Home » Okategoriserade » Race Marxism. Del I

Race Marxism. Del I

Den amerikanske matematikern James Lindsay har sagt att hans intresse för postmodern filosofi väcktes efter det att han hade blivit informerad om att det existerar feministisk glaciärforskning. Lindsay driver numera webbplatsen New Discourses vars ändamål är att analysera och kritisera marxifieringen av amerikanskt skolväsende.
Lindsay har skrivit en rad böcker i olika ämnen. Den mest kända boken är Cynical Theories, författad tillsammans med den brittiske journalisten Helen Pluckrose. Boken innehåller en detaljerad kritik av postmodern filosofi och ett försvar av klassiskt liberala principer. I sin senaste bok, Race Marxism (New Discourses, 2022), fokuserar Lindsay på den kritiska rasteorin.
I denna artikel ska vi säga några ord om denna den kritiska rasteorins intellektuella rötter:

  • Marxism.
  • Postmodern filosofi.
  • Rousseau och W.E.B. Dubois.

Race Marxism

Marxism och dialektik

Den kritiska rasteorin grundades 1989 på en konferens i Wisconsin. Richard Delgado, en av Den kritiska rasteorin grundades 1989 på en konferens i Wisconsin. Richard Delgado, en av rörelsens mest prominenta medlemmar, beskrev deltagarna som “ett gäng marxister”. För att förstå kritisk rasteori måste vi således förstå marxismen.

Marxismen är en konfliktteori, men till skillnad från traditionella konfliktteorier ontologiserar dialektiken konflikter. Verkligheten beskrivs som en process som alltid rör sig framåt, aldrig bakåt, och dess motor är i verkligheten inbyggda konflikter eller kontradiktioner. Konflikten mellan arbetar- och borgarklass är alltså inte en tillfällighet i det dialektiska perspektivet. Den är inget som kan lösas med rationella argument. Den upphör först efter det att samhället har blivit kommunistiskt, dvs. efter det att alla kontradiktioner har syntetiserats.
Den kritiska rasteorin accepterar den marxistiska dialektiken. Det innebär emellertid inte att den kritiska rasteorin är identisk med klassisk marxism. Även om den kritiska rasteorin skapades av kommunister och har sina rötter i marxismen, är det en teori om ras, inte social klass. Det som skiljer marxism och kritisk rasteori är att de har olika domäntermer. Kritisk rasteori är inte klassmarxism, utan rasmarxism (mer om detta i nästa artikel).

Den centrala tesen i den kritiska rasteorin är inte att det moderna samhället är strukturellt exploaterande, utan att det är strukturellt rasistiskt. Rasismen är inte en anomali, den är, liksom mervärdesexploateringen av arbetarklassen, inbyggd i samhällsstrukturen och kan endast elimineras genom att låta dialektiken verka.

Problemet med den klassiska marxismen var att den automatiserade den process som ska ge upphov till socialism och kommunism. Hegel var övertygad om att den etiska staten, historiens slutprodukt, var något oundvikligt. Marx var, på samma sätt, övertygad om att det dialektiska förhållandet mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden skulle generera ett kommunistiskt samhälle. I det dialektiska perspektivet gör människor således inte historia, de sveps med av den.
När den stora depressionen krossade världsekonomin korkade kommunister över hela världen upp sina champagneflaskor övertygade om att den dialektiska syntesen var nära förestående. Till deras stora förvåning utbröt inga revolutioner i väst. Kapitalismen överlevde inte endast kriserna, systemet konsoliderades och kom igen starkare än någonsin.
Det som kommunister och socialister hade kvar var Ryssland, men ryska revolutionen var en dialektisk anomali. Ryssland sades vara socialistiskt, men landet hade ingen arbetarklass att tala om. Ryska revolutionen var heller inte resultatet av ett folkligt uppror, bolsjevikerna kom till makten genom en statskupp. Marxister i väst visste inte vad de skulle tro. I väst hade kapitalismen segrat, i bondesamhället Ryssland rådde socialism. Det var något som inte stämde, men vad?

Lenin, Lukács och Gramsci

Lenin hade ett svar på västkommunisternas frågor. Lenin förklarade att dialektiska kontradiktioner kan “accelereras”. Det var det som hade skett i Ryssland, förklarade han. Bolsjevikerna hade hoppat över det kapitalistiska stadiet. När Stalin lät deportera och döda kulakerna följde han således Lenins råd. Varför vänta på att dialektiken ska förpassa kulakerna till historiens sophög när man kan skjuta dem på studs?

George Lukács och Antonio Gramsci var överens med Lenin om möjligheten att accelerera kontradiktioner, men de menade att Marx hade gjort det för lätt för sig när han sade att den dialektiska motsättningen mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden ensam kommer att leda till en socialistisk revolution.

