Den amerikanske författaren Robert Spencer är så kontroversiell att han har blivit bannlyst av Theresa Mays konservativa regering. Han har alltså inte rätt att besöka Storbritannien.
Beslutet är märkligt.
Spencer har inget kriminellt förflutet. Han rånar inte banker eller säljer droger. Inte heller deltar han i samhällsomstörtande aktiviteter.
Vad är det då som gör Spencer så omtvistad?
Svaret är att han kritiserar islam. Det är skälet till att han har förklarats persona non grata i ett land som till följd av liberala immigrationslagar har uppskattningsvis över 20 000 jihadister.
I denna artikel kikar vi lite närmare på hans senaste verk: The History of Jihad. From Muhammad to Isis (Bombardier, 2018).
Segerrik genom terror: islams imperialistiska expansion
När islams profet låg för döden sade han att det var terrorn som var förklaringen till hans framgångar. Därefter beordrade han att judar och kristna ska fördrivas från arabiska halvön.
Paul Fregosi berättar i boken Jihad in the West om hur det hela började.
Enligt myten befann sig Muhammad i en grotta på berget Hira några kilometer utanför Mecka för att vila sig, när han hörde en röst tala till honom. Det var hans första uppenbarelse.
Rösten tillhörde ärkeängeln Gabriel. Ängeln förklarade att Gud hade utsett Muhammad till profet.
Muhammad hade aldrig varit med om något liknande. Följaktligen blev han skräckslagen och sprang hem så fort han kunde. Väl hemkommen berättade han för sin hustru vad han hade varit med om. Han sade att visionen vägrade släppa greppet om honom.
Muhammads hustru tog av sina kläder och frågade honom om han märkte någon skillnad. Muhammad svarade att visionen försvann i samma ögonblick som det sista plagget föll.
Då behöver du inte vara rädd, förklarade hustrun: det var en ängel.
När visionen sedermera återkom lyssnade Muhammad noggrant på vad den hade att säga. Ärkeängelns budskap skulle komma att utgöra stommen i islams heliga skrift: Koranen.
Övertygad om att han var Guds budbärare, började Muhammad att predika i sin hemstad Mecka. Han stötte omedelbart på problem.
Meckaborna var skeptiska till Muhammads anspråk av flera skäl. Ett skäl var naturligtvis att de inte höll med honom i sakfrågan. Islam är en monoteistisk religion: det finns en och endast en Gud. Kulturen på den arabiska halvön var polyteistisk och Mecka var något av ett religiöst centrum med över 300 gudomligheter.
Ett annat skäl var ekonomiskt. Mecka var också ett kommersiellt centrum. Människor som kom till Mecka för att dyrka sina gudar behövde mat och husrum och för Meckaborna var det liktydigt med affärsmöjligheter.
Det var av dessa skäl inte så svårt att förstå att Meckaborna var mer än lovligt ointresserade av Muhammads idéer. Till och med hans egen stam tog avstånd från honom. Snart började han också att få fiender och han bestämde sig för att fly fältet till Medina.
Muhammad inledde sin karriär som profet i Mecka. I Medina försörjde han sig som rövarbaron.
Tillsammans med sina anhängare attackerade och plundrade han karavaner på väg till och från Mecka.
Mohammed såg inget moraliskt problem med att stjäla andra människors egendomar. Han hävdade att han endast följde instruktioner som hade sade sig ha fått från ärkeängeln Gabriel.
Till slut tröttnade Meckaborna på hans later och sände en armé att stoppa honom. Slaget vid Badr är legendariskt inom islam inte endast därför att Muhammads trupper besegrade soldaterna från Mecka, trots att de befann sig i numerärt underläge, utan därför Muhammad efteråt hävdade att en bataljon osynliga änglar hade slagits på muslimernas sida.
Därefter vände Muhammad sina blickar mot Medinas judar. Frågan var vad han skulle göra med dem. De var ju inte muslimer. En annan fråga var vad han kunde göra mot dem.
