Mark Steyns bok America Alone. The End of the World As We Know It (Regnery Publishing, 2006) beskriver Europas förestående kollaps. Låga födelsetal, massiv muslimsk immigration och en överdimensionerad välfärdsstat har försatt Europa i en omöjlig situation. I Steyns nya bok After America. Get Ready for Armageddon (Regnery Publishing, 2011) beskriver författaren ett nytt mardrömsscenario. America Alone handlade i huvudsak om Europa och även om boken innehöll kritiska synpunkter på utvecklingen i USA, föreföll författaren mena att Amerika inte lider av samma strukturella problem som Europa. I After America hävdar Steyn att verkligheten har hunnit i kapp Amerika.
Ett ruinerat land
USA är ett ruinerat land, amerikanska politiker är införstådda med detta faktum, men gör inget åt problemet. För närvarande uppgår den amerikanska skulden till 13 000 000 000 000 000 000 000 dollar. Det spelar ingen roll om det är Demokrater eller Republikaner som bildar regering eller kontrollerar kongressen. USA:s nuvarande president Barack Obama kritiserade föregångaren George W. Bush för de federala underskotten, men när han tog över Vita Huset ökade han utgifterna mer än vad Bush gjorde under sin presidentperiod. Enligt kongressens budgetkontor är situationen ohållbar. I mitten av detta århundrade kommer betalningarna av skuldräntor att överstiga inkomsterna. Om 10 år kommer USA att spendera mer av den federala budgeten på skuldräntor än på landets försvar. En icke föraktlig del av skulden ägs dessutom av utlänningar, däribland Kina. Det är endast en tidsfråga innan utgifterna för skuldräntor är så stora att USA i realiteten kommer att finansiera den kinesiska militären. Steyn skriver att amerikanska politiker oroar sig över Kinas militära upprustning, men bryr sig uppenbarligen inte om att det är USA som kommer att stå för fiolerna.
Frågan är inte om USA kommer att kraschlanda, utan när. Den amerikanska politiken bygger på det orealistiska antagandet att världen är villig att skjuta till en summa varje år som motsvarar Kanadas bruttonationalprodukt.
På ytan är den amerikanska skuldkrisen ekonomisk, men i grunden är den moralisk. Politikerna är väl medvetna om att USA lever över sina tillgångar. Det är genom att vara generösa med andras pengar som politikerna har ruinerat landet. Krisen är moralisk därför att den handlar om att politikerna tilldelat sig själva och väljarna en livsstil som landet inte har råd med och skyfflat över räkningen på ännu ofödda amerikaner.
Brist på ambition föregår fattigdom
Innan stormakter blir fattiga, uppvisar de brist på ambitioner. Om det är något som utmärker dagens Amerika är det just brist på ambitioner. År 1969 var annorlunda. Boeing 747 lyfte från marken och Neil Armstrong satte sin fot på månen. Att vi idag inte åker till månen, beror inte på att vi har varit där, utan på att vi inte kan.
Ett skäl är att det har blivit för krångligt och dyrt att sjösätta stora projekt. Det vore idag närmast otänkbart att bygga en Hooverdamm på grund av alla miljökrav som måste uppfyllas. Steyns paradexempel är annars Ground Zero. Empire State Building byggdes på 18 månader under förhållanden av ekonomisk depression. Efter 10 år har det fortfarande inte hänt något med Ground Zero. Om USA fortfarande hade varit ett land med ambitioner, hade det idag stått två nya tvillingtorn på platsen, högre och elegantare än föregångarna.
Immigrationsfrågan är ett annat exempel. Politiker kan lagstifta mot transfetter, förbjuda rökning i publika lokaler, invadera främmande länder och avsätta statsöverhuvuden och vidta åtgärder för att påverka planetens klimat till det bättre, men att säkra landets gränser mot illegal invandring är knepigare än knepigt.
NASA:s nya uppdrag illustrerar på ett fullödigt sätt den mentalitet som präglar USA:s politiska klass. Den amerikanska rymdstyrelsen har fått ett nytt uppdrag av president Obama och det är inte att bygga raketer och planera resor till främmande planeter, utan att hjälpa världens muslimer att känna stolthet över sin kultur. I en raljerande kommentar till beslutet skriver Steyn: “Islam: The final frontier! To boldly go where no diversity outreach consultant has gone before!”.
