
Because we spent a ton of money and had a bigshot Queen’s Counsel and exposed the joke jurisprudence and (at the federal “human rights” commission) systemic corruption, the kangaroo courts decided that discretion was the better part of valor. … I and a few others went nuclear on the Dominion’s thought police and gave them the worst year of publicity in their three-year decade. … The Ontario “Human Rights” Commission ruled they weren’t able to prosecute the case because of a technicality – I offered to waive the technicality, but the wimps still bailed out. If you have the wherewithal to stand up to these totalitarian bullies, they stampede for the exits. But, if you’re just an obscure Alberta pastor or a guy with a widely unread website or a fellow who writes a letter to his local newspaper, they’ll destroy your life.
“Some Thought Crimes They Missed”
Lights Out handlar inte endast om rättegången mot Macleans’. Boken innehåller även en uppsättning artiklar som CIC, enligt Steyn, av någon outgrundlig anledning, glömde bort att polisanmäla. Steyn kallar, på sitt oefterhärmliga sätt, artikelsamlingen: Some Thought Crimes They Missed.
Artiklarna tar upp en rad olika ämnen. Låt oss kika på några exempel.
Steyn idiotförklarar den radikala feminismen och hävdar att den mest pressande feministiska frågan för tillfället inte är antalet kvinnliga rörmokare utan kriget mot terrorismen.
Han driver hejdlöst med hur politiskt korrekta journalister rapporterar om hedersmord. En muslimsk kvinna som hade blivit mördad av en släktning, blev omtalad på följande sätt i en kanadensisk tidning: “Her neck was compressed to the point she could’nt breathe”. Torontos CITY-TV följde upp händelsen med att till TV-tittarna ställa följande fullständigt irrelevanta fråga: “Do you think that society discriminates against women who wear a hijab?”.
När det uppdagades att en inte helt obekant moské sålde kassettband som uppmanade lyssnaren att mörda judar, konstaterade den ansvariga myndigheten att det var helt i sin ordning eftersom hoten utgjorde en del av en pågående konflikt mellan judar och muslimer där vapenskrammel och förolämpningar tillhör vardagen. Uttryckt på ett annat sätt: om du hotar att döda människor tillräckligt ofta, kommer man att se dina hot som en del av den kultur som du tillhör och dina antipatier gentemot resten av mänskligheten kommer att uppfattas som en form av mångfald som andra människor skall fira eller åtminstone tolerera.
Han skämtar om Pakistans utrikesdepartment som, under kalabaliken kring Muhammedkarikatyrerna, varnade västerlänningar för att beskriva islam som en våldsorienterad religion: “don’t say we’re violent or we’ll kill you”.
Särbehandlingen av kristna tas upp på flera ställen i boken. När kristna jämrar sig över att deras symboler placeras i exkrementer eller behandlas vanvördigt i största allmänhet, får de höra att de är gammalmodiga och att den moderna konstens uppgift är att vara transgressiv och undersökande. När muslimer i Cincinnati upprördes över en teaterföreställning om en palestinsk självmordsbombare, vek sig kulturvänstern omedelbart, trots att pjäsen, enligt Steyn, var skrattretande propalestinsk.
En läsvärd och skojig bok
Lights Out är en bok med en allvarlig förkunnelse. Europa befinner sig, enligt Steyn, i en situation som uppvisar likheter med den augustidag 1914 då Winston Churchill förklarade att “The lamps are going out all over Europe”. Boken har ett viktigt och ibland dystopiskt budskap, den är välskriven och förtjänar att läsas och diskuteras.
Dessutom är det en fantastiskt rolig bok. Robert Fulford har beskrivit Steyn som “a self-styled ‘right-wing bastard'” som anser “that the seriousness of a subject, whether it’s a jihad or a crisis caused by Oval Office fellatio, should never get in the way of laughter”. Således är det typiskt steynskt att förfäkta uppfattningen att islamofobi är en av de sjukdomar vars enda symptom är att man har blivit anklagad för att vara bärare av den.
Dessvärre händer det emellanåt att Steyns vilja att satirisera hamnar i konflikt med behovet av en objektiv framställning. Inte heller är det självklart att boken ger ett solitt stöd till den tes som författaren driver.
Faktum är, trots allt, att Macleans’ aldrig blev fällda för islamofobi och ålagda att sluta publicera artiklar författade av Steyn. Det är viktigt att understryka detta: det faktum att muslimer försöker kriminalisera debatt om islam, betyder inte att all debatt om islam är kriminaliserad. Inte heller är det sant att systemet endast utnyttjas av invandrare mot majoritetssamhället. Steyn noterar att hälften av de mål som tagits upp av de tre tribunalerna har initierats av en före detta anställd vid The Canadian Human Rights Commission, en person som varken är muslim, invandrare eller tillhör en minoritet.
De trender som Steyn beskriver är förvisso verkliga och oroväckande, men hans allmänna tes är uppenbart bristfällig. Steyn gör gällande att frikännandet av Macleans’ endast berodde på att de tre tribunalerna var rädda för negativ publicitet. De hade vant sig att åtala enskilda individer som varken hade medel eller kompetens att försvara sig. Macleans’ och Steyn utgjorde i det sammanhanget två formidabla motståndare. Den som har läst tribunalmotiveringarna får dock en delvis annorlunda uppfattning. Steyn har säkert rätt när han skriver att dessa “kängurudomstolar” drivs av politiska aktivister som inget högre önskade än att få sätta dit Macleans för islamofobi. Han har också alldeles säkert rätt när han karakteriserar tribunalerna som hot mot det demokratiska systemet och rättsstaten, men hans beskrivning av tribunalerna som Moskvaprocesser och skenrättegångar är kanske något överdriven. Till och med kommunister brukar nyktra till en smula när de blir riksdagsledamöter.
Summa summarum: en läsvärd och skojig bok som emellanåt överdriver det politiska skeendets melodramatiska aspekter.