Problemet var att han hade slutit ett icke-aggressionsavtal med dem när han kom till Medina.
Det dröjde således inte länge innan han fick en ny uppenbarelse i vilken Gud förklarade att han har rätt att säga upp en överenskommelse om han inte litar på motparten. Muhammad förklarade sålunda att han förlorat tilltron till judarna och gick till anfall. Han deporterade två av Medinas judiska stammar efter att ha konfiskerat deras egendomar och massakrerade den tredje.
Därefter sade han sig ha fått ännu en uppenbarelse: han påstod att Gud hade sagt åt honom att muslimer inte kan ha kristna eller judar som vänner eller allierade.
Meckaborna gav sig dock inte utan samlade ihop en ännu större armé och under slaget vid berget Uhud nära Mecka tvingades Muhammads armé till neslig reträtt.
Muhammad fick snart en ny uppenbarelse som förklarade nederlaget. Hans män hade inte varit tillräckligt uppfyllda av islam. Gud garanterar seger endast åt de rättroende. Han sade också att det är Gud, inte fienden, som bestämmer när en muslim ska dö och att de muslimer som dör i kamp för islam ska bli rikligt belönade i nästa liv. De som tror helt och fullt kan följaktligen inte misslyckas.
Med en armé bestående av 10 000 man intog Muhammad sedan Mecka. Efter ytterligare en upprensningsaktion stod det nu klart för människor att arabiska halvön hade fått en ny ledare.
Muhammad började nu rikta blickarna västerut. I ett brev till det bysantinska imperiets kejsare och det persiska imperiets härskare hotade han dessa med digra konsekvenser om de vägrade att konvertera till islam.
Romarriket var vid den här tiden indelat i två administrativa enheter. Området i öst kallades det bysantiska riket och Konstantinopel var dess huvudstad. Bysantinernas huvudrival var det persiska imperiet. Romarna och perserna hade utkämpat många och långa krig mot varandra. Efter det att Muhammad hade dött år 632 och de islamiska arméerna hade stormat ut från den arabiska halvön i syfte att islamisera omvärlden, hade varken östromarna eller perserna ork eller resurser att sätta emot.
Tabuk var ett exempel. När de islamiska arméerna nådde fram till den bysantinska posteringen i Tabuk, upptäckte de att den var tom. Skälet var att romarna inte hade tillräckligt med soldater för att kunna bemanna sina posteringar i öst. Istället hade man ett rullande schema där bysantinska soldater förflyttade sig från postering till postering.
Spencer skriver att de islamiska arméerna marscherade i olika riktningar. En del gick österut mot Afghanistan och Indien. Några tågade mot Egypten med avsikt att lägga under sig Nordafrika, andra riktade in sig mot Europa.
Det persiska väldet krossades helt av de islamiska arméerna och det bysantinska imperiet förlorade enorma markområden och sin huvudstad, Konstantinopel. Det avgörande slaget stod utanför Tours drygt 20 mil sydväst om Paris. Frankerna tillfogade de islamiska invasionsstyrkorna ett svårt nederlag. Det hindrade inte islamiska arméer från att fortsätta terrorisera Frankrike och Europa, men det stoppade islamiseringen av den europeiska kontinenten.
Adolf Hitler skulle senare beklaga det muslimska nederlaget.
Realpolitik och brist på sammanhållning
Spencer anger flera orsaker till de islamiska arméernas exceptionella militära framgångar. Ett skäl var, som vi har sett, att de bysantinska och persiska imperierna var utmattade efter flera långa krig. De hade varken resurser eller kraft att mobilisera det nödvändiga motståndet.
Ett annat skäl var bristen på enighet inom kristenheten. Spencer ger flera exempel på hur kortsiktigt tänkande, realpolitik och kommersiella intressen underlättade den islamiska koloniseringen av Europa.
