Samtiden.com

Du är här

Är staten emot all form av diskriminering?

I början av 60-talet myntade den amerikanske samhällsforskaren Daniel Bell uttrycket "ideologiernas död". Bells tes var att ideologierna mer eller mindre hade spelat ut sin roll i politiken, åtminstone i väst. Istället hävdade Bell att politiken hade blivit mer pragmatisk och resonerande. Bell profeterade om att de tröstlösa debatterna om kapitalism och socialism skulle ersättas av förnuftiga samtal om hur man bäst kan maximera den samhälleliga nyttan.
Bell hade fel. Vietnamkriget, studentrevolten och uppsvinget för den marxistiska vänstern visade att ideologierna långt ifrån hade spelat ut sin roll. Berlinmurens fall innebar att socialismen förlorade förmågan att inspirera och motivera aktivister. Vår tids vänster har också ersatt den klassiska socialistiska agendan med ett program som betonar feminism och multikulturalism. Idag är det inte kapitalismen som är huvudfienden, utan patriarkatet och västerlandet. Enligt det nya evangeliet är det mångkulturella samhället alltid bra och om det till äventyrs skulle visa sig att det inte fungerar, är det per definition någon annans fel.

Inga västländer har undgått att påverkas av denna ideologiska strömkantring. Sverige är inget undantag från denna regel.

Det är nog ingen överloppsgärning att påstå att det aldrig har funnits så många organisationer och myndigheter i Sverige som på ett eller annat sätt försöker lösa problem som är invandrarrelaterade som det finns idag. Integrationsverket och Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO) är bara två exempel. Centrum mot rasism sägs bestå av över 100 organisationer. Det finns flera lokala antidiskrimineringsbyråer runt om i landet och de flesta kommuner har idag någon form av byråkrati som arbetar med integrationsfrågor.
Inte heller torde det vara en överdrift att påstå att staten och kommunerna aldrig har spenderat så mycket skattemedel som man gör idag på att lösa problem som är en följd av det mångkulturella samhällets framväxt. Bara under 2005 är det tänkt att staten skall lägga ut drygt 2 miljarder kronor i integrationsfrämjande åtgärder.
Raden av forskningsprojekt i ämnet förefaller nästan oändlig och många högskolor vill numera diskriminera etniska svenskar i syfte att öka andelen studenter med invandrarbakgrund.
Men det är inte endast stat och kommun som är engagerade. Svensk fackföreningsrörelse har engagerat sig, liksom Rädda Barnen, Amnesty och otaliga andra organisationer.
Lagstiftningen har förändrats. Brottsbalken har successivt anpassats till den nya tidsandan. I en rättsstat är det upp till åklagaren att bevisa att en misstänkt har gjort sig skyldig till brott. I diskrimineringsmål är det upp till den misstänkte att bevisa sin oskuld. Brott mot invandrare och homosexuella eller s.k. hatbrott utgör idag självständiga juridiska kategorier. Den som idag begår ett brott mot en heterosexuell etnisk svensk kan komma undan med ett lindrare straff än den som väljer en invandrare eller homosexuell.
Staten har numera deklarerat att det är förenat med risk för åtal att kalla en kaka för "negerboll". Poliser får inte använda ordet "neger" i efterlysningar även om den eftersökta personen är neger. Västeråstränaren Lennart "Liston" Söderberg blev sparkad från sitt jobb som fotbollstränare efter det att han hade skrikit "Klättra upp i trädet igen!" åt spelaren Patrik Manzilla. Men när en upprörd integrationsminister uppmanade Liston att "krypa tillbaka till den håla han hållit sig undan i" var det ingen som ifrågasatte hennes omdöme. Manzilla var nämligen färgad, Liston var vit.
Inte ens den kulturella debatten har undgått att påverkas av den ideologiska svängningen. "Sagan om ringen" har dömts ut som kryptonazistisk. Bibeln har nagelfarits ur ett antirasistiskt perspektiv. Numera är det inte ens okontroversiellt att läsa Astrid Lindgren.

