I While Europe Slep. How Radical Islam is Destroying the West from Within (Broadway Books, 2006) beskriver amerikanen Bruce Bawer hur han, trött på TV-predikanter och allmän trångsynthet, lämnar USA för Europa. Efter en kortare sejour i Holland, slår han sig ned i Norge. Till en början trivs han alldeles utmärkt. Européer är toleranta, sekulariserade och tänker inte endast på pengar. Efterhand tvingas han emellertid att modifiera sin uppfattning. Bakom toleransen döljer sig en förlamande passivitet eller likgiltighet. Bilden av Europa som en sekulariserad kontinent visar sig vara missvisande. Den muslimska invandringen har medfört att den urgamla debatten om förhållandet mellan stat och kyrka har fått förnyad aktualitet. Det europeiska samhället visar sig också vara extremt konformt. Det finns förvisso ett överflöd av TV-kanaler och utbudet av tidningar är stort, men den ideologiska spännvidden är mycket begränsad. Bawer förklarar den ideologiska likformigheten med att i Europa har stat och media allierat sig med varandra mot medborgarna. Europeiska journalister uppfattar inte sin roll som systemkritisk: journalistikens uppgift är att tjäna progressiva värden, något som i Europa ofta medför att media identifierar sig med staten. Europeiska politiker har en likartad uppfattning: politikens uppgift är inte primärt att representera medborgarna, utan att främja radikala visioner. Medborgarnas personliga val skall justeras och korrigeras via skatter, förbud och subventioner.
Vilka är de progressiva värden som stat och journalistkår slår vakt om? Det mångkulturella samhället som ideal och föredöme, svarar Bawer. Med “mångkultur” avses uppfattningen att alla kulturer är lika mycket värda. En vanligt förekommande följdsats ser ut på följande sätt: det finns en motsättning mellan tesen om alla kulturers likvärdighet och en integrationspolitik vars målsättning är assimilation. I det mångkulturella perspektivet är kravet på assimilering per definition kränkande. Det kränker immigranters rätt att upprätthålla och vidareföra sina seder och traditioner, oaktat deras konsekvenser för samhället i övrigt. Eftersom alla kulturer är lika mycket värda får integrationspolitiken istället i uppgift att göra det möjligt för immigranter att behålla sin kulturella särart. Dessutom antas det ofta att det sistnämnda inte är möjligt med mindre än att majoritetssamhället anpassar sig till immigranternas seder och traditioner.
Bawer identifierar fyra faktorer som gör mångkulturen till ett problem i Europa. För det första: den muslimska invandringens omfattning. För det andra: islams, enligt Bawer, minst sagt problematiska förhållande till sekularism och demokrati. För det tredje: det faktum att invandrade muslimer ofta vill behålla sin religiösa och kulturella identitet och motsätter sig europeiska traditioner och seder. För det fjärde: det faktum att Europa är en demografiskt sett svag kontinent.
Europeisk mångkultur
En stor del av While Europe Slept ägnas åt att dokumentera följderna av den mångkulturella politiken. I den meningen skulle man kunna beskriva boken som en lång uppräkning av politiskt korrekta stolligheter. En annan del av boken handlar om vanliga européers bristande vilja eller oförmåga att stå upp för det sekulariserade och demokratiska samhället. Låt oss kika på några exempel.
När det uppdagades att drygt två tredjedelar av alla våldtäkter i Norge begås av invandrare, förklarade antropologiprofessorn Unni Wikan, att norska kvinnor måste ta sitt ansvar och sluta klä sig på ett sätt som muslimska män kan uppfatta som sexuellt provocerande. Norge är ett mångkulturellt samhälle, sade Wikan, och norska kvinnor måste anpassa sig till detta faktum.
