Den brittiske författaren Douglas Murray skriver i sin bok The Strange Death of Europe (Bloomsbury, 2017) att Europa håller på att begå självmord. Orsakerna är två till antalet.
Den första är massinvandringen från Mellanöstern, Nordafrika och tredje världen. Den andra orsaken är att Europa har förlorat tron på sig själv. Europa har slutat att reproducera sig. Kontinenten uppvisar ingen vilja att försvara sin kultur. Murray beskriver det som existentiell trötthet. Kristendomens kollaps har dränerat livet på mening. Européer lever för stunden. Alla försök att ersätta kristendomen med sekulära alternativ har misslyckats eller är djupt problematiska.
Inte ens Europas politiker, de som har det reella ansvaret för kontinenten, verkar bry sig längre. De flesta förefaller strunta i om Europa går förlorat. En del politiker verkar instämma med den tyske kommunisten Bertolt Brecht när han sade: om kommunistpartiet inte är nöjt med folket bör det upplösa det och utnämna ett nytt. Förre statsministern Fredrik Reinfeldt föreföll ha något snarlikt i åtanke när han under ett besök i invandrartäta Ronna i Södertälje sade: “Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.”
Arbetskraftsinvandring, mångkultur och terrorism
Efter andra världskriget hade många europeiska länder arbetskraftsbrist. Tyskland tog emot turkar, Storbritannien och Frankrike öppnade upp för immigration från de forna kolonierna. Till Sverige kom människor från bland annat Grekland, Italien och Jugoslavien. Förhoppningen var att immigranterna skulle återvända hem när arbetet var avslutat, men de flesta stannade. Ingen krävde heller att de skulle åka hem.
På 70- och 80-talet var immigranterna så många att repatrieringsförsök var mer eller mindre meningslösa.
Murray menar att den efterföljande politiken präglades av improvisation. Immigranterna blev bara fler och fler och allmänheten klagade. Politikerna hade ingen aning om hur de skulle hantera den uppkomna situationen.
Under en period hoppades Europas ledare på att mångkultur skulle lösa alla problem. De förklarade sålunda att Europa är mångkulturellt och uppmuntrade kontinentens invandrare att bevara sin kulturella särart.
Efter det att politikerna hade insett att mångkultur hotar den sociala sammanhållningen började de insistera på att invandrare ska assimilera. Ingen visste dock vad detta innebar i praktiken. Vad ska man göra med immigranter som inte vill assimilera? Dessutom var det försent. I takt med att invandrarna blev fler, minskade trycket på dem att assimilera. I Tyskland hade gruppen turkar växt till 4 miljoner på några decennier. Turkarna hade blivit så många att de kunde leva samma liv i Tyskland som de hade levt i hemlandet.
Emfasen på först mångkultur och sedan assimilation visade också att politikerna hade börjat fokusera på sekundära problem. Problemet var egentligen inte mångkultur eller bristande assimilation, utan massimmigrationspolitiken och den ville eller vågade Europas politiker inte förändra.
Snart upptäckte Europa dessutom att en del immigranter inte endast var ointresserade av att assimilera, de ville förändra sina nya hemländer.
År 1989 beordrade Irans andlige ledare, Ayatolla Khomeini, världens muslimer att döda den brittiske författaren Salman Rushdie för hans bok Satansverserna. Tusentals brittiska muslimer demonstrerade för blasfemilagar och i Bradford brändes Rushdies bok på bål.
Detta var endast början.
Ett år senare förklarade en holländsk imam på radio att muslimer har rätt att döda alla som motsätter sig islam.
År 2002 stämdes den italienska författaren Oriana Fallaci av muslimska grupper för sin bok The Rage and the Pride.
I mars 2004 mördade muslimska terrorister 193 människor i Madrid.
Drygt ett år sedan slog islamister till mot London. Attacken krävde 56 människors liv.
År 2005 föll den holländske dokumentärfilmaren Theo van Gogh offer för islamistiskt våld efter det att han hade gjort en film som kritiserade islams kvinnosyn. Samma år publicerade danska Jyllandsposten tolv karikatyrer av islams profet. Muslimska organisationer i Danmark svarade med att polisanmäla tidningen. År 2011 utsättes den franska satirtidningen Charlie Hebdo för ett brandbombsattentat efter det att tidningen hade publicerat bilderna. Fyra år senare bröt sig muslimska terrorister in på redaktionen och dödade tolv människor.