I denna artikel skall vi koncentrera oss på ett av statens huvudinstrument i kampen mot rasism och diskriminering: ombudsmannen mot etnisk diskriminering - DO. Vi skall också ställa frågan den närmast oundvikliga frågan om den statliga politiken är rasistisk.

Vad gör DO?

Diskrimineringsombudsmannen är en statlig myndighet som har funnit sedan 1986. DO:s huvuduppgift är att motverka diskriminering på grund av etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning. DO för kampen mot diskriminering på olika sätt och på olika plan. En metod är att arbeta i förebyggande syfte med utbildning och information. DO ställer också upp som juridiskt ombud åt personer som myndigheten anser har blivit utsatt för diskriminering.

DO:s mandat

DO är en statlig myndighet. Det innebär att DO:s verksamhet är reglerad av regering och riksdag. DO tar sig inte an alla diskrimineringsmål. Om det t.ex. skulle visa sig att kristna kvinnor diskrimineras av sina män, hjälper det föga att vända sig till DO för att få upprättelse. DO:s målsättning är ett samhälle i vilket människor inte dömer varandra på grundval av etnisk tillhörighet, religion eller trosuppfattning. DO har alltså inte blivit auktoriserad av staten att delta i kampen mot kvinnoförtryck.
Det innebär också att det inte är DO som har definierat uttrycket "diskriminering". Den idé som är vägledande för verksamheten ser ut på följande sätt:

Alla människor ska behandlas lika oavsett etniskt ursprung.

Med "etnisk tillhörighet" menas följande:

Med etnisk tillhörighet menas att någon tillhör en grupp av personer som har samma nationella eller etniska ursprung, ras eller hudfärg

Vad innebär detta konkret? DO svarar:

DO företräder alla som anser att de har blivit diskriminerade på grund av sin ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse.

I den lagtext som reglerar DO:s arbete definieras "diskriminering" på följande sätt:

  • Direkt diskriminering: att en enskild person missgynnas genom att behandlas sämre än någon annan behandlas, har behandlats eller skulle ha behandlats i en jämförbar situation, om missgynnandet har samband med etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning eller funktionshinder.
  • Indirekt diskriminering: att en enskild person missgynnas genom tillämpning av bestämmelser, kriterier eller förfaringssätt som framstår som neutrala men som i praktiken särskilt missgynnar personer med viss etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning eller visst funktionshinder, såvida inte bestämmelserna, kriterierna eller förfaringssätten kan motiveras av berättigade mål och medlen är lämpliga och nödvändiga för att uppnå målet.
  • Trakasserier: ett uppträdande som kränker en persons värdighet och som har samband med etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning eller funktionshinder.
  • Instruktioner att diskriminera: order eller instruktioner att diskriminera en person enligt 1-3 som lämnas åt någon som står i lydnads- eller beroendeförhållande till den som lämnar ordern eller instruktionen eller som gentemot denna åtagit sig att fullgöra ett uppdrag.

Den kanske intressantaste delen av definitionen är den som tar upp indirekt diskriminering. Begreppet kommer ursprungligen från USA och ges ofta en statistisk innebörd. Amerikanska forskare har noterat att det är svårt att åstadkomma proportionell representation av olika etniska grupper inom den högre utbildningen om skolorna använder någon form av kognitivt test som sorteringsinstrument. Bland annat har det visat sig att de amerikanska högskoleproven (SAT) regelmässigt leder till en underrepresentation av svarta elever. En del debattörer har tolkat underrepresentationen av svarta inom den högre utbildningen som ett bevis på rasism, men denna misstanke har visat sig vara svår att verifiera. Många amerikanska universitet har ansträngt sig hårt för att öka andelen minoritetsstudenter. Det har alltså varit svårt att belägga påståendet att universiteten skulle särbehandla svarta i negativ mening. Det har föranlett en del kritiker att hävda att det är testen som är rasistiska och att beviset härför är att de inte ger upphov till proportionell representation. Det är denna teori som går under beteckningen "strukturell rasism". Teorin gör det möjligt att stämma företag och myndigheter för rasism, även om det inte är möjligt att peka ut en enda individ som agerat i diskriminerande syfte. Det som räknas är inte individernas intentioner eller konsekvenserna av deras handlingar, utan effekterna av sociala strukturer som förmodas existera mer eller mindre oberoende av individerna. Det amerikanska utrikesdepartementet avskaffade t.ex. kravet på flerspråkighet eftersom det visade sig att flertalet svarta sökanden endast talade engelska. Kravet på flerspråkighet omöjliggjorde proportionell representation och var därför misstänkt rasistiskt.