Hans främsta exempel är Spanien. Spencer skriver att muslimerna fick hjälp av en kristen greve som avskydde den spanske kungen Roderick att ta sig obemärkta över sundet. Greve Julian lånade ut sin armada av fartyg till de islamiska trupperna. Spanjorerna trodde att de ankommande skeppen var spanska och vidtog inga åtgärder när de såg dem. De islamiska soldaterna satte eld på fartygen när de hade landstigit på spansk mark. De hade kommit för att dö eller härska.
Sju år efter det att de islamiska arméerna hade landstigit hade de större delen av Spanien under kontroll. Det var inledningen på en ockupation som skulle vara över 700 år.
Konflikter och intriger var inte något som endast utmärkte de europeiska makterna. Det islamiska imperiet led av delvis liknande problem och det var, menar Spencer, orsaken till att den islamiska invasionen gick i vågor.
Efter det att Muhammad hade dött såg araber som hade tvångskonverterats till islam en möjlighet att bli fria på nytt. Eftersom Muhammad hade sagt att muslimer som överger islam ska dödas, var de islamiska arméerna periodvis upptagna med att slå ner lokala uppror.
Muhammads död medförde också en renässans för nya profeter. Överallt på den arabiska halvön dök det upp människor som sade sig stå i direktkontakt med Gud och krävde att bli behandlade som profeter. Även detta krävde militärt engagemang från den islamiska centralmakten.
Inte heller var det ovanligt med konflikter mellan det islamiska högkvarteret och de olika provinserna i imperiet. Efter det att Abbasiderna under kuppartade former hade tagit makten och utnämnt en ny kalif, vägrade de islamiska härskarna i Spanien att acceptera utfallet och regerade vidare som om inget hade hänt.
Det pågick också en maktkamp om successionsordningen i islam, något som resulterade i indelningen av islam i sunni och shia.
Det kanske mest fascinerade exemplet handlar dock om Muhammads favorithustru Aisha. Aisha ledde ett misslyckat uppror mot den sista av de rättrådiga kaliferna, Ali. Aisha hatade Ali efter det att hon hade hört honom uppmana Muhammad att låta stena henne till döds. Aishas brott var att hon hade råkat gå vilse och fått hjälp av en man att hitta hem.
Vad är jihad?
Iran har en statlig myndighet som ägnar sig åt jihad inom jordbruket. Myndigheten går under namnet “Departementet för jihad inom jordbruket”. Det innebär naturligtvis inte att statsanställda åker land och rike runt och spränger lantgårdar. Ordet “jihad” betyder kamp och syftet med jordbruksjihad är att öka produktiviteten inom lantbruket.
När islamiska apologeter säger att ordet betecknar psykologisk eller spirituell kamp har de således rätt. Om “jihad” betyder kamp, borde ordet inkludera även spirituell kamp. Därför är det inte fel att säga att redaktören utkämpar jihad när han försöker bestämma vilket vin som ska serveras till middagen.
En annan fråga är om de olika betydelserna kan rangordnas. Är alla former av jihad lika viktiga? Är beslutet att be till Gud fem gånger om dagen lika viktigt som valet mellan pizza och kebab?
Spencers svar på den frågan är: nej. Det är sant att det finns olika former av jihad, men den primära formen av jihad är offensiv jihad. Syftet med offensiv jihad är att expandera islams makt i världen.
Numera är all jihad defensiv. Skälet är att offensiv jihad endast kan tillkännages av en kalif. Efter det ottomanska imperiets sönderfall har islam ingen kalif. Det är skälet till att islamister alltid motiverar terrordåd med hänvisning till västerländsk imperialism och kolonialism. I avsaknad av en kalif blir jihad per automatik en defensiv aktion.
Målsättningen med jihad är inte att alla människor ska bli muslimer. Syftet är att underordna alla människor islam. För att förstå vad detta betyder måste vi bekanta oss med islams syn på kristna, judar och polyteister.