Auktoritärt samhälle
Steyn menar att statstillväxten har medfört en långtgående byråkratisering av det amerikanska samhället. USA:s förre president Ronald Reagan sade att Amerika är en nation med en stat, inte tvärtom. Steyn menar att dagens USA har blivit en stat med vidhängande nation. Nationen uppfattas som ett problemområde som skall fixas av politiker och byråkrater med tekniska medel.
Den teknokratiska politikuppfattningen bärs upp av idén att samhället fungerar bäst om det styrs av smarta politiker och byråkrater. Medborgarnas åsikter är ointressanta eftersom de förmodas vara präglade av fördomar och allmän dumhet. Sålunda kan Kalifornienborna i god demokratisk ordning rösta emot homoäktenskap och få sin ståndpunkt ogiltigförklarad av en enda domare.
En implikation av den teknokratiska synen på politiken är att samhälleliga problem antas vara orsakade av för lite politisk kontroll, inte för mycket. Den amerikanska fastighetskrisen, som skakade världsekonomin, var, även om många politiker skyllde på kapitalismen, en politiskt skapad kris, men istället för att lära sig av misstaget gick politikerna vidare med målet att underställa även bilindustrin och hälsovården politisk kontroll.
Den teknokratiska politikuppfattningens positiva värdering av statlig kontroll, blir särskilt tydlig när ansvar skall utkrävas av politiker och byråkrater. Eftersom anställda i staten antas vara motiverade av altruistiska skäl, till skillnad från giriga kapitalister, gäller olika regler för den privata och publika sektorns anställda. Enrons chefer fick fängelse för att ha svindlat bort 567 miljoner dollar. De två Demokrater som styrde Fannie May och Freddie Mac och vars inkompetens nära sänkte världsekonomin, belönades med fallskärmar värda 50 miljoner dollar.
Eftersom den teknokratiska synen på politiken betonar kontroll, präglas den moderna välfärdsstaten av en aldrig sinande ström av nya lagar och bestämmelser. Steyn menar att det amerikanska samhället idag är så genomreglerat att det är omöjligt för vanliga medborgare att inte bryta mot lagar. Det fick sjuåriga Julie Murphy erfara när hon hotades med 500 dollar i böter av två statliga inspektörer därför att hon sålde egenhändigt blandad lemonad utan att inneha en så kallad temporär restauranglicens, något som, för övrigt, hade kostat henne 120 dollar. En butik förbjöds att bjuda sina kunder på kaffe och munkar, med mindre än att man byggde om hela köket. I Storbritannien uppmanas daghemspersonal att anteckna och rapportera så kallade rasistiska yttringar bland treåringar. Ett exempel på rasistiskt beteende är att barnet uttrycker ogillande av asiatisk mat. Steyn menar att detta är tyranni, alldeles oavsett om det är lagligt eller olagligt. Målet för den förda politiken är att staten skall ha ett legitimitetsmonopol på alla meningsfulla aktiviteter. Har ditt barn planer på att sälja lemonad från garageuppfarten? Då måste du först ansöka om en temporär restauranglicens. Bakar du paj hemma som du sedan skänker till den lokala kyrkan som de kan sälja för att stödja välgörande ändamål? Det är endast tillåtet om ditt kök i förväg har godkänts av en statlig inspektör. Vill du visa dina kunder uppskattning genom att bjuda dem på fika? Det går inte för sig. För att vara på den säkra sidan bör du istället anlita en av staten godkänd leverantör av denna typ av tjänster.
Den teknokratiska politikuppfattningen förklarar också varför ideologiska frågor är så viktiga i välfärdsstaten. Samhällsdebatten handlar mindre om att belysa frågeställningar från olika håll och mer om att framtvinga ideologisk konformitet av det enkla skälet att ideologin i välfärdsstaten är ett av de instrument som politiker och byråkrater använder sig av för att korrigera medborgarna. Sålunda blev de brandmän som hade anmält sig som frivilliga för att åka till Louisiana och hjälpa till när ovädret Katrina drog fram, beordrade att istället delta i kurser vars syfte var att göra dem mer positivt inställda till etnisk och kulturell mångfald och kvinnors behov.
