Läkaren Anthony Daniels har en förkärlek för studier av udda samhällstyper och när Berlinmuren föll samman bestämde han sig för att besöka några stater som fortfarande höll den socialistiska fanan högt. Hans resa förde honom till Albanien, Rumänien, Nordkorea, Vietnam och Kuba, fem fattiga, pompösa diktaturer där den goda smaken fått ge vika för marxist-leninistiska slogans. Daniels redovisar sina observationer och tankar i boken Utopias Elsewhere. Journeys in a Vanishing World (Crown, 1991). Det är om denna bok som föreliggande artikel skall handla om.
Fattigt
Flygplatsen utanför Pyongyang är i det närmaste öde. Några vakter står under under ett stort porträtt av Kim Il Sung och betraktar Daniels och hans medresenärer. Vägarna i huvudstaden är breda, trots att det inte finns någon nämnvärd trafik. Pyongyang har förmodligen världens mest uppmärksammade trafikpoliser, men knappt någon trafik att dirigera. I Nordkorea är det mesta ransonerat och under de nationella högtidsdagarna fylls affärernas skyltfönster med plastfrukter. På rumänska restauranger får man förvisso frågan vad man vill äta, men det finns endast en maträtt: kokt biff med potatis utan grönsaker. Butikerna längs boulevarden Socialismens triumf i Tirana är mer eller mindre tomma och “lyxvarorna” i skyltfönstren är dekorationer som inte är till salu. Grönsaker är en sällsynt delikatess i Castros arbetar- och bondeparadis. De kläder som säljs är reliker från 50-talet och gatukommersen domineras av partiarbetare som försöker sälja kommunistpartiets tidning Granma.
Pompöst
Från hotellet i Tirana kan Daniels se Martyrernas boulevard och den gigantiska Stalinstatyn. Inte långt därifrån ligger Enver Hoxhas universitet och Enver Hoxhas fotbollsstadium. Mittemot Department Store Number 1 i Pyongyang står en muralmålning av “den store ledaren” Kim Il Sung med inskriptionen “The Great Leader Comrade Kim Il-sung will be with us forever”. Pyongyang är fullständigt nedsolkat med plakat och monument som på ett eller annat sätt förhärligar landets hädangångne diktator. Kim Il Sungs porträtt förekommer överallt, till och med i hemmen. Högtalarsystem som inte är möjliga att stänga av pumpar ut socialistiska slagord i en ständigt sinande ström. Havanna är inget undantag från den plakatpoetiska regeln och Daniels blir alltmer irriterad över det allestädes närvarande klottret:
How I came to hate those little quotations everywhere: To create is to be victorious in the post office … Men come in two types, those who love and those who hate and destroy on the crumbling walls of dilapidated buildings; Art is life itself, art knows nothing of death in the entrance to an art gallery…
Flera bergssluttningar i Albanien har utsmyckats med vita stenar som på avstånd bildar ordet “Enver”. Rumänska TV-program avbryts med jämna mellanrum av reklam för kommunistpartiet.
De flesta kommuniststater har ett överflöd av museer. Albania Today utgör en katalog över den albanska socialismens framgångar. Bredvid Martyrernas boulevard ligger Enver Hoxhas museum. Från museets entré löper två röda mattor in i byggnaden fram till en stor, vit staty som föreställer Hoxha. Utställningen beskriver diktatorns liv från tidig barndom. En kortfilm visar Hoxha som gammal man. Han har sjunkit ned i en fåtölj med en bok som han naturligtvis har skrivit själv.
På det Historiska museet i Bukarest finns en särskilt sektion kallad “Kärleksbevis”. Avdelningen samlar de gåvor och utmärkelser som paret Ceausescu erhållit under sina 40 år vid makten. Daniels finner gåvor från främmande stater och organisationer i Rumänien, bland annat porslinsvaser som sägs vara tillverkade av arbetare vid en porslinsfabrik, naturligtvis efter arbetsdagens slut, och skänkta till diktatorn och hans hustru. Den som vill kan köpa en broschyr med bilder på presidenten och hans fru tagna under ett besök på muséet som de använde till att inspektera de olika bevisen på kärlek.
