I den första artikeln om den brittiske filosofen Roger Scrutons bok Green Philosophy. How to Think Seriously About the Planet (Atlantic Books, 2012) kikade vi lite närmare på professorns samtidsdiagnos. Det visade sig vara en dyster prognos.
Marknadsekonomin är en omistlig del av den konservativa samhällsvisionen, men den måste kompletteras med lämplig lagstiftning. Statens uppgift skall vara att underlätta för det civila samhället att på egen hand lösa problem, inte konfiskera problemen med hänvisning till att de är “politiska”. Transnationella institutioner skall avvecklas och ersättas av traditionellt mellanstatligt samarbete.
Frågan är emellertid vad detta innebär mer konkret. Om det finns en konservativ miljöpolitik, hur ser den då ut?
Problemet
Varför har vi miljöproblem? Det konservativa svaret på frågan är att det beror på att människor externaliserar kostnader. Varför gör de det? Därför att de har slutat att betrakta sin omgivning som ett hem.
Varför har de slutat att göra det?
Det kanske viktigaste skälet är att miljöfrågan har konfiskerats av staten och transnationella institutioner. Det har medfört att människor gradvis har förlorat incitamentet att skydda den fysiska miljön.
Transnationella institutioner kan dock inte lösa några miljöproblem. De har genom sin emfas på fri rörlighet för människor och varor tvärtom förvärrat miljöproblemen. Dessutom är de beroende av nationalstaterna för implementeringen av sin politik och nationalstaterna kan inte göra något för att förbättra miljön med mindre än att deras medborgare är motiverade. EU kan lagstifta om sopsortering, Sveriges riksdag kan sedan upphöja direktivet till lag, men i slutändan är det du och jag som skall sortera våra sopor.
Miljöproblemet är därför moraliskt, inte ekonomiskt. Det är ett incitamentproblem.
Bestående lösningar på miljöproblemen kräver att vi konsumenter justerar våra behov och börjar leva mer ekologiskt. Frågan är emellertid varför vi skall göra detta? Att undertecknad slutar använda plastkassar påverkar knappast den totala användningen av plastkassar. De flesta människor kommer att fortsätta att använda plastkassar. Vi kan bredda frågeställningen till att handla om miljöpolitik i allmänhet. Varför skall vi bry oss? I det långa loppet är vi alla maskmat, förklarade den brittiske ekonomen John Maynard Keynes.
Detta problem har nötts och blötts av filosofer och samhällsvetare under lång tid. Varför skall jag sluta använda plastkassar om ingen annan gör det eller om alla gör det? En kasse hit eller dit gör ju ingen skillnad. Men om alla resonerar på det sättet, kommer ingen att sluta använda plastkassar.
Problemet med marknadsekonomisk rationalitet är att den endast registrerar behoven hos de som för tillfället lever. Miljöpolitiken måste därför utgå ifrån en annan rationalitet. Den måste också beakta behoven hos de som är döda och de som är ofödda.
Edmund Burke: samhället som ett kontrakt mellan döda, levande och ofödda
I den liberala kontraktsteorin beskrivs samhället som ett resultat av ett avtal upprättat mellan fria individer. Teorin säger inte endast något om vad som hände när människan lämnade naturtillståndet för att leva i samhällen, den hävdar också att det är det faktumet att avtalet formulerades av fria individer som gör det resulterande samhället legitimt.
Burke menade att detta är en mystifikation. Samhället har inte sitt ursprung i ett kontrakt. Det är alltså inte fallet att vilka individer som helst sluter ett avtal om att skapa ett samhälle. Samhället förutsätter en förpolitisk ordning. De människor som sluter sig samman är förmodligen ganska lika varandra. Förmodligen talar de samma språk, har samma kultur och historia. Kanske dyrkar de också samma gudar.
Inte heller beror dess legitimitet på att vi har valt det. Vi föds in i samhället och det äger för individen samma omedelbara auktoritet som föräldrarna gör för det lilla barnet. Samhället skapas inte varje gång det föds en ny människa. Istället är det något som går i arv.
Herr Edmund Burke. Källa: Wikimedia.
Burke menade följaktligen att om vi skall se samhället som ett kontrakt, måste det inkludera de som har dött, de som lever och de som är ofödda. Den sociala ordningen är inte vår att exploatera eller förändra efter eget gottfinnande, utan en skänk från de som har föregått oss och som vi är skyldiga att förvalta. Vi är förpliktigade att vårda det därför att vi fått det i arv och därför att vi i vår tur en dag skall överlämna det till de som kommer efter oss.
Nationen – vårt gemensamma hem
Samhällsanda innebär att människor inte endast anser att de har ett personligt ansvar för den sociala ordningen, utan att de också axlar detta ansvar. Samhällsanda baseras på affektioner och lojaliteter som växer fram i det sociala samspelet och dess viktigaste arena är nationsstaten.