Efter mordet på den holländske filmaren Theo van Gogh, förstörde den holländska polisen en väggmålning som bestod av texten “Du skall inte döda” och datumet för mordet på van Gogh. Polisen motiverade sitt agerande med att en närbelägen moské hade klagat över att målningen var rasistisk. En följd av satsningen på mångkultur är att stora invandrargrupper har självsegregerat sig från majoritetssamhället. Bawer menar att politiken har medfört att Europa idag har blivit en samlingsplats för muslimska extremister. London kallas numera Londonistan och Beirut-on-Thames av politiska kommentatorer.
Det finns skolor i Europa där muslimer har övertalat myndigheterna att separera undervisningen av muslimska och icke-muslimska barn från varandra i syfte att, som det heter, skydda de förstnämnda från det sekulära samhällets frestelser. Imamer uppmanar moskébesökare att utnyttja det europeiska välfärdssystemet maximalt eftersom socialbidrag, för dem, är en modern form av jizya, den straffskatt som kristna och judar historiskt sett har tvingats att betala till muslimer i av muslimer ockuperade områden.
Efter mordet på van Gogh började européer bli försiktiga med julprydnader eftersom de kunde uppfattas som kränkande av muslimer. I Storbritannien bannlyste Röda korset julgranar och nativitetsscener. En brittisk skola anpassade religionsundervisningen till islamiska principer: varje gång som eleverna nämnde profetens namn, skulle de tillfoga “Peace be upon him”. En fransk skola inrättade separata toaletter för muslimska och icke-muslimska elever. En annan skola hade på uppmaning av en lokal imam ordnat separata omklädningsrum för muslimska respektive icke-muslimska barn eftersom imamen uppfattade de icke-muslimska barnen som orena.
I december 2004 beordrades en översyn av brittiska skatteregler eftersom de drabbar muslimska män med många fruar extra hårt. Inför valet 2005 kallade premiärminister Gordon Brown Storbritanniens muslimer för “våra moderna hjältar”. Hans kollega Mike Brown skrev följande i en artikel i Muslim Weekly:
Ask yourself what will [Tory leader] Michael Howard do for British Muslims? Will his foreign policy aim to help Palestine? Will he promote legislation to protect you from religious hatred and discrimination? Will he give you the choice of sending your children to a faith school? Will he stand up for the right of Muslim women to wear the hijab? Will he really fight for Turkey, a Muslim country to join the EU?
Det kanske mest explicita uttrycket för alliansen mellan islamister och Europas politiska och kulturella elit är, enligt Bawer, kriget mot yttrandefriheten. Storbritanniens inrikesminister David Blunkett lade för en tid sedan fram ett förslag som syftade till en kriminalisering av religionskritik. Förslaget godkändes av underhuset, men ratades av överhuset. En lag som skulle skydda homosexuella och muslimer från diskriminering drogs tillbaka i sista sekund eftersom politikerna oroades över att muslimer kunde uppfatta det som kränkande att förekomma i samma lagtext som homosexuella.
År 2004 föreslog Hollands justitieminister att staten borde skydda islam mot kränkningar. Samma år talade integrationsminister Mona Sahlin i en kurdisk moské. Sahlin bar huvudduk och förklarade att svenska traditioner är löjliga och inget att vara stolt över. När en av Sahlins medarbetare fick frågan av en norsk journalist om svensk kultur är värd att bevaras, svarade kvinnan på följande sätt: “Vad är svensk kultur?”. Ett år senare antog Norge en lag som gör det straffbart att uttala sig diskriminerande om religioner. Samma år beordrades den italienska författaren Oriana Fallaci att inför domstol försvara sin bok The Force of Reason.
Parallellt med att Europas regeringar hade börjat att tumma på det demokratiska samhällets principer, spred sig rädslan bland konstnärer, författare och kulturarbetare. Rotterdams internationella filmfestival ändrade programmet för 2005 och plockade bort Theo van Goghs islamkritiska film Submission. På frågan om det innebar att man gav efter för terrorism, svarade filmproducenten “Ja”. Istället visades två filmer som uttryckte sympati för självmordsbombare. Det ironiska var att festivalens tema var filmcensur.