Människor agerar på grundval av värderingar och föreställningar om hur verkligheten hänger ihop. Det gäller naturligtvis även byråkraterna på DO. Hur ser DO på det svenska samhället? Menar DO att svenskarna är oförbätterliga rasister? DO förefaller ha två med varandra svårförenliga uppfattningar om Sverige och svenskarna.

Version ett

  • DO är inte en invandrarombudsman, utan en myndighet som finns till för alla människor.
  • Det är inte sant att alla etniska svenskar är rasister. Den "absoluta merparten" av all diskriminering har andra orsaker än rasism. Den förmodligen vanligaste orsaken är människors fördomar, dvs. att de inte har reflekterat över sina handlingars bevekelsegrunder. En småföretagare kanske är rädd för att hans kunder skall svika honom om de möter en anställd med turban.
  • DO anser inte att diskriminering är huvudförklaringen till varför invandrare inte får de arbeten som de har sökt. DO förklarar:

Men att en person inte har fått ett arbete kan ha många olika förklaringar. Diskriminering kan i vissa fall vara förklaringen.

Version två

  • DO anser att varje individ har en "etnisk tillhörighet". Det finns inga människor i allmänhet, det finns bara svenskar, turkar, zigenare, amerikaner osv (ibland får man intrycket att DO anser att alla människor tillhör en eller annan grupp, utom svenskarna. Svenskarna är alltid individer och eftersom grupprättigheter övertrumfar individuella rättigheter är det inte moraliskt förkastligt att utsätta etniska svenskar för diskriminering). De som förnekar detta hänger sig åt illusioner. Eftersom etnisk tillhörighet inte är möjligt att ändra på, är kravet på assimilation inte endast meningslöst, det är dessutom omänskligt och odemokratiskt och bör ersättas med ett krav på integration.
  • Do anser att integrationen försvåras av det faktum att etniska svenskar har makten i Sverige. Bland annat menar DO att etniska svenskar är ovilliga att släppa in invandrare på arbetsmarknaden.
  • Varför agerar de etniska svenskarna på detta sätt? DO:s svar är att "diskriminering är ett normalbeteende i Sverige".
  • Varför diskriminerar etniska svenskar invandrare? DO ger en rad olika förklaringar:
    • DO antyder att rasism är normalt bland etniska svenskar.
    • DO anser att etniska svenskar är "självgoda".
    • DO menar att det svenska samhället inte är öppet och tolerant.

Jämförelse

Låt oss inledningsvis slå fast att det naturligtvis finns kontaktpunkter mellan de två synsätten. Vi diskuterar inte två teorier som är totalt inkompatibla med varandra. Teori nummer två är dessutom inte lika entydigt formulerad som teori nummer ett. Låt oss titta lite närmare på de uttalanden som ligger till grund för vårt resonemang:

Numer finns det också forskning på området, som stödjer min tes om att diskriminering är ett normalbeteende i Sverige. En del menar till och med att rasismen är det.

Det finns en självgodhet i Sverige som ser det svenska som det bästa, mest kompetenta och självklara. Det är ofta bekvämast så. Många lever fortfarande med självbilden att, som LÅ skriver, "det svenska samhället är jämförelsevis tolerant och öppet". Men det är hög tid att ompröva den bilden.

