Gentle Regrets. Thoughts from a Life

Memoarer brukar vara tjocka som tegelstenar. Den brittiske filosofen Roger Scrutons tillbakablick på sitt liv, Gentle Regrets. Thoughts from a Life (Continuum, 2005), har ett mer modest omfång och omfattar blott 250 sidor. Dessutom: istället för att beskriva sitt liv från dag ett, har han delat upp det i signifikanta perioder. Ett kapitel handlar om hur han blev bibliofil, ett annat om hur han upptäckte kulturen, ett tredje om hur han blev politiskt konservativ. Han beskriver sin kärlek till operan, sitt eget försök att komponera en opera, förlusten av ungdomens radikala ateism och återvändandet till den anglikanska kyrkans trygga famn och, sist men inte minst, hur det är att bli pappa när man har uppnått medelåldern.

Böcker

Det fanns inte särskilt mycket böcker hemma hos Jack och Beryl Scruton. Den unge Scrutons första omvälvande litterära läsupplevelse var John Bunyams The Pilgrims Progress. Boken handlar om en ung man som lämnar sin familj för att finna Gud. Den kanske avgörande händelsen för utvecklingen av Scrutons passion för böcker var föräldrarnas köp av ett nytt hus. Den tidigare ägaren skulle emigrera till Kanada och kunde inte ta med sitt bibliotek, utan skänkte det, till Rogers stora förtjusning, till familjen Scruton.
Den bok som gjorde störst intryck på sonen var dock inte The Pilgrims Progress, utan Osvald Spenglers The Decline of the West. Scruton blev tipsad om och varnad för boken av en klasskamrat. Efter att ha läst den var Scruton övertygad om att han bevittnade den västerländska civilisationens undergång. Spenglers historiska drama förvandlade inte endast Scruton till en civilisationspessimist, den cementerade också hans kulturella intresse.
Scrutons föräldrar hade bestämt att sonen skulle satsa på naturvetenskap, men efter mötet med Spengler hade Scruton börjat tveka om det verkligen var matematik, fysik och kemi som han ville ägna sig åt. I skolan var Scruton en bångstyrig elev som använde sina kemikunskaper till att tillverka bomber som han sedan detonerade på skolans område.
Efter avslutad grundskola blev Scruton antagen till Cambridge. Hans plan var att satsa på en karriär som filosof. Han var fortfarande påverkad av mötet med den stora litteraturen och Spenglers civilisationskritik och filosofin skulle, hoppades han, ge honom möjlighet att fördjupa sig i bådadera.
Filosofin i Cambridge var emellertid inte präglad av Spengler, utan av den analytiska traditionen. När Scruton, efter ett års studier, läste om Decline of the West förstod han inte hur han hade kunnat bli så fascinerad av boken. Det mesta som Spengler sade i boken var, på ett eller annat sätt, felaktigt. På en punkt hade emellertid Spengler träffat spiken med hammaren. Han hade rätt när han antog att människan inte endast har ett behov av att förklara och förutsäga, att hon också har ett behov av att förstå och att kulturvetenskaperna därför är lika viktiga som naturvetenskaperna.

