I The Clash of Civilizations and the Remaking of World Order hävdade Samuel Huntington att väst befinner sig på kollisionskurs med islam. Terroristattackerna mot New York och Washington förnyade intresset för Huntingtons tes. Attackerna gav inte endast upphov till en debatt om hotet mot väst, det startade även en livlig diskussion om väst. Vad är väst? Vad är det vi skall försvara?
Den brittiske filosofen Roger Scruton menar att Huntingtons civilisationskrocksteori är aktuellare idag än den var i mitten på 90-talet då teorin lanserades.
I The West and The Rest. Globalization and The Terrorist Threat (ISI Books, 2002) försöker Scruton besvara några av de frågor som den efterföljande debatten om Huntingtons bok gav upphov till. För det första vill han diskutera vad som håller ihop samhällen och hindrar dem från att disintegrera. För det andra vill han beskriva den specifika form av sammanhållning som utmärker staterna i västvärlden. Scruton använder här islam som kontrast. För det tredje försöker han förklara den sociala ordningens sammanbrott i väst. Sist men inte minst ger han sig i kast med att sia om framtiden.
Det är en mörk bild som han tecknar. Väst brottas inte endast med djupgående kulturella problem. Nationsstaterna i väst hotas av transnationella organisationer, avsaknad av effektiva gränskontroller och en alltmer globaliserad muslimsk terrorism.
Bakgrund
Scruton menar att kristendomen är nyckeln till vår förståelse av den moderna formen av social sammanhållning. Kristendomen växte fram i romarriket. Den romerska rätten var inte endast sekulär, den var också en territoriell jurisdiktion i det att den var ett instrument för administration av det väldiga imperiet. Kyrkan utvecklades under dessa förhållanden till en slags korporation med både skyldigheter och rättigheter visavi statsmakten. Kyrkan blev den högsta auktoriteten i andliga spörsmål, men det tillkom den sekulära staten att garantera den civila freden och det mänskliga förnuftet att stifta lagar.
Denna hållning var inte endast ett uttryck för politisk pragmatism. Distinktionen mellan världslig och andlig makt återfinns i Bibeln och upphöjdes efterhand till officiell kristen doktrin. Kristendomens acceptans av den sekulära maktens överhöghet lade inte endast grunden till en varaktig social fred, den skapade också betingelser för en ny typ av social sammanhållning.
Väst som social enhet
Låt oss titta på lite närmare på några centrala begrepp i Scrutons teori.
Begreppet “medborgarskap” är kanske det viktigaste begreppet i Scrutons teori. Medborgare är de individer som, genom att delta i en politisk process, är med om att skapa de lagar som reglerar det sociala samspelet. Resultatet blir ett så kallat politiskt samhälle. Politiska samhällen styrs inte av diktatorer som regerar medels diktat, utan av självständiga medborgare som av fri vilja deltar i lagstiftningsarbetet. Scruton håller upp muslimska samhällen som kontrast. Muslimska samhällen består inte av medborgare, utan av undersåtar, dvs. individer som underkastat sig religiösa påbud. Islam betyder ordagrant underkastelse.
Lika viktigt är emfasen på sekulär och territoriell lagstiftning. Lagarna i ett modernt samhälle är baserade på pragmatiska överväganden och endast tillämpliga på ett begränsat geografiskt område. Islam accepterar inte distinktionen mellan sekulär och religiös lag. Det är förklaringen till bristen på frihet i många muslimska länder. Islam leder till diktatur därför att islam inte accepterar rågången mellan religiöst och sekulärt styre.
Where Islamists succeed in gaining power — as in Iran, Sudan, and Afghanistan — the result is not the reign of peace and piety promised by the Prophet, but murder and persecution on a scale matched in our time only by the Nazis and the Communists. The Islamist, like the Russian nihilist, is an exile in this world; and when he succeeds in obtaining power over his fellow human beings, it is in order to punish them for being human.
Inte heller accepterar islam territoriella jurisdiktioner. Scruton hävdar att om nationella lojaliteter har lyckats få fäste i den muslimska världen, är det inte på grund av islam, utan trots islam.
Praktiserande muslimer följer förordningarna i Koranen därför att de är övertygade om att de uttrycker Guds vilja, men hur legitimeras lagar som är skapade av människor?
Den vanligast förekommande uppfattningen i den politiska filosofin är att sekulära lagar är legitima om medborgarna samtycker till dem. Detta samtycke brukar beskrivas som produkten av ett imaginärt eller reellt socialt kontrakt i vilket individerna enas om principerna för samhällets styrning. Kontraktsteorin myntades ursprungligen av Thomas Hobbes. Hobbes utgick från det rationella egenintresset och hur det påverkar två individer i ett naturtillstånd att ingå avtal med varandra i syfte att reglera det sociala samspelet. Hobbes överförde sedan denna modell på samhället. Om samhällets lagar grundas i ett socialt kontrakt, borde alltså även laglydnad kunna beskrivas som ett resultat av samtycke.