Kulturlivet i de berörda staterna är närmast ett skämt. I Nordkorea handlar alla kulturyttringar om “den store ledaren”. Under ett möte med Nordkoreas författarunion får Daniels tillfälle att studera de så kallade Rummen för skapandet av litteratur. I varje rum finns fem skrivbord. På varje skrivbord står en skrivmaskin med ett A4-ark inrullat mellan valsarna. Värden förklarar för en förbluffad Daniels hur framgångsrikt systemet med författarrum har varit. Förra året, säger han, producerades det 50 noveller, 600 korta berättelser och hela 1000 poem. Daniels ges också möjlighet att meditera över den med stor omsorg komponerade dikten “The Sun of Mankind”. Dikten beskriver självfallet Kim Il Sung.
Till och med fickordböcker och fraslexikon är impregnerade med kommunistisk propaganda. Besökare till Nordkorea uppmanas träna sina språkliga färdigheter med följande fraser:
His Excellency Kim Il Sung is the greatest genius of present times.
President Kim Il Sung is the sun of mankind.
Marshal Kim Il Sung is the miracle-maker, peerless patriot, and a giant of history.
Mot slutet är Daniels så utled på kulten kring Kim Il Sung att han, efter att ha kikat i programmet för operan Song of Joy, bestämmer sig för att inte delta i aktiviteten:
Prologue: Song of Joy Dedicated to the Leader.
Act I: Happiness Blossoms from Great Love.
Number: Treasures Shine in the Loving Sunlight.
Number: We Owe the Bumper Crop to the Leader.
Act II: We Are Happy Loved By the Leader.
Act III: The Sunlit People’s Paradise.
Children’s Dance: We Are the Happiest in the World.
Folk Song and Dance: My Country Is a People’s Paradise.
Act IV: Following the Leader and the party.
Dance and Chorus: Following the Leader and Party For Ever.
Finale: Song of Long Life and Good Health to the Leader.
Fult
Kommunismen är förmodligen den politiska ideologi som gått längst i förfulningen av vardagen. Arkitekturen är förvisso pompös, men också estetiskt motbjudande. Dagligvaror är ofta kopiöst fula. Etiketterna sitter sällan rakt och bristen på designkänsla är uppenbar. Det räcker med att titta på en tandkrämstub för att man skall kunna avgöra om den är producerad bakom järnridån. Det är inte särskilt svårt att förklara denna estetiska efterblivenhet. Bristen på konkurrens och normala ekonomiska incitament gör att det saknas skäl att skapa estetiskt attraktiva produkter. I de så kallade folkdemokratierna kan folket endast välja mellan statlig tvål eller ingen tvål alls.
Falskt
Den kanske mest diskuterade aspekten av kommunismen är dess systematiska manipulerande av sanningen. Nordkorea har gått längst. Huvudstaden Pyongyang är ett slags socialistiskt showcase uppfört i syfte att imponera på omvärlden. Staden är helt avskärmad från omvärlden och endast utvalda personer har rätt att bo där. De områden som bebos av turister är förbjuden terräng för vanliga Pyongyangbor. Flertalet av de institutioner som regimen visar upp för nyfikna besökare är rena kulisser. Ett exempel är The Secondary School Number 1, en institution som guiden klassificerar som “historisk” därför att Kim Il Sung har besökt den två gånger:
The Secondary School Number 1 was the institution of its kind that visitors are always taken to see. When I mentioned to a diplomat that I had visited such a school, he said wearily, “Ah yes, Secondary School Number 1”. Its entrance hall is built of marble, the whole building is immaculate and a perfect silence reigns. … We were shown classrooms whose tidiness was almost supernatural, with not so much a piece of chalk out of place. The blackboards had never been written upon and the blackboard duster never used … We were shown laboratories with magnificent new equipment, again never used.
Ett besök på Pyongyangs Maternity Hospital efterlämnar samma intryck: inga patienter, ingen personal, inga indikationer på att det förekommer någon som helst verksamhet i huset.