Konservatism

Scrutons konservatism växte fram under intryck av den så kallade studentrevolten 1968. Scruton befann sig vid denna tidpunkt i Paris och kunde från sitt fönster observera kalabaliken. Han insåg snabbt att han inte hade samma syn på människan och samhället som vänsterdemonstranterna. Han var konservativ. Frågan var dock vad det innebär att vara konservativ. Det skulle visa sig att frågan inte var enkel att besvara. Liberalismen och socialismen är doktrinära rörelser. Konservatismen är annorlunda. Konservativa övertygelser är något som man ärver, inte något som resonerar sig fram till. Om man frågar en konservativt lagd engelsman varför det behövs ett kungahus, får man svaret att det alltid har funnits ett kungahus. Detta är självklart ett svar som inte faller en liberal eller socialist i smaken. Även om konservativa, till skillnad från liberaler och socialister, har varit relativt ointresserade av att försöka ge den egna övertygelsen en pregnant teoretisk formulering, finns det naturligtvis konservativt lagda författare som har försökt sig på konststycket. Frankrikes president Charles de Gaulle var en av dem. Scruton hade läst de Gaulles memoarer under sin Parisvistelse och var fascinerad av dennes tes att nationer inte definieras av institutioner och gränser, utan av språk, kultur och religion. Den främsta inspirationskällan för Scrutons nymornade konservatism var dock inte de Gaulle, utan den engelske filosofen Edmund Burke.
För att om möjligt råda bot på bristen på ideologisk debatt bland konservativa, bildade Scruton och några konservativa politiker och intellektuella The Conservative Philosophy Group i mitten på 70-talet. Det konservativa partiets nya ledare, Margaret Thatcher, deltog alltemellanåt i gruppens sammankomster. Eftersom vänstern har en tydlig ideologi, bör även konservativa ha en ideologi, förklarade hon. Trots att gruppen hade flera prominenta medlemmar, förblev den en diskussionsklubb utan reellt inflytande över det konservativa partiet. Engelsk konservatism hade under Thatchers ledning avlägsnat sig från traditionella konservativa ideal för att istället anamma en USA-inspirerad marknadsliberalism.
Scruton var av lätt insedda skäl också en dedikerad antikommunist. Han gjorde flera resor i kommunistblocket på 80-talet under vilka han träffade dissidenter. Han deltog också i uppförandet av den konservativa tidskriften The Salisbury Review. Salisbury Review hade grundats i början av 80-talet med målsättningen att bli ett forum för konservativ idédebatt och Scruton blev dess första redaktör. Flera av tidskriftens medarbetare var kända politiker och intellektuella, däribland Václav Havel, Hugh Trevor-Roper, Alexander Solzjenitsyn och Theodore Dalrymple.
Scruton var vid den här tiden verksam som universitetslärare. Han hade doktorerat i filosofi med en avhandling i ämnet filosofisk estetik. Hans konservativa engagemang hade dock börjat irritera den akademiska vänstern. Det paradoxala var att samtidigt som stora delar av det engelska folket röstade konservativt i de allmänna valen, var universiteten bastioner för den radikala vänstern. Scruton blev så till den milda grad hatad att det förlag som har gett ut Gentle Regrets har sett sig tvingat att lägga till följande försäkran på bokens baksida:

Contrary to orthodox opinion … Roger Scruton is a human being, and Gentle Regrets contains the proof of it…

Det var inte endast akademiker med politiskt inkorrekta åsikter som råkade illa ut. Oxfords universitet förärade Bill Clinton ett hedersdoktorat därför att Clinton i sin ungdom hade studerat vid universitetet. Samma universitet vägrade att utnämna Margaret Thatcher till hedersdoktor, trots att hon var Oxfords mest kända student och landets första kvinnliga premiärminister. Eric Hobsbawm, kommunist och historiker, premierades med The Order of the Companions of Honour, vilket är den näst högsta belöning som en person som bedöms ha gjort särskilt betydelsefulla insatser inom konst, litteratur, musik, vetenskap, politik, industri och religion kan erhålla. Det faktum att Hobsbawm sagt att socialismens seger är värd åtminstone 15-20 miljoner människors liv, lade inte några hinder i vägen för utnämningen.
Scruton insåg snart att han inte hade någon framtid som universitetslärare. I början på 90-talet sade han upp sig, förvärvade ett hus på landet och flyttade dit med ambitionen att försörja sig som frilansskribent. I samma veva köpte han även häst och började delta i rävjakter. Traditionell engelsk rävjakt är en av Scrutons stora passioner. Han har till och med skrivit en uppskattande bok i ämnet.