Vad är det DO påstår? För det första säger DO att hon anser att diskriminering är normalbeteende i Sverige. En rimlig tolkning av påståendet är att hon menar att alla eller åtminstone flertalet svenskar diskriminerar invandrare. För det andra säger DO att det finns personer som anser att rasism är normalbeteende i Sverige. Det påståendet är intressant. Varför säger hon det? Gör hon det kanske därför att hon är övertygad om motsatsen? Knappast. Hon gör det förmodligen för att backa upp sin tes om diskrimineringen som normalbeteende: om de flesta svenskar är rasister, är det ju inte särskilt märkligt att de flesta svenskar också diskriminerar invandrare. Dock kan vi inte vara helt säkra på vad DO menar. Kanske borde vi nöja oss med att säga att DO antyder att rasism är ett normalbeteende bland svenskar. För det tredje säger DO att det "finns en självgodhet i Sverige", vilket rimligen borde innebära att hon menar att det finns relativt gott om självgoda etniska svenskar. Avslutningsvis ifrågasätter DO bilden av Sverige som ett tolerant och öppet samhälle. En rimlig tolkning av det påståendet är att det inte är sant att etniska svenskar är toleranta och öppna.
Även om DO:s uttalanden inte är entydiga och kan tolkas på olika sätt, är det svårt att skaka av sig misstanken att DO inte har särskilt mycket till övers för sina landsmän. Det är inte alltid enkelt att förena DO:s påståenden med varandra. I teori nummer två sägs det att alla etniska svenskar diskriminerar invandrare. I teori nummer ett avstår DO från alla försök till kvantifiering. I teori nummer ett kan arbetslösheten bland invandrare ibland förklaras med hänvisning till diskriminering. I teori nummer två blir diskrimineringen närmast en universalförklaring. I teori nummer ett sägs det att det de flesta svenskar som diskriminerar invandrare inte är rasister. I teori nummer två antyds det att anledningen till att etniska svenskar diskriminerar, är att de är rasister.

Varför håller sig DO med två teorier?

En rimlig förklaring är att DO vänder sig till olika grupper i samhället. Om DO skall nå sitt mål, måste myndigheten både rekrytera anhängare och bemöta kritiker. Den första teorin är också vanlig när DO försöker öka förståelsen för myndighetens arbete. Kan man tänka sig ett bättre argument för myndigheten än att den tar tillvara alla förfördelades intressen? Men DO måste också kunna bemöta kritik. När DO har utsatts för kritik från tunga intresseorganisationer, politiker eller s.k. kulturpersonligheter har tonläget ofta varit ett annat. Låt oss titta på två exempel.
Företrädare från näringslivet har oroat sig över att den nya diskrimineringslagstiftningen skall medföra inskränkningar i arbetsgivarnas frihet att anställa personal. DO har svarat med att avfärda kritikerna som okunniga eller illvilliga. När Marie-Louise Thorsén Lind i en artikel i SAF-tidningen år 1999 dristade sig till att ifrågasätta konsekvenserna av den nya lagstiftningen , svarade DO på följande sätt:

M-LTL beskrivning av handboken och diskrimineringsförbuden vittnar inte bara om okunnighet och förvanskning av fakta, utan också om en bristande respekt för de mänskliga rättigheterna.

Längst gick DO kanske i sin behandling av författaren Jean Bolinder. I en artikel i Skånska Dagbladet från 1998 uppmanade Bolinder diskrimineringsombudsmannen att avgå. Bolinder var upprörd över att DO inte hade vidtagit åtgärder mot seriefiguren Rödöga och menade att DO "ser mellan fingrarna på förtrycket av indianer". Det framgår inte av artikeln om Bolinders kritik var ironiskt menad, men den dåvarande diskrimineringsombudsmannen Margareta Wadstein betecknade Bolinders kritik som ett "hån mot tusentals etniskt diskriminerade":

Det är tråkigt att Bolinder skriver om DO som en hög, omoralisk person som inte gör något i realiteten. Detta är inte bara en grov anklagelse mot mig personligen eller mitt hårt arbetande kansli. Det är framförallt ett hån mot de tusentals personer som varje år vänder sig till DO för råd, stöd och hjälp i frågor som rör orättvis behandling på grund av etnisk tillhörighet. Att de ogrundade anklagelserna framförs i en i övrigt seriös och välrenommerad tidning som Skånska Dagbladet är allvarligt. Jag ber chefredaktören att ställa krav på sina krönikörer.

