Bat Ye’or eller Giselle Littman har specialiserat sig på böcker som behandlar relationen mellan islam och väst. Eurabia – The Euro-Arab Axis drev tesen att Europa, i utbyte mot olja och säkerhet, har sålt sin politiska och kulturella själ till arabvärlden och accepterat en fortlöpande islamisering av kontinenten. I sin senaste bok Europe, Globalization, and the Coming of the Universal Caliphate (Fairleigh Dickinson, 2011) drar hon åt snöret ytterligare.
The Decline of Eastern Christianity under Islam (Farleigh Dickinson University Press, 1996) handlar, i likhet med Islam and Dhimmitude. Where Civilizations Collide (Farleigh Dickinson University Press 2002) om det historiska förhållandet mellan islam och de folk som hamnade under muslimskt ok.
I den första av två artiklar skall vi titta lite närmare på orienten så som den tecknade sig innan islam började expandera. Vi skall granska islamiseringsprocessen och dess juridiska grundvalar, behandlingen av icke-muslimer på ockuperade områden och dessa folkgruppers gradvisa försvinnande.
Orienten före islam
Islam växte fram på en mycket begränsad plats, området omkring de två städerna Mecka och Medina. Ye’or beskriver orienten som djupt religiös, men knappast ett dugg islamiskt. Det gigantiska område som sedermera skulle hamna under islamiskt välde, präglades av kristendom, judendom och alla möjliga sort av naturreligioner.
I det bysantinska imperiet dominerade kristendomen. Det persiska riket var mångreligiöst, men dominerades av zoroastrianism. Det var en rural och urban civilisation. Ur ekonomisk synvinkel var den välmående och det spirituella livet blomstrade i det myller av kyrkor och synagogor som, likt pärlor, låg utströdda i området. Människor pratade förvisso olika språk, men Ye’or menar att det ändå var en relativt homogen samling individer. De utgjorde sin tids mest civiliserade folk.
Kristendom och judendom var även etablerade på arabiska halvön, inte minst på grund av närheten till det bysantinska och persiska imperierna. Araberna var hedningar som försörjde sig på att valla boskap eller nomadisera i ökenlandskapet.
En orient i brand
Islams expansion underlättades av flera faktorer. Det bysantiska och persiska imperiet var utmattade efter ett långt och blodigt krig. Kristenheten var märkt av doktrinära strider. Bråken som var förödande för sammanhållningen handlade om teologiska frågor och om makten över de troende och kyrkornas administration och finanser. I Egypten hade imperiets militär revolterat mot den sittande kejsaren. Dessa förhållanden innebar att imperiets gränser var dåligt bevakade och när nomadstammar från Arabien började angripa byar och städer på den bysantinska sidan om gränsen, drog östromarna den ödesdigra slutsatsen att det förmodligen endast handlade om sedvanlig banditism. De hade dock fel, menar Ye’or. Det var jihad.
Islam växer sig stark
Isam föddes i Arabien på 600-talet och utgör ett sammelsurium av rättesnören från judendom, kristendom och sedvänjor från de nomadstammar som levde i området.
Dessa nomadstammar utgjorde kärnan i den islamiska rörelsen.
Efter att ha flytt till Medina från det av hedningar styrda Mecka, byggde Muhammed upp sin rörelse finansiellt genom att plundra karavaner mellan Mecka och framför allt Syrien. Det var en ytterst framgångsrik verksamhet som finansierade rörelsen och bidrog till att göra den populär bland områdets nomader. Det var inte ovanligt att noamdstammar anställde razzior mot oaser som befolkades av kristna och judar.
Muhammeds behandling av judar och kristna, blev normerande för hur islam ser på Bokens folk. Medinas judar blev plundrade, fördrivna och massakrerade, med undantag för de som valde att konvertera till islam. Kvinnor och barn förslavades. Eller så ställdes de inför ett ultimatum: judarna fick behålla sin religion och egendom mot att de överlämnade halva skörden till muslimerna. Denna banditism var populär bland nomader, men islam gav den ett teologiskt rättfärdigande. När Muhammed dog år 632 hade nästan alla stammar i Hijaz konverterat till islam.
Jihad
Det är inte ovanligt att doktriner delar in mänskligheten i olika grupper. Marxismen delar in mänskligheten i arbetare och kapitalister, med utrymme för olika slags mellanskikt. Andra teorier skiktar jordens befolkning i fattiga och rika grupper, nationer osv. Feminister är ofta inkapabla att se annat än män och kvinnor.
Islam delar in mänskligheten i muslimer och icke-muslimer. Istället för nationer talar islam om två områden. Det första, dar-al islam, kontrolleras av islam, det andra, dar-al harb, styrs av otrogna.
Ye’or betonar två saker. För det första: jihad handlar om krig. Det brukar sägas att jihad betecknar den troendes kamp mot sig själv, men det är endast en mycket liten del av sanningen. Dessutom är det en sanning som islam knappast har monopol på. Till med hårdföra ateister kan emellanåt kämpa mot den externa världens frestelser i syfte att upprätthålla någon form av moralisk värdighet. Detta är alltså inget som är specifikt för islam.
Den historiska sanningen om islam är betydligt blodigare och råare. Islams empiriska historia handlar om mord och våldtäkter i massiv skala, deportationer av folk, förslavning och en diskriminering som får det sydafrikanska apartheidsystemet att framstå som något nästan eftersträvansvärt.
För det andra: jihad är en religiös plikt för muslimer och upphör inte förrän hela mänskligheten lyder under sharia. Muslimsk imperialism är därför ingen tillfällighet. Det är en institution i det islamiska samhället, en del av dess normala funktionssätt. Därför finns det, enligt Ye’or, en motsättning mellan islam och fred: om icke-muslimer motsätter sig islams expansion, har muslimer rätt att ta till våld.
Islams rättfärdigande av jihad är intressant. Inom marxismen brukar det sägas att klasskampen är legitim därför att det är arbetarklassen som har skapat allting, medan kapitalistklassen endast för en parasitär tillvaro. Inom islam anses det att Gud har lovat muslimerna världen, men att kristna, judar och hedningar har stulit den ifrån dem. Därför kan jihad aldrig vara omoraliskt. Det är icke-muslimernas motstånd som är omoraliskt, eftersom jihad endast syftar till att återbörda till umman det som faktiskt tillhör den. Det är icke-muslimerna som orsakar krig och elände genom sin vägran att acceptera islam.
I nästa artikel skall vi kika lite närmare på va det heliga kriget innebar i praktiken.