Familjeliv

Det var under en rävjakt som Scruton träffade sin blivande hustru, den nära 30 år yngre Sophie Jeffreys. Scruton hade ramlat av sin häst och Sophie stannade och hjälpte den mörbultade medelålders filosofen upp på benen. Idag har paret två barn tillsammans.
Scruton skriver att han trivs med kärnfamiljslivet. Det är en nyttig och viktig erfarenhet därför att det tvingar en att växa upp. Det får en att inse att allt inte roterar kring det egna egot. Det första barnets ankomst och uppväxt bekräftade också vad han alltid hade misstänkt, att den feministiska idén om könet som en social konstruktion är missvisande. Små pojkar vill vara stora, starka män och det finns ingen anledning att krångla till livet för dem genom att behandla dem som flickor. Efter det att sonen Sam hade fötts skrev Scruton en artikel om barnuppfostran för The Guardian: “Raising Master Scruton“. Artikeln gav upphov till en infekterad debatt, trots att den i huvudsak var menad som ett skämt. Scruton gör dock ingen hemlighet att han anser att kärnfamiljen befinner sig i krig med populärkulturen och den moderna staten.

Opera och arkitektur

Från tidig ålder var Scruton besatt av klassisk musik. Han lärde sig att spela piano och bestämde sig tidigt för att Mozarts The Marriage of Figaro var det ultimata mästerverket. Längre fram i livet skulle han skriva ett libretto och när han inte lyckades hitta någon som var intresserad av att tonsätta det, satte han sig ned vid pianot och gjorde det själv.
Lika mycket som den unge Scruton älskade opera, avskyr den äldre Scruton den moderna operascenen. Problemet med den moderna operan är, menar han, att den inte respekterar kompositörens avsikter. Istället för att uppföra de klassiska verken på det sätt som det var tänkt, har den moderna operascenen politiserats. Handlingen i en 1800-talsopera kan således förläggas till Hitlertyskland av det enda skälet att regissören vill bevisa sin progressiva ideologi.
Scrutons kanske främsta hatobjekt är den moderna arkitekturen. Det är inte nödvändigtvis fel att konst och litteratur utmanar konventioner, men resultatet blir absurt när sådana ambitioner påverkar stadsplanering och husbyggande. Målet för husbyggande och stadsplanering bör, menar han, vara att skapa en plats där människor kan känna sig hemma. Jakten på originalitet bland moderna arkitekter har, enligt Scruton, lett till en omfattande skövling av den moderna stadsbilden där områden som endast hade behövts rustas upp, har vandaliserats med groteska betongkolosser.

Finland

Bokens kanske roligaste avsnitt skildrar ett besök i Finland. Det är ett udda och aningen malplacerat kapitel och det är svårt att komma undan intrycket att Scruton valde att ta med denna episod därför att den är så dråplig, inte därför att den har ett självbiografiskt värde.
Finländarna var det andra världskrigets oskrivna hjältar. Deras heroiska insats under kriget mot de sovjetiska ockupationsstyrkorna, räddade landet från att bli en satellitstat i det väldiga kommunistiska imperiet. Finland tvingades dock att betala ett högt pris för sin frihet. Tusentals motståndskämpar stupade och Finland pressades att avstå territorium till Sovjet. För att undvika att provocera Moskva till att försöka igen, höll Finland sig med en låg utrikespolitisk profil under efterkrigstiden. Det sistnämnda har ibland kallats “finlandisering”.
Scruton skriver att han hade hoppats att kunna reda ut begreppet “finlandisering” under besöket, men han upptäckte snart att hans värdar var lika okunniga i ämnet som han själv. Han noterade att finska akademiker är usla på engelska och extremt omständliga. De ofta långa mötena förvandlades till en utdragen pina där mycket sades, men inget menades och där Scruton ofta satt mållös och tjuvkikade på klockan.
Scruton var trött efter den långa resan och ville helst av allt dra sig tillbaka till sitt hotell för att hinna vila lite och förbereda den föreläsning som han skulle hålla på stadens tekniska universitet senare på kvällen. Istället blev han ivägsläpad till en restaurang av två finska forskarkollegor. När Scruton och hans värdar har satt sig ned vid ett bord, dyker ytterligare en finländsk forskare, Sepanmaa, upp:

A surreal dialogue ensues:
“May I join you?” asks Sepanmaa.
“Yes, of course” Johan replies “and you must have a cognac.”
“No, I cannot. There is not time.”
“Surely there is time!”
“I think not. No, there definitely is not time. We must go by taxi soon to the Technical University.”
“No”, Johan insists, “I think there is time.”
“Ah, you are right! I have made a mistake about the time!”
“A mistake about the time! What a scholar!”
“Sometimes I misread my watch. It happens to me. But now I cannot sit down.”
“Cannot sit down? Why not?”
“You see, I have not taken off my coat.”
“But then take it off, dear fellow.”
“But I must take it off over there. It has to be given to the lady that looks after the coats.”
“Ah so.”
“Yes, so I will take my coat to her, if you will excuse me.”
“Of course.”
“So, I will return very shortly. Please, just one minute, while I take my coat.”
…
“So now I will sit down. But later we go to the Technical University.”
“And you will have a cognac?”
“Yes, perhaps I will have a cognac, but later we must take a taxi.”
“Professor Scruton, I think, would like a walk.”
…
“You would like a walk? Then I must fetch my coat. From the lady who keeps the coats.”
“No”, I say, “please stay a while. To drink your cognac.”
“Ah yes. I will drink this cognac. Where do you like to walk? I think it is raining. You will need a coat.”
After ten minutes of this … I am on the verge of insanity…

Det akademiska livet är lika eländigt politiskt korrekt i Finland som i England. Ett av de stående samtalsämnena under Scrutons visit handlade om aktionsgruppen Guds teater. Guds teater består av fyra manliga studenter som är kända för sina upptåg. I syfte att protestera mot kapitalismen och förmodligen en massa andra saker, stormade männen in under en teaterföreställning utrustade med eldsläckare och piskor. De fyra männen var nakna och deras kroppar var insmorda med exkrementer. De fyrade av eldsläckarna och piskorna mot publiken och smetade ned dem som de kom åt med avföring. Publiken var naturligtvis djupt upprörd över tilltaget, men professor Turka, lärare i dramaturgi, förklarade i en kommentar till aktionen att pojkarna hade gjort ett bra jobb. Studenter vid skolan skrev till tidningarna och påpekade att efter strukturalismens och poststrukturalismens död, var aktioner som den ovan beskrivna de enda som kunde ha estetisk signifikans. Inte ens kyrkan ansåg att de fyra konstnärsstudenterna hade gått för långt. Den lutheranska kyrkans ärkebiskop i Helsingfors förklarade att “blasfemi” är ett utdaterat begrepp. För säkerhets skull tillfogade biskopen också att ingen med säkerhet kan veta att Gud inte uppskattar autentiska protester mot samhället mer än vanliga finnars religiösa hycklerier. “Business as usual”, med andra ord.

Så långt är Gentle Regrets en intressant och läsvärd bok. Därefter går det dessvärre utför.

Religion

Roger Scruton är en religiös man. Kanske är det fel att beskriva honom som djupt religiös, men han sticker inte under stol med att religion är viktigt för honom. Scruton tillhör den anglikanska kyrkan och spelar kyrkorgel i den församling som han tillhör.
Religiösa frågeställningar och funderingar upptar också en överraskande stor del av boken. Två av bokens kapitel har ett religiöst tema och två av Scrutons förebilder är starkt religiösa. Gilbey är konservativ katolsk präst och Basia är en polsk kvinna som ser Guds avsikt i allting. Den förmåga till kritisk analys som är Scrutons varumärke, lyser dock med sin frånvaro när han skall förklara varför kristendomen är så viktig för oss.

Låt oss kika på tre exempel.

Scruton skriver att han under flera år har frågat sig vilket pris som han har tvingats att betala för sin gudlöshet. När vi förlorar vår religiösa övertygelse, skriver han, förlorar vi inte endast en uppsättning trossatser. Vi förlorar även känslan av att tillhöra en större gemenskap. Eftersom religionen även hjälper oss att uthärda tillvarons och vår egen ofullkomlighet, hjälper den oss att finna en mening i livet. Den förser oss också med en känsla av att vi har hittat hem.
Det är självklart att religionskritiken har ett pris, men det har även religiositeten. Kardinal Newman, en konservativ katolik som Scruton beskriver som en stor man, har yttrat följande:

The Catholic Church holds it better for the Sun and Moon to drop from Heaven, for the earth to fail, and for all the many millions on it to die from starvation in extremest agony … than that one soul, I will not say, should be lost, but should commit one single venial sin, should tell one wilful untruth, or should steal one poor farthing without excuse.

