Samtiden.com

Du är här

Kändisar mot livet

PDF version

Hur skall journalisten förhålla sig till statsmakten? Är staten en vän eller en fiende? På 60- och 70-talet var en vanligt förekommande uppfattning bland journalister att mediernas uppgift är kritiskt granska den offentligt utövade makten. Så är dessvärre inte längre fallet. En viktig anledning till detta är att marxismen inte spelar samma ideologiska roll idag som för 30 år sedan. För marxisten finns det en alldeles specifik relation mellan kapitalet och staten: den statliga politiken antas mer eller mindre återspegla kapitalets krav. För en socialistiskt sinnad journalistkår var det således bara naturligt att kritisera staten.

Två exempel och två frågor

Alldeles för få höjde på ögonbrynen när socialdemokraten Maj-Britt Theorin, i början av 80-talet, krävde förbud mot privat innehav av parabolantenn. Syftet med förslaget var att förhindra en kommersialisering av TV, dvs. att kapitalet även fick makt över TV-mediet. Anledningen till att Theorin inte utnämndes till årets tokstolle, var att hon hade tidsandan på sin sida. Idag är Theorin en välbetald Europaparlamentariker och det finns inget som tyder på att hennes försök att med lagstiftningens hjälp begränsa antalet TV-kanaler, har påverkat hennes karriär negativt. Vad beror det på?
Liksom på politikens område är det relativt enkelt att på kulturens territorium finna exempel på skojfriska upptåg och rejäla klavertramp. Vem har glömt bort musikskribenten Bengt Erikssons milt sagt omtumlande tes att en socialist inte spelar saxofon på samma sätt som en borgerligt sinnad individ? Eriksson tillhörde den s.k. progressiva musikrörelsen som, tillsammans med en brokig skara av vänsterpartier och aktionsgrupper, kämpade för ett socialistiskt Sverige. Många av dem som då ägnade sig åt att komponera och dikta mot marknadsekonomin och det demokratiska styrelsesättet, är idag välbeställda medborgare. Musikern Mikael Wiehe är ett exempel. Förtroendet för denne samhällsomstörtare är numera så grundmurat att han har erbjudits att delta i en av regeringen inrättad arbetsgrupp mot främlingsfientlighet med en budget på över 30 miljoner kronor. Hur kan det komma sig?

En ny hotbild förklarar

En förklaring till denna beredvillighet från det offentligas sida att antingen ignorera eller förlåta gamla synder, är att den s.k. hotbilden har förändrats. När marxismen drog sin sista suck, bortföll ett tungt skäl att misstänkliggöra staten. Staten och kulturarbetarna fick en gemensam fiende. Den svenska staten är djupt engagerad i kampen mot sexism och rasism. Theorin är idag en engagerad kvinnosakskvinna. Wiehe, å sin sida, har gjort kampen mot rasism och främlingsfientlighet till en hjärtesak. Detta förser Theorin och Wiehe med den politiska immunitet som förmenades Ingvar Kamprad när det uppdagades att den framgångsrike möbelhandlaren flirtat med nazismen när han var ung.
Förhållandet mellan journalistkår och tidsanda är av särskilt intresse, eftersom en av den tredje statsmaktens uppgifter är att kritiskt granska offentlig maktutövning. Vår tids journalister ser dock inte staten som ett bekymmer. Istället är det medborgarna som är problemet. Vad beror det på?
Eftersom staten deltar i kampen mot rasism och sexism, är staten, per definition, progressiv och därför en potentiell allierad. Därför bryr sig journalisterna inte om att det i Sveriges regering och riksdag finns personer som vill införa ett modifierat apartheidsystem på arbetsmarknaden. Dylika styrsystem behövs, antar man, för att komma åt den rasism som gror bland medborgarna. Därför blir det heller ingen nyhet av det faktum att en ökänd censurförespråkare blivit Europaparlamentariker och en lika beryktad samhällsomstörtare regeringsanställd. Eftersom Theorin kämpar för jämställdhet och Wiehe mot främlingshat, är de, per definition, på rätt sida om den politiska rågången.

Särbehandlingen av vänsteraktivister går ibland så långt att den antar närmast löjeväckande former.