I islam kallas judar och kristna “Bokens folk” och skälet är att de har en helig bok. Den kristna och den judiska bibeln är heliga böcker därför att de antas baseras på gudomliga uppenbarelser. Polyteister har däremot inga heliga böcker.
Muhammad sade att han hade fått en uppenbarelse i vilken Gud förklarade för honom att kristna och judar ska ges två valmöjligheter.
De kan konvertera till islam eller betala en straffskatt och acceptera att bli behandlade som andra klassens medborgare. De kristna och judar som vägrar acceptera erbjudandet, ska dödas.
Hedningar ställs inför ett ultimatum: konvertera eller dö.
Det var ett skäl till att koloniseringen av Indien var så extremt våldsam och blodig. Indierna var polyteister. Efterhand insåg de islamiska ledarna att det inte var möjligt att döda alla polyteister som vägrade att konvertera till islam. De var för många. Det ledde till att hinduer sedermera erkändes som ett folk med en helig bok och att de erbjöds att konvertera till islam eller att betala straffskatter och acceptera att bli behandlade som en andra klassens medborgare.
Korstågen
Efter terroristattackerna mot New York och Washington sade den före detta presidenten Bill Clinton att de var orsakade av de så kallade korstågen. Det var Europas beslut att invadera det heliga landet och ockupera Jerusalem som var orsaken till att 3000 amerikaner miste livet den ödesdigra dagen.
Detta är en vanligt förekommande åsikt. Dess premiss ser ut på följande sätt: kristenheten och islam levde i harmoni med varandra fram till korstågen.
Spencer menar att detta strider mot historiska fakta.
Jerusalem ockuperades av islamiska styrkor år 637. Det första korståget lämnade Europa över 400 år senare. Med andra ord: korstågen var knappast ett uttryck för en imperialistisk expansionspolitik. De var en defensiv aktion som verkställdes flera hundra år efter det att Jerusalem hade ockuperats av islamiska styrkor. Syftet var att ta tillbaka områden som de islamiska arméerna hade ockuperat.
Inte heller är det sant att korstågen förklarar varför väst plågas av islamisk terrorism. Det är korrekt att islamister skyller på korstågen, men det beror på att de måste göra det. Endast en kalif kan deklarera offensiv jihad. Modern terrorism är defensiv jihad, dvs. den har som mål att försvara islamiskt territorium och med “islamiskt territorium” menas mark som någon gång har behärskats av muslimer. Det är skälet till att islamister säger att Jerusalem och Spanien ska återerövras.
Ambitionen att befria Jerusalem från islamisk ockupation var inte tagen ur luften. Inte heller var den islamiska ockupationen av Jerusalem en isolerad händelse. Innan de islamiska arméerna invaderade Jerusalem hade de tagit makten över arabiska halvön. De hade invaderat Syrien och Irak. Syrien var vid den här tiden en romersk provins, liksom delar av Irak. Jerusalem stod helt enkelt på tur. Talet om en fredlig samexistens är således falskt. Korstågen var responser på islamisk imperialism, inte ett uttryck för europeiska kolonialiseringssträvanden.
Kontinuitet
Drygt två veckor efter terroristattackerna mot New York och Washington förklarade USA:s dåvarande president George W. Bush att islam är fred.
Inte heller detta var sant. Bush är inte islamisk rättslärd. Han är kristen metodist. Som sådan undviker han alkohol och spel. Han är också politiker och måste säga att islam är fred av det enkla skälet att det bor många muslimer i Amerika och han vill undvika att dessa ska ta illa upp. Bush uttalade sig som president, inte som historiker.
Bush uttalande hade föga med historisk sanning att göra. Den bistra sanningen är att islam har bedrivit jihad mot Europa och världen i 1400 år.