Världskulturmuseet i Göteborg plockade ned en tavla som kritiserade islams kvinnosyn efter att ha emottagit hot från svenska muslimer. Trots detta beskriver museet sig som en “arena för diskussion och reflektion där många och olika röster kommer till tals, där kontroversiella och konfliktfyllda ämnen kan tas upp”.
I mars 2004 mördade muslimska terrorister 190 spanjorer i en serie bombattacker. I det kommande valet sparkade de spanska väljarna ut premiärminister Aznar som var en trogen USA-vän och gav makten åt socialisten Zapatero vars parti hade gått till val på parollen att de spanska Iraktrupperna skulle kallas hem. Europeiska media beskrev det spanska valet som ett slag mot terrorismen. Den verkliga sanningen var, menar Bawer, att spanjorerna hade röstat på terroristernas kandidat. En vecka efter det spanska valet dödade israelisk militär Hamas grundare, Sheikh Ahmed Yassin. Europeiska media rapporterade med sympati om den rullstolsbundne terroristens välgörenhetsarbete och i London höll det brittiska underhuset en tyst minut till hans minne.
År 2005 mördades 56 Londonbor av muslimska terrorister. Efter protester från brittiska muslimer beordrade BBC sina journalister att i framtida terrorismrelaterade reportage där muslimer förekommer ersätta ordet “terrorist” med ordet "bombare". Bawer menar att medierna beskrev situationen på ett sådant sätt att man fick intrycket att det var Storbritanniens muslimer, inte de mördade britterna, som var de verkliga offren för attackerna. I Nottinghamshire beordrades följaktligen 4000 poliser att gå omkring med ett grönt band som tecken på sympati med områdets muslimer. I Bedfordshire fick polisen order om att ta av sig skorna, inte titta på obeslöjade kvinnor, respektera bönstunder om sådana förekommer och inte använda hund när de bryter sig in i hus ägda av brottsmisstänkta muslimer.
Bawer menar inte att bilden är helt entydig. Parallellt med den ovan beskrivna anpassningspolitiken har flera europeiska länder vidtagit åtgärder i syfte att stärka terrorismberedskapen. Frankrikes underrättelsetjänst samarbetar numera med amerikanska CIA. Frankrike har även bannlyst Hizbollahs TV-kanal och deporterat imamer som predikat hustrumisshandel. Nederländerna har agerat i syfte att, som det heter, isolera och eliminera radikala muslimer och i andra länder har tvångsäktenskap förbjudits i lag. Även om Bawers Europa-bild inte är nattsvart, är hans huvudtes ändå att det går utför för Europa. Deportationerna av radikala imamer och mer restriktiva lagar utgör endast en temporär lösning på problemet. Förhoppningen om att islam skulle reformeras och moderniseras ger Bawer inte mycket för. Hundratusentals muslimer har demonstrerat mot USA:s invasion av Afghanistan och Irak, men knappt en handfull har orkat protestera mot muslimsk terrorism. Om det finns en tyst muslimsk majoritet för demokrati, är det den tystaste majoritet som världen skådat, menar Bawer.
USA och Europa
En stor del av boken handlar om USA-bilden i Europa. Terroristattackerna mot New York och Washington medförde förvisso att den europeiska synen på Amerika blev mer positiv, men det skulle visa sig vara en kortlivad förändring. Efter drygt två dygn var ordningen återställd och europeiska intellektuella började insinuera att USA hade sig själv att skylla. Kritikerna sade att USA:s problem inte är Europas problem. Det var USA som hade attackerats och attackerna var en konsekvens av USA:s utrikespolitik.