Sven Wollter

Paradexemplet torde vara Sven Wollter. Sven Wollter är skådespelare och mångårig medlem i Kommunistiska Partiet Marxist-Leninisterna (revolutionärerna). Wollter gick med i KPMLr i slutet av 60-talet och blev snabbt en devot beundrare av Josef Stalin och det sovjetiska samhällssystemet.
I partiprogrammet från 1972 beskrivs socialdemokratin som en fascistisk rörelse och partiet varnar för att det har för avsikt att ta makten genom väpnad revolt.
När Wollter första majtalade i Stockholm 1998 skrädde han inte orden. Förre finansministern Kjell-Olof Feldt dömdes ut som en av "alkoholintressen" finansierad "landsförrädare". Enligt Wollter används TV-mediet medvetet av härskarklasserna i en "andlig nedrustningskampanj" för att söva ned människor så att de ostörda kan fortsätta "slakten på mänskliga rättigheter och mänsklig värdighet". Marknadsekonomin skall inte reformeras, utan "utrotas". Wollter noterade vidare "att fattigdomen sprider sig som pesten i västvärlden" och att Europeiska unionen är värre än nazityskland:

Globaliseringen av marknadsekonomin skördar idag så många offer och utgör ett så starkt politiskt förtryckarinstrument att Tredje Rikets metoder framstår som enbart groteskt primitiva. Vad Hitler inte lyckades med, förslavandet av den arbetande människan, håller EU och de globala marknadskrafterna på att lyckas med.

Wollter har aldrig övergett sin övertygelse om att Sverige, det parlamentariska styret till trots, är en diktatur. Idag stöder KPMLr öppet terroristorganisationer som PFLP.
Trots att Wollter har alla de egenskaper som krävs för att någon skall bli förklarad persona non grata av medierna, har han klarat sig förvånansvärt väl. Mediernas efterfrågan på Wollters expertis, är närmast omättlig. Det behövs inte mycket mer än att en Sverigedemokrat delar ut ett flygblad för att Wollter skall beredas plats framför TV-kamerorna och ges tillfälle att förklara hur demokratin bäst kan försvaras.
Som om det vore nog. Numera är Wollter också barnens otadlige vän. Att Wollter är en hängiven anhängare till ett samhällsystem och persongalleri som, enligt folkmordsforskaren Erwin Rummel, kostat över 60 miljoner människor livet, spelade ingen roll när SVT valde skådespelare till årets julkalender. Wollter fick till uppgift att spela dieselråttan Estragon. I en intervju i Aftonbladet beskriver Wollter jobbet som ett "hedersuppdrag". Wollter säger att han "tycker mycket om tomtar" och att han alltid firat traditionell jul:

Jag har hela mitt liv och med mina barn alltid firat traditionell jul och klätt ut mig till tomte jag vet inte hur många gånger med julgran, julklappar, julmat och alltsammans. Så är det med mig.

Wollter berättar vidare att han tycker om att ge bort julklappar:

Annars brukar jag ge mina egna barn nån grej som dom behöver i hushållet, lite nyttiga grejer, barnbarnen kan behöva vinterkläder. Det är morfars grej.

Intervjun avslutas på följande sätt:

Aftonbladet: Full fart hela tiden?
Det är så jäkla roligt, förstår du. Det är så roligt att ungdomarna vill jobba med mig. Det känns inte betungande, utan som en glädje och ett privilegium att få hålla på.

Det är inte svårt att förstå att Wollter trivs med livet. Wollter är skådespelaren som lyckats med det osannolika: att kombinera rollen som kulturpersonlighet, demokratiexpert och mysfarbror med medlemskap i ett parti som inte endast stöder terroristorganisationer världen över, utan dessutom, i god historierevisionistisk anda, förnekar att det har existerat en sovjetisk gulagarkipelag.

Michael Alonzo

Michael Alonzo är ytterligare ett exempel på hur det politiska systemet är berett att glömma och förlåta om du befinner dig på rätt sida om den politiska rågången. Få har gjort bort sig så kapitalt som Alonzo, utan att det inverkat negativt på hans karriär.
Alonzo slog igenom som sångare i punkbandet Stockholms negrer och hann med att uppmana till både segregation och våldtäkt, innan kulturdepartementet utnämnde honom till ordförande i organisationen Ungdom mot rasism. Att Alonzo hade kallat etniska svenskar "jävla aschlen", var inget problem för hans nya uppdragsgivare. De som ifrågasatte Alonzos lämplighet fick veta att yttrandefriheten även gäller kulturarbetare som herr Alonzo.
Alonzos celebritetsstatus fick sig en kick när det uppdagades att han var par med tvålfagra Alexandra Pascalidou. Pascalidou, som bl.a. arbetat som programledare för Mosaik, en pratshow med det uttalade syftet att göra genomsnittssvensken medveten om att han eller hon är mer eller mindre rasistisk, berättade härförleden i KPMLr:s tidning Proletären att hennes idol är rocksångaren Jerry Williams därför att Williams är den "ende livs levande kommunisten i kändissverige".