Även om Scruton accepterar huvuddragen i kontraktsteorin, anser han att den är bristfällig. Kontraktsteorin besvarar inte frågan om vem som skall signera kontraktet. Scruton menar att kontraktsteorin förutsätter existensen av ett förkontraktuellt vi. I den moderna nationsstaten spelar religiösa övertygelser, familjelojaliteter eller stam- eller klanmedlemskap ingen större roll för definitionen av grupptillhörighet. Känslan av att tillhöra en grupp bestäms istället av språk, sedvänjor och territoriumtillhörighet. Det sociala kontraktets tysta premiss är alltså att individerna talar samma språk, delar sedvänjor och traditioner med varandra och att de uppehåller sig på samma plats. Genom att signera kontraktet skapar individerna inte endast en territoriell jurisdiktion, de blir också medborgare i den nya jurisdiktionen och förbinder sig att respektera varandras rättigheter såsom dessa beskrivs i kontraktet. Därigenom ersätts tidigare former av grupplojaliteter med en lojalitet till ett specifikt territorium. Det är denna form av medlemskap som lägger grunden för den moderna, territoriellt avgränsade, sekulära staten.
Ett samhälle som inte baseras på en nationell lojalitet kommer förr eller senare att gå under på grund av konflikter mellan olika grupper. Nationell lojalitet är viktigt därför att det marginaliserar andra lojaliteter och därigenom gör det möjligt för människor med olika religiösa och andra uppfattningar att samexistera med varandra. Det forna Jugoslavien var ett samhälle som saknade denna viktiga egenskap. Vi betraktade jugoslaverna som medborgare i en nation, men Jugoslavien var ingen riktig nationalstat. Följaktligen hade jugoslaverna andra lojaliteter. Det var lojaliteter som de inte vågade uttrycka offentligt på grund av att landet var en kommunistdiktatur. Det var också dessa lojaliteter som kom upp till ytan när diktaturen förlorade greppet om människorna. Resultatet blev ett förödande och blodigt inbördeskrig.
Hotet mot väst
Scruton menar att väst idag är hotat från flera olika håll. Låt oss kika lite närmare på några av hans exempel. Den FN-resolution om asyl-och flyktingpolitik som de flesta nationsstater i Europa har signerat, kom till vid en tidpunkt då asylströmmarna var små och kontinentens självförtroende relativt intakt. Reglerna var definitivt inte tänkta att hantera två miljoner asylsökande om året. Resultatet av denna juridiska anakronism är att Europas nationsstater idag, mer eller mindre, har förlorat kontrollen över sina gränser.
Situationen förvärras av att många immigranter håller fast vid sina sedvänjor och traditioner. Europeiska politiker förvånade sig över att muslimer runt om i Europa firade terroristattackerna mot New York och Washington. Enligt Scruton var det inget att förvåna sig över. Många immigranter har helt andra förpolitiska lojaliteter än européer. De kommer från samhällen i vilka den primära lojaliteten ofta är av religiös karaktär. Det handlar här inte om terrorister, utan om ordinära muslimer som upplever väst som blasfemiskt.
Ett annat problem utgörs av de muslimer som de facto har avsvurit sig all lojalitet visavi det land som beviljat dem asyl och till och med hävdar att det är rätt att försvara islam med våld när shariaregler kolliderar med sekulära lagar. De skall, enligt Scruton, behandlas som förrädare.
We should treat with scorn all those who demand these changes and invite them to live where their preferred form of political order is already installed. And we must respond to their violence with whatever force is required to contain it.
Den sista och minsta gruppen av muslimer utgörs av dem som bedriver terrorism mot väst. Scruton betonar att problemet endast delvis är militärt. Al Qaeda kommer aldrig att besegra väst på slagfältet. Likväl utgör terrorismen en utmaning och Scruton menar att det är viktigt att vi har klart för oss vad det är som vi skall försvara. Det är vårt politiska och kulturella arv som står på spel. Scruton betonar att vi inte kan besegra terrorismen genom att ta på oss skulden för eländet i världen. Manifestationer av svaghet kommer endast att provocera terroristerna att angripa oss igen. Terrorismen är nämligen inte en protest mot fattigdom och förtryck:
Islamism is not a cry of distress from the “wretched of the earth.” It is an implacable summons to war, issued by globetrotting middle-class Muslims, many of them extremely wealthy, and most of them sufficiently well versed in Western civilization and its benefits to be able to exploit the modern world to the full.