Gramsci var övertygad om att det är kulturen i västdemokratierna som blockerar socialistiska revolutioner. De flesta människor är konservativa. De har religiösa och andra värderingar som gör dem till motståndare till socialism och kommunism. Kommunister måste utbilda sig till lärare, infiltrera utbildningssystemet och radikalisera ungdomar. De måste underminera familjen och kyrkans makt. De måste nästla sig in i rättsapparaten och förändra den inifrån. Det kapitalistiska samhället formligen myllrar av motsättningar, förklarade Gramsci, som måste syntetiseras om den socialistiska revolutionen ska segra.

Kritiska rasteoretiker har tagit Gramscis råd på allvar. Delstaten Oregon har ersatt matematikämnet med etnomaktematik. Minoritetsstudenter ska på matematiklektioner lära sig att identifiera hur matematik används för att upprätthålla “kapitalistiska, imperialistiska … teorier”. Buffalo har en “emancipatorisk läroplan” enligt vilken alla vita är delaktiga i ett rasistiskt samhällssystem. I San Diegos kommunala skolor rekommenderas vita lärare “antirasistisk terapi”. En skola i Cupertino tvingade åttaåringar att “dekonstruera sina rasprivilegier” . En skola i Philadelphia tvingade lågstadieelever att hylla “Svart kommunism”. Arizonas utbildningsdepartement menar att vit rasism är möjlig att detektera på barn som är tre månader gamla. Kaliforniens utbildningsdepartement anser att Amerika är för vitt och rekommenderar “countergenocide”.

Frankfurtskolan

Frankfurtskolan var bekant med Lukács’ och Gramscis teorier. Framför allt var man fascinerad av Gramscis tes att det är kulturen i det kapitalistiska samhället som har desarmerat arbetarklassen politiskt. I Upplysningens dialektik förklarade Max Horkheimer och Theodor Adorno att den kapitalistiska kulturindustrin har förslavat arbetarna och av självständiga människor skapat okritiska och viljelösa konsumenter. För att förstå detta “massbedrägeri” ville Horkheimer och Adorno komplettera den marxistiska teorin med freudiansk psykoanalys och tysk sociologi.

Herbert Marcuse, som tillhörde Frankfurtskolan, ansåg att Horkheimers och Adornos projekt var obehövligt. Det är uppenbart, förklarade Marcuse, varför arbetarklassen i väst har övergivit socialism och kommunism. Arbetare i kapitalistiska länder bor i hus, har bil och alla tänkbara moderna bekvämligheter. Anledningen till att arbetarklassens revolutionära glöd har falnat är att den har upptäckt att kapitalismen faktiskt fungerar. Vi behöver inte Marx, Freud och Weber för att förstå det, menade Marcuse.

Marcuse var dock inte beredd att ge upp sin kommunistiska dröm. Istället hävdade han att vänstern behöver ett nytt proletariat.

Detta skapade nya problem. I marxismen är arbetarklassen en empirisk realitet. Marcuses ersättningsproletariat existerade inte. Det är en teoretisk konstruktion. Det är något som ska skapas. Marcuse hade följaktligen flera problem att lösa. Vilka skulle ingå i det nya proletariatet? Vad var det som skulle hålla det samman? Hur skulle kommunister gå tillväga för att utrusta det med revolutionära ambitioner?

Marx menade att det som enade arbetare var deras klasstillhörighet. Marcuse hävdade att det nya proletariatet skulle bestå av kvinnor och minoriteter, men kvinnor och minoriteter utgör inte sociala klasser i marxistisk mening. Marcuse föreslog därför att klass ersätts med identitet. Marcuse var inte först med att uppmana till identitetspolitik, men med honom gjorde begreppet entré i vänsterpolitikens huvudfåra.
Det sista problemet krävde en radikal lösning. samtiden Det moderna samhället är förvisso långt ifrån perfekt, men var i världen har kvinnor och minoriteter fler rättigheter än i väst? Med andra ord: Vad fick Marcuse att tro att det är möjligt att skapa ett revolutionärt proletariat av kvinnor och minoriteter?
Marxister hade alltid klagat över att det kapitalistiska samhället skapar alienerade människor. Marcuse hävdade nu att vänstern istället för att kritisera alienationen, måste skapa mer alienation. Människor ska alieneras från varandra och det samhälle som de lever i.Svarta ska ställas mot vita, män mot kvinnor, homosexuella mot heterosexuella osv. och det kapitalistiska samhället ska utmålas som alla identitetsgruppers gemensamma fiende.