Students and Childrens Palace är ett under av ordning och hygien, men det finns inga barn där och det saknas skäl att tro att barn har tillträde till byggnaden.
Det kanske mest extrema exemplet på viljan att förvilla och förföra turister är lyxbutiken Department Store Number 1. Department Store Number 1är den ultimata kulissen. När Daniels och hans medresenärer gör entré befinner sig kanske 1000 människor i byggnaden. Daniels ställer sig vid ingången och börjar observera spektaklet. Han noterar att ingen köper någonting. Människor går omkring i butiken, men de handlar inget. De beter sig heller inte som om de kommit till butiken i syfte att köpa något. Han lägger också märke till att de personer som lämnar butiken, kommer tillbaka efter en stund för att gå samma runda igen. Det är alltid samma människor i byggnaden. Personalen står uppradade bakom sina diskar och tittar rakt fram:
I also followed a few people around at random, as discreetly as I could. Some were occupied in ceaselessly going up and down the escalators; others wandered from counter to counter, spending a few minutes at each before moving on. They did not inspect the merchandise; they moved as listlessly as illiterates might, condemned to spend the day among the shelves of a library. I did not know whether to laugh or explode with anger or weep. But i knew I was seeing one of the most extraordinary sights of the twentieth century.
Rättslöst
Albanien, Rumänien, Nordkorea, Vietnam och Kuba är samhällen i politiskt och ekonomiskt sönderfall. Det enda land som har försökt mildra effekterna av 40 år av socialistisk maktkoncentration och ekonomisk vanskötsel är Vietnam. Vietnam är förvisso fattigt och korrumperat, men den politiska propagandan är inte lika påträngande och det finns ett fungerande civilt samhälle. De vietnamesiska ledarna har inte hyst samma förkärlek för pompösa byggnadsprojekt och stora delar av den franska, koloniala arkitekturen står kvar och är mycket uppskattad av vietnameserna.
Värst är återigen Nordkorea där det krävs tillstånd från myndigheterna för att få inneha cykel och där kvinnor som har haft sexuella relationer med utlänningar avrättas. Under ett samtal med gäststudenter får Daniels veta att det var betydligt värre för ett antal år sedan. Då dikterade kommunistpartiet till och med hur människor skulle klä sig. Alla skulle naturligtvis klä sig likadant.
Trots att Albaniens gräns mot Jugoslavien och Grekland är lång, är det få albaner som flyr landet. Under ett samtal med albaner får Daniels veta att det beror på att den kommunistiska regimen inte accepterar principen om individuellt ansvar. I det marxistiska Albanien är ansvaret alltid kollektivt. Det gäller inte minst avvikande politiska åsikter. En alban som flyr sitt hemland för friheten i Europa, utsätter sin familj, vänner och bekanta för en enorm fara. Samma rädsla genomsyrade relationerna mellan rumäner:
Everyone lived in fear; fear was the universal, all-embracing condition, the daily experience of everyone in the country. … When I entered a house, conversation was postponed until the telephone was removed from the room…
Reseberättelse med förhinder
Boken är som bäst när Daniels beskriver samspelet mellan hans vänsterintellektuella medresenärer och Kim Il Sung-beundrare och de nordkoreanska värdarna. Under mötet med Nordkoreas författarunion, tog några ghananer tillfället i akt och förklarade för de nordkoreanska författarna hur svårt det är att överleva som författare under kapitalismen. Man måste sälja böcker, klagade ghananerna. De koreanska värdarna skakade bekymmersamt på sina huvuden under redogörelsen.
Utopias Elsewhere är en reseberättelse, men knappast den bästa i genren. Redaktörens favorit är faktiskt en svensk bok: Bilder från Nordkorea. Problemet med Utopias Elsewhere är givetvis Daniels pressade tidschema. Daniels har ont om tid och hans värdar samarbetar inte, så istället för empiriska redogörelser för vardagslivet under kommunismen får vi långa filosofiska resonemang om kommunismen som ideologi och de intellektuellas ansvar. Det är inte ointressant, men lite malplacerat. Vi behöver inte teori för att förstå att socialismen är en ideologisk horrör, det räcker gott med empiriska exempel.