Samtiden.com

Du är här

Varför Europa är så fäaktigt

PDF version

USA:s planer på att störta Iraks diktator Saddam Hussein har stött på europeisk patrull. Vad beror denna europeiska fäaktighet på?

Bitterhetens kontinent

En amerikansk iakttagare noterade att Europa beter sig som den före detta nikotinisten som av en slump stöter ihop med en rökare. Mötet påminner den förstnämnda om att även han en gång utnyttjade tobak. USA påminner Europa om dess storslagna förflutna. USA får Europa att minnas den tid då kontinenten var världens medelpunkt.
Idag är Europa politiskt splittrat och militärt svagt.
Omvärlden har insett det och riktar följaktligen inte längre sina blickar mot pappersväldena i Bryssel, utan mot Washington. Denna förändring av Europas stormaktstatus är en viktig förklaring till den självförhävelse och bitterhet som genomsyrar så mycket av europeisk USA-politik. Men det är inte den enda förklaringen.

Sentimental pacifism, principlöshet och feghet

Om Saddam Husseins ambition att förvandla Irak till en kärnvapenstat misslyckas, kommer det i huvudsak att bero på USA. USA:s "allierade" inom NATO kommer förvisso att ge amerikanerna sitt principiella stöd, men det kommer att vara så hårt villkorat att Europa och USA i realiteten kommer att hamna på kollisionskurs. Men USA kommer inte endast att tvingas agera på egen hand, amerikanerna kommer dessutom att nödgas muta i princip varenda gränsstat till Irak för att få tillgång till territorium att landsätta trupper på.
EU-ländernas hållning i Irak-frågan är ett uttryck för den sedvanliga blandning av sentimental pacifism, principlöshet och feghet som är så typisk för europeisk utrikespolitik. Amerikanerna kritiseras för att vara provokativa och arroganta. USA sägs strunta i FN och anklagas för att folkrätten i egna händer.
Verkligheten är dock en annan. Det är ingen statshemlighet att den amerikanska politiken fungerar. Inte heller krävs det mycket begåvning för att inse att européerna gömmer sig bakom FN för att slippa agera.
USA rustade sönder Sovjetunionen. Ronald Reagan förutan hade balterna fortfarande levt under kommunistiska diktaturer. Talibanregimen i Afghanistan beskrevs som närmast oövervinnelig, men föll samman som ett korthus när USA spände sina militära muskler. I fallet Irak är FN inte lösningen på problemet, utan en del av det.
Kriget på Balkan är ett annat och lika illustrativt exempel. Utan amerikanskt ingripande hade konflikten blivit långt blodigare än den faktiskt blev. Eller finns det verkligen någon som inbillar sig att Milosevic hade kastat in handduken på eget initiativ? Saddam Hussein har haft över 10 år på sig att demilitarisera Irak. I den mån Irak har följt FN:s resolutioner, har det inte skett av fri vilja, utan därför att USA hotat med våld. Om Irak hade varit en kärnvapenmakt, hade möjligheterna att utöva påtryckningar mot regimen varit ytterst begränsade. Om Saddam Hussein väntat med att invadera Kuwait till dess att Irak hade hunnit skaffa kärnvapen, hade Kuwait fortfarande varit ockuperat territorium.

Det våras för yrkesdemonstranterna

Bland våra kulturarbetare råder numera närmast festyra. Aftonbladets Helle Klein drabbas nästan av lyckokonvulsioner när hon demonstrationsrapporterar:

"Högdalsbor för fred", "Järfällabor mot krig", "Elever mot krig - Rågsvedsskolan", "Elever mot krig - Björkhagen", "Kvinnor för fred", "Artister för fred", "Solidaritetskommittén för Iraks befolkning", "Kristna fredsrörelsen"... tusentals handmålade plakat, palestinaflaggor, svenska flaggor, amerikanska flaggor, grekiska flaggor, italienska, sydafrikanska med flera vajar i luften. Det är mäktigt. - Krig är död, med eller utan FN-stöd, skanderar unga och gamla, infödda svenskar tillsammans med invandrare. Fredsrörelsen är en bred koalition av medborgare som värnar humanismen framför militarismen.
"Bush är inte USA. Saddam Hussein är inte Irak", säger författaren Eva Moberg och ifrågasätter den förenklade världsbilden som bygger på tänkandet antingen är ni med oss eller mot oss.
Artisten Olof Buckard häcklar den fromme Bush och uppmanar alla krigsstöttande politiker att "ge fan i Jesus. Han platsar inte där".
I Göteborg, i Malmö, i Östersund, i Kalmar, ja på ett trettiotal platser runtom i Sverige fylls gatorna av medborgare som vill visa sin avsky mot kriget. I Umeå går centerledaren Maud Olofsson i första ledet. Det är hedervärt. Centern är en folkrörelse med god känning i folkdjupet.

Detta är inte mäktigt, det är vämjeligt!