Postmodernismen gör entré

Den nya vänstern hade sin storhetstid på 60- och 70-talet och Marcuse var dess spirituella ledare. När Ronald Reagan blev president år 1980 hade den nya vänstern, mer eller mindre, kollapsat och en ny typ av radikala idéer blivit populära.
Den franske filosofen Michel Foucault var en av de mest inflytelserika, postmoderna tänkarna. I böcker som Les mots et les choses och Surveiller et punir framförde han åsikten att alla referenser till förnuft och rationalitet är meningslösa.
Vänstern såg nu sin chans. Om vi inte kan vinna debatter, varför inte hävda att debatter är meningslösa? Om förnuft och rationalitet står på liberalismens sida, varför inte hävda att alla referenser till förnuft och rationalitet är meningslösa? Varför inte, med Foucault, säga att verkligheten är en social konstruktion och att kunskap är makt?
Med Foucault fick den socialistiska vänstern en ny strategi. Friheterna och välståndet i västdemokratierna hade gjort människor ointresserade av kommunistisk revolution. Vänstern började därför kritisera det som gör frihet och välstånd möjligt. Genom att attackera förnuft och rationalitet hoppades den postmoderna vänstern att kunna lamslå det moderna samhället. Den materiella produktionen skulle efterhand kollapsa och människor skulle ge upp sin individualitet och acceptera en kollektivistisk agenda.
Den kritiska rasteorin är identitetspolitisk, i den meningen går den i Marcuses fotspår. Den är också påverkad av postmodern filosofi, men skeptisk till social konstruktivism. Det är inte svårt att förstå varför. Om verkligheten är socialt konstruerad, är även ras socialt konstruerat. Om ras är socialt konstruerat, blir det omöjligt att förankra den raskritiska kampen i verkligheten. Rasdiskriminering blir då upplevelse bland många att dekonstruera. Den kritiska rasteorin försvarar därför en selektiv konstruktivism. Det innebär att allt som den kritiska rasteorin är emot ska dekonstrueras och att allt som samma teori är för, ska absolutifieras.

Rousseau och DuBois

Marxism och postmodern filosofi är den kritiska rasteorins huvudsakliga inspirationskällor. Två andra källor som nämns av Lindsay är Rousseau och William Dubois.

Rousseau är viktig på grund av fyra skäl.

Det första skälet är att Hegel var inspirerad av Rousseau. Lindsay menar att Hegel fick idén om herre-slavdialektiken från Rousseau. Denna dialektik blev sedan en av marxismens centrala teorier. Kritiska rasteoretiker har “rasifierat” herre-slavdialektiken och ersatt herre och slav med vit och svart.

Det andra skälet är Rousseaus civilisationskritik. Rousseau var extremt civilisationsfientlig. När han skrev: “Människan är född fri och överallt är hon i bojor” var det samhället som han syftade på med ordet “bojor”. Lindsay menar att det finns spår av denna idé även hos Marx. Hos Rousseau finns det autentiska livet utanför samhället. I Marx’ kommunistiska utopi har staten vittrat ner. Marx’ utopia är ett samhälle utan restriktioner, dvs. inget samhälle överhuvudtaget. Det är en gemenskap utanför samhället där alla lagar och regler är eliminerade och där den sociala ordningen upprätthålls spontant av människor.

Det tredje skälet är Rousseaus emfas på känslor. Rousseau kritiserade upplysningsfilosofin för dess syn på förnuftet som ett instrument för framsteg och frigörelse. Lindsay menar att vi finner något snarlikt i kritisk rasteori. När den amerikanske biologen Bret Weinstein konfronterade radikala studenter och uppmanade dem att presentera evidens för att Evergreen State College, Weinsteins dåvarande arbetsplats, är strukturellt rasistiskt, blev Weinstein informerad om att hans krav på evidens är rasistiskt. Robin DiAngelo har formulerat den kritiska rasteorins tankegång på följande sätt: “The question is not ‘did racism take place?’ but ‘how did racism manifest in that situation?”.

Det fjärde och sista skälet är Rousseaus teori om det sociala kontraktet. Rousseau menar att den sanna lyckan finns i kollektivet, men det är ett kollektiv minus upplysningsförnuft och dialektisk rationalitet. Den kritiska rasteorin är, till skillnad från Rousseau, inte en motståndare till modernt samhällsliv. Istället hävdar den att det existerar en hemlig konspiration mot icke-vita. Enligt den kritiska rasteorin vilar det moderna samhället på ett raskontrakt mellan vita som syftar till att permanenta rasismen i samhället.

Sist men inte minst åberopar sig kritisk rasteori på idéer utvecklade av William Dubois. Dubois var afroamerikan och kommunist. Dubois menade att svarta och vita utgör olika nationer eller folk med olika kulturer och kriterier för sanning. När kritiska rastteoretiker talar om Latinx, svarta, vita är det Dubois idéer som de torgför. Lindsay menar att kritiska rasteoretiker har missförstått Dubois, men hans idéer har likväl påverkat den kritiska rasteorin.

Nästa artikel

I denna artikel har vi sagt några ord om den kritiska rasteorins ideologiska rötter. I en kommande artikel ska vi granska den kritiska rasteorin närmare.