Sist men inte minst menar Steyn att byråkratiseringen av samhällslivet har medfört ett allmänt moraliskt förfall. En kvinna som hade ramlat ner i en djup grop och skadat sig blev kvar i gropen och dog eftersom den 18 man starka räddningsstyrkan insisterade på att följa en regel som stadgar att rep endast får användas för att bistå brandmän, inte allmänhet, i nöd. Alltmedan en kvinna höll på att drunkna stod en grupp poliser på stranden och tittade på. När de fick frågan varför de inte ingrep, svarade konstaplarna att det är brandkårens uppgift att rädda drunknande människor, inte polisens.
Kulturrelativism och moral
Steyn för en lång diskussion om hur politisk korrekthet och kulturrelativism påverkar människors moraliska beredskap. Redaktören har inte för avsikt att fördjupa sig i denna överläggning, den innehåller inget nytt bortsett från en och annan underfundig formulering och Steyns åsikter i ämnet är kända sedan tidigare. I en postmodern värld där inget är mer värt än något annat och där det följaktligen inte finns något värt att dö för, tenderar individen att inrikta sig på nuet och de egna behoven. I Kanada stormade en beväpnad muslimsk man in en lärosal vid en teknisk högskola och beordrade de drygt 50 männen att avlägsna sig, vilket de lydigt gjorde. Han sköt sedan de kvarvarande 9 kvinnorna. Männen gjorde inget för att stoppa mördaren. Efter morden lämnade mördaren lokalen utanför vilken de vettskrämda männen snällt stod uppradade och inväntade hans nästa order. Totalt hann mannen mörda 14 kvinnor innan han satte stopp för mördandet genom att skjuta sig själv. Steyn menar att denna typ av beteende där män sätter sin egen säkerhet före kvinnors, hade varit otänkbar under tidigare historiska epoker.
Den produktiva och improduktiva klassen
Steyn menar att den produktiva klassen är, mer eller mindre, utesluten från den nationella dialogen. President Obama har föreslagit att nyutexaminerade studenter skall få sina studielån efterskänkta efter 10 år, förutsatt att de arbetar åt staten, trots att statsanställda i genomsnitt tjänar dubbelt så mycket som privatanställda. Hans fru, Michelle, har öppet uppmanat ungdomar att inte söka sig till näringslivet. Steyn menar att man får gå tillbaka minst 100 år för att hitta en administration som har så begränsad näringslivskompetens som Obamas.
Om det idag är meningsfullt att tala om en klasskonflikt, står den mellan offentliganställda, den på bidrag beroendegjorda delen av befolkningen och den produktiva klassen. Steyn menar att systemet numera är riggat mot den produktiva delen av befolkningen. I takt med att staten sväller, minskar också människors vilja att stå på egna ben. Nästan halva befolkningen betalar ingen federal skatt. Det handlar om en grupp som inte bidrar till försvaret, kriget mot terrorismen (som man förvisso har åsikter om), avbetalningen på statsskulden eller ekonomiska stimulanspaket. Därför är det, menar Steyn, inte särskilt märkligt att många amerikaner tilltalas av den europeiska modellen. Tjugo procent av befolkningen får över 70 procent av sin inkomst från staten. Dessa människor vill ha högre, inte lägre skatter. Varför skall man vara kritisk mot statlig inkomstomfördelning om man inte behöver bidra till den? Inte heller är det märkligt att Obama tilltalas av systemet. Han har, fortsätter Steyn, aldrig producerat något av värde förutom några böcker som handlar om honom själv.
Grekland är Steyns kristallkula när han spekulerar om framtiden. Det grekiska kaoset är välfärdsstatens logiska slutpunkt. Grekerna lever inte endast över sina tillgångar, med en fertilitet på 1,3 finns det snart inga skattebetalare kvar. Istället för att planera för framtiden skapade grekerna ett omhändertagande, solidariskt, medkännande och progressivt samhälle och nu är de lika bankrutta som de är lätträknade. De som demonstrerar mot nedskärningarna utgör ingen mobb som söker strid med den grekiska staten. Demonstranterna utgör en statsmobb. De är förbannade över att de inte tillåts leva över sina tillgångar, dvs. kvittera ut 14 månadslöner eller lika många pensionsutbetalningar per år, gå i pension när de fyller 50, arbeta maximalt 24 timmar per vecka och ha 5 månaders semester.