Ett annat problem är den radikala, mångkulturella samhällskritiken. Det är en kritik som har till sitt mål att underminera den form av lojalitet som det moderna samhället baseras på. Den radikala samhällskritiken ser mellan fingrarna när immigranter uppmanar till heligt krig mot den majoritetsbefolkning som ofta försörjer dem och uppför lagar i syfte att kriminalisera kritik av immigranter och immigrantorganisationer som inte annat hyser än hat mot det sekulära samhället. Scruton är noga med att betona att detta inte endast är ett teoretiskt hot. Europa håller de facto på att förlora viljan att försvara sig. Den person som, för tjugo år sedan, hade hävdat att den brittiska kristenhetens överhuvud, ärkebiskopen av Canterbury, en dag kommer att argumentera för att shariaregler skall införas i engelsk lagstiftning, hade blivit utskrattad. Idag är det inte längre någon som skrattar. Tvärtom: det har blivit allt vanligare att européer tror att det är möjligt att stoppa religiös extremism genom att gå extremisternas krav till mötes. Det tredje problemet utgörs av transnationella organisationer. Väst baseras på en idé om ett medborgarskap som inte är globalt, utan tvärtom rotat i en territoriell jurisdiktion och nationell lojalitet. Globaliseringen har medfört att nationsstaterna fortlöpande har förlorat makt till transnationella organisationer. Scrutons paradexempel är EU. Idag arbetar Europas politiska elit på att ersätta nationsstaterna med en federation. Följden har blivit att majoriteten av de lagar som numera klubbas i Englands parlament är diktat från Bryssel. Problemet är att EU:s projekt inte är möjligt att realisera. Det förutsätter en paneuropeisk lojalitet som inte existerar i sinnevärlden. EU:s federala strävanden har i realiteten endast medfört ett försvagande av nationella lojaliteter och territoriella jurisdiktioner. Följden har inte endast blivit att Europa idag är mindre demokratiskt och nationalstatligt, utvecklingen har också försvagat Europas förmåga att hävda sin politiska och kulturella särart mot aggressiva och auktoritära kulturer.
Den radikala kulturkritiken och EU:s ambition att demontera nationsstaten har också underminerat Europas förmåga att hantera migrationsströmmarna från arabvärlden. Vi förtrycker inte invandrade muslimer när vi insisterar på att de skall vara lojala mot våra samhällen. Problemet är att vi inte har så mycket att erbjuda dem. Muslimerna kommer till en kontinent där nationsstaten är ifrågasatt, majoritetskulturen häcklad och de sedvanliga gemenskaperna försvagade. Den radikala kulturkritiken i kombination med EU:s överstatliga ambitioner har underminerat Europas kapacitet att erbjuda kontinentens muslimer ett nytt medlemskap och nya lojaliteter. Under dylika villkor är det inte särskilt märkligt att många muslimer väljer moskén istället för det sociala kontraktet. Scrutons dom är hård: EU:s superstatsprojekt och den mångkulturella ideologin utgör en grogrund för islamism och terrorism i Europa.
“Grunda med en whisky!”
Den franske filosofen Michel Foucault sade att böcker borde publiceras utan att man uppger vem som har skrivit dem. Det är självfallet ett förslag med många opraktiska konsekvenser, men även om det inte är genomförbart, är det ett intressant tankeexperiment. Om man inte vet om vem som har skrivit den bok som man för tillfället håller i handen, blir det svårare att avfärda den utan att ha bekantat sig med dess argument. Det är vanligt i politisk debatt att debattörerna avfärdar åsikter som de är helt obekanta med därför att de ogillar den person som har uttryckt åsikterna eller därför att de motsätter sig en ståndpunkt som upphovsmannen formulerat för många år sedan. Det föreligger en uppenbar risk att Scruton kommer att drabbas av detta öde.
Scrutons recept mot det nationella och kulturella sönderfallet i Europa är synnerligen omstörtande. Samhället hade fungerat bättre om vi hade varit fattigare, menar han. Övertygelsen att Europa behöver mer kristendom, inte mindre, är en annan tes som redaktören fann svårsmält. Men allt är inte becksvart. Scrutons förvissning om att västs förmåga att stå emot islam i vid mening förutsätter en vitalisering av europeisk kultur borde inte vara kontroversiell och hans diskussion om social sammanhållning är oerhört intressant.
Redaktörens uppfattning är alltså den att vi har anledning att återkomma till herr Scruton i framtiden. Man måste inte hålla med honom i alla detaljer för att uppfatta hans intellektuella charm. En idédebatt utan våghalsar som Scruton kan vi vara förutan. Kanske borde redaktören uppmana de som aldrig har läst en rad Scruton tidigare att stärka sig med en whisky innan de tar sig an det sista kapitlet.