Spencers bok har undertiteln From Muhammad to Isis. Bokens tes är att det existerar en kontinuitet mellan Muhammads jihad, kalifernas jihad och modern islamisk terrorism. Det som vi kallar “terrorism” är egentligen endast ett annat ord för jihad.
Muhammad och hans efterföljare bedrev offensiv jihad. Det var skälet till att de krävde av perser och romare att de underkastade sig islam. Vår tids terrorister praktiserar defensiv jihad. Det är skälet till att de skyller på västerländsk imperialism när de mördar oskyldiga människor.
Spencer underbygger sin tes på flera sätt.
För det första: genom att citera Koranen och den islamiska traditionen. Det råder inget tvivel, menar han, att de islamiska urkunderna rättfärdigar våld mot oliktänkande, särskilt judar och polyteister.
Dessutom: det islamiska imperiets militära expansion blir omöjligt att förstå om vi exkluderar islam från förklaringen.
För det andra: genom att citera muslimska historiker, krönikörer och ibland förövarna själva. Det var inte ovanligt att islamiska ledare omgav sig med personer som antecknade deras förehavanden. Spencer citerar t.ex. Tamerlane när denne beordrade att 100 000 tillfångatagna hinduer skulle avrättas. En krönikör skildrade hur han plundrade 700 städer och byar och ödelade allt jordbruk. En islamisk historiker beskrev hur 100 000 människor dödades i Marockanska Fez och 120 000 i närliggande Marrakesh.
För det tredje: genom att ta terroristerna på allvar. Utmärkande för debatten om islamisk terrorism är att man tillskriver terroristerna motiv som de själva förnekar att de har. Istället för att utgå ifrån vad terroristerna själva säger, stigmatiserar man kritik av islam.
Slutord
Spencer betonar att hans bok primärt handlar om islam som doktrin. Den handlar inte om muslimer. De som invänder att de flesta muslimer är emot användning av våld, har förvisso rätt, men de har också missförstått boken. Islam som doktrin rättfärdigar våld mot oliktänkande alldeles oavsett vad enskilda muslimer tycker och tänker.
Denna kritik drabbar naturligtvis inte endast islam. Gamla testamentet lär vara betydligt värre än Koranen och det faktum att vår tids kristna hellre citerar Nya testamentet är givetvis något som alla ateister och agnostiker applåderar. Likväl förändrar detta inte faktum: Gamla testamentet är en gräslig bok.
Marxismen är ytterligare ett exempel. Marxismen rättfärdigar våld mot grupper av människor. Det faktum att de flesta socialister och kommunister inte vill använda våld för att skapa ett socialistiskt samhälle, förändrar inte detta faktum.
The History of Jihad utgör en illustration om vad som kan hända när människor tror på en bisarr teori och omsätter den i handling. Även falska teorier har konsekvenser. Islams historia bär vittnesbörd om detta.
Spencer menar att kampen mot islamismen inte kan vinnas med mindre än att vi erkänner att terrorismen har doktrinär grund i islams heliga urkunder. Vi kommer inte att kunna besegra den om vi förnekar att den är en form av jihad. Den är en form av jihad.
Robert Spencers The History of Jihad är en omfångsrik bok. Att täcka hela boken i en artikel är en omöjlighet.
Det sista kapitlet är det kortaste, men också ett av de mest intressanta. Spencer diskuterar terroristattackerna mot New York och Washington. Han menar att den saudiska staten var inblandad. Han hävdar att Iran hjälpte terroristerna. Han diskuterar islamisk infiltration av amerikanska politiska systemet, Islamiska staten och den palestinska frågan.
De som vill ha en beskrivning av islamisk imperialism bör läsa The History of Jihad. Boken är välskriven och mycket lättläst. Ett alternativ är, som tidigare har nämnts, Paul Fregosis utmärkta Jihad in the West. Fregosis bok fokuserar på invasionen av Västeuropa, medan Spencers bok också redogör för koloniseringen av Afrika och Indien.