Bawer menar att kritiken nådde närmast orkanstyrka när USA invaderade Afghanistan och Irak. Bland Europas intellektuella fanns ingen som helst förståelse för USA:s ambition att störta den djupt odemokratiska talibanregimen och en av världens grymmaste diktatorer. Medan amerikanska soldater blödde på slagfältet förklarade sofistikerade européer att ordet “demokrati” måste sättas inom citationstecken och att tesen att Irak hade blivit befriat var en simplisme. I Italien försvarade Nobelfredsprisvinnaren Dario Fo terroristattackerna mot New York och Washington och i Tyskland beskrev kompositören Karlheinz Stockhausen attacken mot World Trade Center som “the greatest work of art imaginable for the whole cosmos”. I Sverige deklarerade journalisten Jan Guillou att USA är den stora massmördaren i vår tid och i Norge förklarade författaren Gert Nygårdshaug att “Vi lurats tro att vi alla är amerikaner”. Norska akademiker övervägde till och med att nominera George Bush till Nobels fredspris för att, om möjligt, hindra honom från att störta talibanerna.
Varför är USA så hatat i Europa? Bawer söker förklaringen i det faktum att den europeiska politiska eliten i grunden är socialdemokratisk. Den politiska eliten i Europa avskyr USA därför att den amerikanska modellen fungerar bättre än den europeiska. Europeiska media vältrar sig i fördomar om USA. USA beskrivs som kapitalismens Mecka, ett samhälle där sjuka lämnas utan vård och arbetslösa svälter. Lejonparten av den amerikanska litteratur som man hittar i europeiska boklådor är starkt USA-kritisk. Det är ingen tillfällighet, menar Bawer, att svenska SVT hyser en sådan affektion för Michael Moore. Moore är amerikansk socialdemokrat. Fidel Castros popularitet i Europa i allmänhet och Sverige i synnerhet går också den tillbaka på att den kubanske diktatorn är fientligt inställd till den förment hjärtlösa amerikanska kapitalismen. Endast i Europa kunde Thierry Meyssans bok 9/11: The Big Lie, i vilken författaren hävdar att det var USA:s regering som sprängde World Trade Center och att Pentagon rammades av en missil, inte ett flygplan, bli en storsäljare
Europas Weimarmoment
Bawer är ingen större optimist när det gäller Europas framtid. Passiviteten bland medborgarna, den massiva muslimska invandringen, den politiska och intellektuella elitens satsning på mångkultur i kombination med kontinentens demografiska problem, kan mycket väl leda till att Europa kapitulerar för islam. En annan möjlighet är att Europa väljer en auktoritär lösning på problemet. Bawer kallar detta dilemma för “Europas Weimarmoment”. Uttrycket syftar på de tyskar som var övertygade om att det första världskriget gick väl för Tyskland, men att fosterlandet förråddes av förrädiska politiker och byråkrater. Denna dolkstötslegend lade grunden för Hitlers makttillträder. Dagens Europa står inför ett liknande problem, menar Bawer. Många européer känner sig svikna av det politiska och intellektuella etablissemanget och risken för en nyfascistisk motreaktion är överhängande.
Vad bör göras?
Bawer rundar av boken med en kort lista på idéer som han skulle vilja se förverkligade. Bland annat vill han att européer skall bli mer patriotiska och att radikala muslimers makt över det muslimska samhället skall brytas. Det låter naturligtvis bra, men Bawer har inte mycket att bidra med när det gäller konkreta lösningar. Istället hoppas han på att hans idéer skall konkretiseras och förverkligas av det han kallar "det liberala motståndet". Det liberala motståndet består av individer som anser att det sekulära och liberala Europa är värt att försvara. Bawer håller upp den holländske politikern Pim Fortuyn som exempel. Han understryker dock att den största bördan måste bäras av Europas muslimer. Endast de kan göra upp med den religiösa extremismen i det muslimska samhället. Endast muslimska föräldrar kan ge sina barn en pluralistisk och demokratisk uppfostran. Europas muslimer måste finna nya sätt att tolka sin religion så att den går att förena med det moderna samhället. I den meningen ligger Europas framtid, paradoxalt nog, i händerna på dess muslimer.