Konservativa politiker brukar anklagas för brist på medkänsla och solidaritet, men demonstrationerna i Aten visar på ett fullödigt sätt att kollektivism och egoism är besläktade med varandra. Demonstranterna i Aten protesterar mot att de, till skillnad från deras föräldrar, inte får leva över sina tillgångar och skyffla över skulden på kommande generationer. De struntar fullkomligt i om staten går i konkurs så länge de kan kvittera ut sina oförtjänta privilegier. Man skall heller inte förvåna sig över att demonstranterna riktar sin vrede mot politikerna. Ju större staten blir, desto mer logiskt förefaller det att medborgarnas problem beror på politiska beslut. Så resonerade i alla fall en ung britt och man som lyckades få sitt behov av sex erkänt som en mänsklighet rättighet och därför tilldelades ett statsbidrag för att kunna flyga till Amsterdam och ha sex med en prostituerad. Skattebetalarna var förmodligen inte tillfrågade.
Även om konflikten är som mest tillspetsad i Grekland, står resten av Europa och USA på tur. Europa har länge plågats av låga födelsetal och statsfinansiella turbulenser och USA befinner sig på ruinens brant. Situationen är så extrem att många europeiska länder har infört särskilda koskatter. Äger du en ko, måste du betala koskatt. Steyn skriver att när staten börjar beskatta koinnehav, finns det förmodligen inte mycket kvar att beskatta.
Att välja ett nytt folk
När den byråkratiska och beroende klassen har nått en viss storlek, försvinner inte endast incitamentet att hålla statstillväxten i schack, man skapar dessutom en permanent majoritet för partier som representerar den starka staten i de allmänna valen. Detta är republikanernas problem i ett nötskal och en viktig förklaring till varför republikanska administrationer ofta nöjer sig med att förvalta systemet istället för att försöka förändra det.
En sak som skiljer Europa från USA är att det i Amerika finns en stark rörelse som förespråkar klassiska liberala ideal. Det handlar om människor som inte är intresserade av statligt stöd, utan som kräver att politikerna skall lämna dem i fred. Vänstern har därför hörsammat den europeiske kommunisten Bertolt Brechts råd att den regim som inte är nöjd med sitt folk, bör välja sig ett nytt folk. Steyn menar att immigrationspolitiken är ett uttryck för en sådan ambition. Det är den federala regeringens skyldighet att säkra landets gränser, ett ansvar som den amerikanska staten alltid har tagit mycket lätt på. När Arizonas guvernör Janice Brewer tröttade på Washingtons passivitet och tog egna initiativ, stämdes Arizona av Obamaadministrationen. Ingen tror givetvis att Obama kommer att göra det lagen föreskriver att den federala regeringen skall göra, dvs. bevaka och säkra landets gränser. Poängen med åtgärden var inte att slå fast arbetsfördelningen mellan delstaterna och Washington, utan att borga för att USA även i fortsättningen kommer att översvämmas av fattiga, outbildade immigranter från tredje världen. Det är nämligen på det viset som Amerikas vänster hoppas kunna trygga permanenta valmajoriteter i framtiden.
Efter kollapsen
Europa och USA kommer förr eller senare att tvingas att bita i det sura äpplet, men det kommer inte att gå till på samma sätt. Europas kollaps kommer att ske gradvis. Européerna har haft råd med välfärdspolitik på grund av att de alltsedan krigsslutet inte har behövt ta ansvar för kontinentens försvar. Steyn skriver att det kan vara ganska behagligt att leva i ett imperium som befinner sig i långsamt sönderfall. Den magnifika arkitekturen finns där att beskåda hela tiden, liksom palatsen, konsten och de vackra kvinnorna. Man kan förstå européerna. Kaféerna håller fortfarande kvällsöppet, livet är gott, pensionsåldern är låg och det är fortfarande möjligt att bo på acceptabel distans till de muslimska getton där kontinentens verkliga framtida sakta formas.