Kardinalen anser uppenbarligen att det är bättre att hela mänskligheten förgås under extrema plågor än att en individ handlar i strid med någon av katolska kyrkans regler. Det är uppenbart att Newmans religiösa glöd har köpts till priset av en närmast extrem likgiltighet inför mänskligt lidande. Scruton kritiserar den akademiska helgonförklaringen av Eric Hobsbawm, men är inte Newmans åsikter ännu mer stötande? Trots allt, kommunisten Hobsbawm är “endast” beredd att offra 20 miljoner människoliv för socialismens seger, medan Newman uppenbarligen ansåg att respekten för katolska kyrkan skall upprätthållas till varje pris. Det är, enligt Newman, att föredra att solsystemet kollapsar än att en katolik begår äktenskapsbrott.
Scruton rättfärdigar religiösa övertygelser med att de hjälper människan att uthärda tillvarons meningslöshet. Det är ett argument som man förväntar sig från själasörjare och kanske psykologer, men knappast från en professionell filosof. Det filosofiska problemet skulle istället kunna formuleras på följande sätt: antag att det inte finns en Gud, antag att tillvaron, av olika skäl, är exakt så meningslös som ateisterna hävdar. Vad har vi då egentligen berikat våra liv med annat än en illusion? Scruton har vid olika tillfällen uttryckt sig på ett sätt som antyder att han föredrar att leva ett liv som är baserat på någon form av illusion om resultatet är ett värdigt liv, än att leva ett så kallat icke-värdigt liv, även om det sistnämnda är fritt från kompensatoriska illusioner. Frågan är vad Scruton säger åt de kommunister som han ofta belackar för deras brist på verklighetskontakt? Är det verkligen bättre att vara en glad kommunist än en deprimerad liberal?
Scrutons kanske viktigaste argument mot den rationella religionskritiken säger att religiös tro inte är ett rationellt arguments slutsats. Människor blir inte religiösa efter det att de har bekantat sig med empiriska och logiska argument för Guds existens och blivit övertygade om dessa arguments oomkullrunkelighet. Att bli religiös är ett slags paradigmskifte. Det är en resa mellan två inkommensurabla världar och den som inte har gjort denna resa, kan inte förstå vad religiös passion är för något. Problemet med detta argument är givetvis att det kortsluter den rationella debatten om religion. Det säger att ateister inte kan komma med några meningsfulla synpunkter därför att de inte har undergått det beskrivna paradigmskiftet. Följden blir att endast redan övertygade kan uttala sig i teologiska spörsmål och eftersom sådana personer är, på grund av sin religiösa övertygelse, ointresserade av att kritiskt granska sin tro, omöjliggörs varje kritisk debatt.

Nåja, så illa var det ju inte

Trots ovanstående invändningar är Gentle Regrets trevlig läsning. Redaktörens genomläsning speglar också endast delvis bokens innehåll. Framställningen är betydligt mer personlig än som framgår av denna något burdusa genomgång. Redaktören har endast ytligt berört Scrutons förhållande till modern och fadern. Scruton ägnar en hel del utrymme åt att beskriva sin högeligen intelligenta hästs stalleskapader. Han förser oss med en roande beskrivning av en nybliven pappas försök att upprätthålla ordningen i ett hus som präglas av ett accelererande kaos. Lite märkligt är att Scruton inte har ett ord att säga om sin dotter. Han är också mycket fåordig om sin hustru.
Gentle Regrets är en bok skriven av en filosof och det märks på anslaget. När Scruton således berättar om sin häst, kan han inte låta bli att filosofera över skillnaden mellan människor och djur och när han beskriver sin sons av nyfikenhet motiverade härjningar i hemmet, kan han inte låta bli att reflektera över könsskillnader. Kanske borde Scruton ha kallat boken Thoughts From a Life. Gentle Regrets. Det hade bättre speglat bokens innehåll. Det är, trots allt, en bok sprängfylld med eftertanke.