I Europa blev det allt vanligare med attacker mot judar och synagogor.
Massmedia och myndigheter började aktivt att motarbeta invandringskritiska organisationer.
Följden blev att den offentliga debatten blev skrattretande konstlad. Samtidigt som myndigheterna i tyska Bayern uppmanade föräldrar att se till att deras flickor inte klär sig på ett utmanande sätt om de vistas utomhus eftersom det kan leda till “missförstånd”, högläste Storbritanniens premiärminister Theresa May sina “favoritverser” från Koranen. Samtidigt som Tysklands förbundskansler talade lyriskt om en tysk variant av islam, införde Norge obligatorisk utbildning i jämställdhet för immigranter.
Den stora frågan lyder: varför?
Varför stoppade Europas politiker inte massinvandringen? Douglas avfärdar alla konspirationsteorier. Han menar att Europas immigrationspolitik har präglats av improvisation. Politikerna har fattat olika beslut, blivit överraskade av konsekvenserna och sedan, efter bästa förmåga, försökt att anpassa sig. Till slut har man förlorat helt kontrollen över utvecklingen.
Tyvärr.
Frågan är emellertid om Murrays data stöder denna tolkning. Redaktören tvivlar.
Douglas huvudargument handlar om skuld. Anledningen till att massimmigrationsproblemet tillåts att eskalera är att Europa känner skuld över sin historia. Européerna har beslutat att acceptera transformationen av sin kontinent som en sorts avbetalning på de skulder till den tredje världen har som skapats av kolonialism och imperialism. Tyskland accepterade således över en miljon invandrare 2015 på grund av nazismen. Svenska politiker sägs ha accepterat en tvåprocentig ökning av befolkningen samma år därför att politikerna har dåligt samvete över att Sverige sålde malm till Tyskland under kriget och tillät tyska trupptransporter.
Vad är det som talar för att denna teori är sann?
Naturligtvis finns det européer som skäms över sin kontinents historia, frågan är dock hur utbrett syndromet är. Det faktum att opinionsundersökning efter opinionsundersökning visar att européer vill ha mindre immigration tyder inte på att de besväras av skuldkänslor.
Framväxten av invandringskritiska partier tyder också det på att människor blickar mer framåt än bakåt.
Alltså: det faktum att människor klagar och invandringskritiska partier växer fram, trots att det inte är helt riskfritt att kritisera immigrationspolitiken, tyder på att människor inte oroar sig över kolonialism och imperialism, utan att de är sysselsatta med att försöka lösa problem här och nu.
Douglas kan i och för sig mena att politiker är annorlunda, men varför skulle de vara det? Varför uppmanade förbundskansler Merkel Facebook att censurera kritik av tysk immigrationspolitik? Berodde det på skuldkänslor på grund av Hitlertyskland eller på att hon ville transformera landet ostörd? Eller berodde det på något annat?
Genusfeminister och postmodernister är annat ett exempel. De hävdar gärna och ofta att Europa har en skuld till världen, men de verkar inte själva drivas av skuldkänslor. Kritiken är mer aggressiv än sorgsen.
Douglas säger att politikerna fokuserar på de problem som immigrationen ger upphov till istället för immigrationen och han tolkar det som uppgivenhet. Kanske beror det inte på resignation. Politikerna kanske anser att sekundärproblemen är de viktiga problem.
Douglas har rätt när han säger att politikerna improviserar, men det kanske inte beror på att de har förlorat kontrollen över läget. De improviserar ju inte om allt. Faktum är ju att massimmigrationslinjen alltid har legat fast. De olika åtgärder som Murray uppfattar som ett resultat av improvisation syftar kanske till att få det mångkulturella samhället att fungera. Politikerna kanske tror att de kan fixa problemen om de bara får tillräckligt med tid och resurser.
Detta innebär naturligtvis inte att immigrationspolitiken är en konspiration, även om Douglas också anför argument som skulle kunna tolkas i konspirationsteoretisk riktning. Det innebär bara att Douglas argument inte håller.
Slutord
The Strange Death of Europe är en intressant och mycket välskriven bok och förtjänar all den uppmärksamhet som den har fått. Därtill är den lättläst. Redaktören har haft stor behållning av den emfas på sunt förnuft som präglar större delen av boken.
Läs också: Är immigrationspolitiken en komplott?