USA:s kollaps kommer att ske med en rejäl smäll och med stor sannolikhet leda till en splittring av unionen. Delstater med ordnad ekonomi kommer att lämna unionen för att inte dras ned i det allmänna statsfinansiella moraset.
Decennier av illegal immigration kommer att medföra att Sydvästra USA kommer att återförenas med Mexiko och att centralamerikanska knarksyndikat för första gången får rejält fäste på den nordamerikanska kontinenten.
På den internationella scenen kommer USA:s makt att ersättas av kinesisk dominans. Kina är idag världens största tillverkarnation och exportör och gör idag framgångsrika inbrytningar i det postkoloniala Afrika på jakt efter naturresurser att exploatera. Med stärkt självförtroende kommer Kina att pressa USA att sluta stödja Taiwan och att lämna Sydkorea. Världen kommer successivt att anpassa sig till de nya realiteterna och i FN:s säkerhetsråd kommer förhållandet till Kina och islam att bli avgörande för hur Storbritannien, Ryssland och Frankrike röstar.
I Europa kommer kritik av islam, för första gången, att räknas som ett brott mot människans oförytterliga rättigheter. Kontinentens homosexuella och feminister kommer att vakna upp till en ny, brutal verklighet.
I takt med att USA:s makt i världen minskar, kommer det amerikanska samhället att vända sig inåt. Satsningar på militären kommer i god europeisk stil att ersättas av välfärdsprogram. Välfärdssatsningarna kommer att tolkas som svaghet och leda till ökad antiamerikanism i världen. Amerika kommer att bli det nya Israel och amerikanerna kommer att, för första gången, att förstå vad det innebär att ständigt vara omgiven av fiender. Den internationella ordning som USA har stått som garant för kommer inte att ersättas av en ny ordning, utan av en tilltagande oordning. Gangsterstater världen över kommer att skaffa sig kärnvapen och USA och Europa kommer att få allt svårare att försvara sina gränser mot folkströmmar från tredje världen. Befolkningsexplosionen i Afrika kommer att medföra att Europa kommer att, mer eller mindre, översvämmas av människor på flykt efter ett bättre liv.
Den allmänna ekonomiska krisen, det civilisatoriska förfallet och massiv illegal immigration kommer att leda till att laglösheten breder ut sig i samhället. Överklassen kommer att fly så gott som det går, men till slut kommer verkligheten att hinna ikapp även den.
USA kommer inte endast att kollapsa och världen kommer inte endast att präglas av en tilltagande oordning, Amerikas stormaktspolitiska reträtt kommer också att leda till att människor i framtiden kommer att leva i en, ur medicinsk synpunkt, sjukare värld. Dödliga sjukdomar kommer att spridas på ett helt annat sätt och döda långt fler i en värld som domineras av kommunister och religiösa fanatiker som betraktar all fri information med yttersta skepsis.
Effekterna av tsunamis och naturkatastrofer kommer att bli mer påtagliga när USA inte längre har råd att hålla räddningsstyrkor redo 24 timmar om dygnet.
Världen kommer också att bli fattigare och mer präglad av islam. En tredjedel av mänskligheten kommer att basera sin världsuppfattning på Koranen och Sunna och Organization of Islamic Conference kommer att dominera FN. I takt med att Europa islamiseras kommer också det fagra talet om postnationalistiska identiteter att visa sig allt ihåligare. Runt om i världen kommer förföljelserna av kristna att intensifieras. I kraft av sitt kärnvapeninnehav kommer Iran att dominera arabvärlden och politisera oljeprissättningen.
Allt detta kommer att hända därför att alltför få gjorde något för att stoppa det. Alltför många resonerade som den holländske författare som lakoniskt konstaterade följande:
“I am not a warrior, but who is?” he shrugged. “I have never learned to fight for my freedom. I was only good at enjoying it”.
Vi får lov att återkomma till herr Steyns slutsatser framöver
Steyns apokalyptiska vision baseras på en blandning av empiriska fakta och vidlyftiga spekulationer. Det är mycket som måste inträffa för att den av honom beskrivna katastrofen skall äga rum. I sista kapitlet presenterar Steyn också en rad reservationer. I nästa artikel skall vi kika lite närmare på dessa reservationer. Vi skall också försöka få till stånd en samlad bedömning av herr Steyns senaste alster.