Detta är inget märkligt. Vi föds in i nationen och känner en omedelbar sympati med de som redan lever där, med dess institutioner och traditioner.
Radikaler har alltid haft svårt att förstå detta enkla faktum. Inför utbrottet av det första världskriget uppmanade Europas kommunister arbetarna att vända vapnen mot “krigsherrarna”, inte mot varandra. Arbetarklassen har inget fädernesland, skanderade man från tribunerna. I den politiska retoriken var nationella identiteter, kultur och historia subjektiva preferenser och därför möjliga att välja bort. I verkligheten har vi inte denna möjlighet. Vi kan inte välja bort vår svenskhet, vårt språk, vår kultur och historia för att bli något annat. Det var endast de som levde i en teoretisk drömvärld som chockerades över att Europas arbetare och överklass gjorde gemensam sak när de upplevde att fosterlandet var hotat.
Det är således inte svårt att förstå varför Scruton vill mobilisera fosterlandskärleken till miljöns försvar. Det är svårt att föreställa sig ett mer kraftfullt incitament.
Denna idé är djupt kontroversiell av tre skäl: emfasen på nationsstaten, uppvärderandet av autonoma, civila institutioner och dess rekommenderade brytning med den mångkulturella ideologin.
Nationalismens långa skugga
Även om nationalism och fosterlandskärlek inte är samma sak, kastar den förra sin långa skugga över den politiska debatten. Den är det huvudsakliga skälet till varför miljörörelsen har fokuserat på globala lösningar. Man är rädd för att bli associerad med något som liknar nationalism.
Denna rädsla är naturligtvis fullt legitim om vi låter Hitlertysklands utrikespolitik definiera begreppet, men det behöver vi inte göra. Varför inte istället låta den brittiska patriotism som räddade landet från tysk ockupation vägleda oss i tolkningen av termen?
Alltså: Nationalism är inte nödvändigtvis detsamma som patriotism och fosterlandskärlek och imperialism i utrikespolitiken är inte heller synonymer med varandra.
Minskad roll för våra kära politiker
En annan anledning till att teorin måste uppfattas som kontroversiell är att staten inte spelar någon större roll i det miljöpolitiska dramat. Statens uppgift skall vara att med lagens hjälp underlätta och stödja lokala initiativ. Den skall skapa ett lämpligt juridiskt ramverk, men i övrigt hålla sig på minst armlängds avstånd från miljöpolitiken. Detta är naturligtvis kontroversiellt eftersom det innebär en minskad roll för politiska partier.
Ett annat skäl är att förslaget utesluter överstatlighet. Det således ingen plats för EU i Scrutons miljöpolitiska vision. Det innebär inte att han avvisar europeiskt samarbete i miljöfrågan, han vill att samarbetet skall vara mellanstatligt, inte överstatligt.
Den mångkulturella ideologin är överspelad
Den kanske kontroversiellaste delen av Scrutons förslag berör utbildningssystemet. Utbildningssystemet är viktigt därför att det förmedlar värderingar. Historieämnet måste återfå den roll som det hade innan skolorna blev mångkulturella. Scruton menar att dagens ungdom inte känner till det gamla England. När han var ung handlade historieundervisningen om fosterlandet, monarkin, konstitutionella förändringar, imperiets uppgång och fall. Det gav ungdomar en identitet. Det skärpte deras kritiska blick, men gav dem också mycket att vara stolta över. Så är det inte längre. I Conversations with Roger Scruton hävdar professorn att historieämnet numera “consists in knowing everything about Hitler, then about Nazism, then about the Holocaust, before coming back to Hitler.”
Detta var naturligtvis inte allt!
Herr Scruton för en lång och intressant diskussion om amerikansk och engelsk miljörörelse. Naturligtvis kan han inte låta bli att klanka på Greenpeace och liknande organisationer. Eftersom han är professionell filosof tar han även tillfället i akt för att mangla utilitarism och nyttotänkande, Ett helt kapitel handlar om skönhetens roll i människors liv och hur den kan bli en verksam kraft i miljöarbetet. Boken avslutas med några konkreta förslag på miljöpolitikens område.
Allt detta lämnar vi dock till hugade bokköpare.
Det skall dock sägas att Green Philosophy. How to Think Seriously About the Planet är en välskriven bok. Det är faktiskt Scrutons mest välskrivna bok. När redaktören jämför den med Sexual Desire. A Philosophical Investigation undrar han nästan om det är samma person som har hållit i pennan. I denna 400 sidor tjocka lunta har Roger Scruton uppnått klarhetsmålet med råge.