Avslutning
Det är två saker som gör While Europe Slept läsvärd. Bawer är amerikan, är bosatt i Europa och har således personliga erfarenheter av den demografiska och kulturella förändring som kontinenten för närvarande genomgår. Boken är också intressant på grund av det material som Bawer har samlat på sig. Hans lista över politiskt korrekta stolligheter är riktigt underhållande att ta del av.
Men
While Europe Slept är också en problematisk bok. Bokens titel är knappast adekvat. Stora delar av boken handlar inte om hur islam underminerar europeisk kultur, utan om hur Europa betraktar USA. Bawer är en patriotiskt sinnad amerikan och en stor del av boken ägnas åt att vederlägga europeiska fördomar om USA.
Framställningen spretar åt alla möjliga håll och ibland får man känslan att Bawer inte riktigt vet hur han vill att boken skall sluta.
I bokens slutkläm skriver Bawer något överraskande att problemet inte är att islam underminerar Europa inifrån, utan att Europa är sin egen värsta fiende:
Europe’s enemy is itself – its self-destructive passivity, its softness toward tyranny, its reflexive inclination to appease, and its uncomprehending distaste for America’s pride, courage, and resolve in the face of a deadly foe.
Det är ett märkligt påstående. Kanske borde Bawer kallat boken “How the West is Destroying Itself”? Denna tolkning har dock föga stöd i framställningen. Det är förvisso sant att Bawer beskriver Europa som mer eller mindre lamslaget av politisk korrekthet, men det är lika sant att han beskriver islam som ett problem i sig, åtminstone fram till bokens sista kapitel. Islamiseringen av Europa beror ju inte endast på satsningen på mångkultur, den beror också på att muslimer aktivt kämpar för att bevara sin kulturella särart. Bawer kan ju knappast mena att den muslimska terrorismen är orsakad av europeiska politikers oförmåga att stå upp för sekulära värden.
En av bokens teser är att hotet från islam är större mot Europa än USA (det är, trots allt, Europa som hotas med underminering inifrån), men i citatet ovan förefaller Bawer vända på resonemanget: USA har ett problem med terrorism, Europa har ett problem med sig själv. Det finns dessbättre inget i bokens framställning som stöder denna förhastade och obegripliga slutledning.
Bawer hoppas på det han kallar “det liberala motståndet”, men man söker förgäves i boken efter indikationer på att det existerar något sådant motstånd. Man finner en Wilders och Hirsi Ali (den sistnämnda är numera i landsflykt i USA), en mördad Fortuyn och en i New York bosatt och dödligt sjuk Oriana Fallaci, men mycket mer än så blir det inte.
Ibland verkar det till och med som om Bawer själv inte tror på att det liberala motståndet kan spela någon effektiv roll. I bokens slutkläm hävdar han tvärtom att det finns tecken på en fascistisk renässans i Europa, dvs. att kontinentens medborgare är så utleda på islamiseringen att de har börjat drömma om ett återupprättande av det tredje riket. Detta är dock spekulationer från Bawers sida och lika litet som boken ger oss anledning att hoppas på existensen av ett liberalt motstånd, ger den oss skäl att misstänka att européer har blivit mer auktoritära.
Bawers tes att Europas framtid, i sista hand, ligger i händerna på dess muslimer är naturligtvis intressant, men inte heller på denna punkt finns det något i boken som ger oss anledning att tro på att det existerar några sådana muslimer. While Europe Slept är en i grunden pessimistisk bok och det är svårt att komma ifrån känslan av att Bawers optimism känns krystad och att den saknar stöd i framställningen.
Den som aldrig har läst en bok i denna genre kommer med all säkerhet att uppskatta While Europe Slept. Undertecknad kommer att minnas boken primärt på grund av alla de exempel på politisk korrekthet och islamistisk arrogans som Bawer radar upp.