Läs gärna om sista meningen. Wadstein uppmanar ogenerat chefredaktören på Skånska dagbladet till censur.

Är DO emot diskriminering av etniska svenskar?

Är DO emot diskriminering av etniska svenskar? Svaret på frågan är både ja och nej. Låt oss titta lite närmare på den svenska högskolan.
Flera universitet och högskolor har aviserat att de tänker diskriminera etniska svenskar för att öka den etniska mångfalden inom studentpopulationen. DO är en statlig myndighet och dess uppgift är bl.a. att se till att universiteten inte bryter mot den existerande diskrimineringslagstiftningen. DO har också vid ett flertal tillfällen protesterat då universitet och högskolor använt positiv särbehandling för att öka andelen studenter med invandrarbakgrund. De som säger att DO är en organisation med uppgift att ta tillvara invandrares intressen, har alltså fel. Det är inte sant att DO endast bryr sig om diskriminerade invandrare.
Men varför sätter sig landets högskolor över lagen? Det gör de inte, det är rättsläget som är oklart. Lagen om lika behandling av högskolestudenter förbjuder positiv särbehandling, högskoleförordningen tillåter positiv särbehandling. Anledningen till att DO har reagerat är att DO anser att lagar upphäver förordningar.
Å andra sidan är det inte särskilt svårt att förstå varför många människor har en felaktig uppfattning av myndigheten. DO har vid ett flertal tillfällen argumenterat för att Lagen om lika behandling av högskolestudenter bör ändras så att diskriminering av etniska svenskar blir möjligt. När Wadstein kommenterade Malmö högskolas beslut att diskriminera svenska studenter, sade hon "att hon inte är emot positiv särbehandling, tvärtom. Men först måste lagen ändras så att den är tillåtlig."
Uppsala universitet stämdes nyligen för olaga diskriminering efter det att två kvinnor nekats plats till en juristutbildning, trots att de var mer kvalificerade än flera medsökanden. Universitetet hade öronmärkt 10 procent av platserna för sökanden med invandrarbakgrund. De två kvinnorna hade bättre meriter än samtliga personer som universitetet hade kvoterat in. Uppsala universitet hade utnyttjat den möjlighet till s.k. "alternativt urval" som är inskriven i högskoleförordningen. DO Margareta Wadstein sade i en kommentar till det inträffade att hon inte skulle tveka att stämma Uppsala universitet om universitetet inte ändrade sitt beslut, förutsatt givetvis att någon av de förfördelade studenterna lämnade in en anmälan. DO:s hållning var entydig: Uppsala universitet måste följa lagen. Men DO påpekade också att hon inte hade något emot att lagen ändrades så att Uppsala universitet i framtiden fick möjlighet att diskriminera etniska svenskar.

DO vill alltså att det skall vara möjligt att diskriminera människor på grundval av deras etniska härkomst, men eftersom DO anser att riksdagen har förbjudit sådan diskriminering har DO tagit ställning mot positiv särbehandling av invandrare. Frågan är alltså hur regering och riksdag ser på frågan.

Är regering och riksdag emot all form av diskriminering?

Lagar stiftas av Sveriges riksdag på förslag av enskilda riksdagsmän, politiska partier och regeringen. Hur ser den politiska makten på positiv särbehandling av människor baserat på individens etniska härkomst? Moderaterna är emot positiv särbehandling. I motionen "mångfaldens Sverige" skriver de moderata förslagsställarna följande:

Det är kontraproduktivt att tala om positiv särbehandling för invandrare på arbetsmarknaden. Genom detta legitimeras att människors ursprung - helt skilt från individens förmåga i övrigt - skulle vara en relevant faktor vid anställning. Kan argumentet användas åt ena hållet kan det också missbrukas åt det andra. Med andra ord, legitimeras ursprunget som en faktor värd att uppmärksamma vid anställning kommer detta sannolikt att ske både genom öppen positiv och dold negativ särbehandling. Både kvotering och så kallad positiv särbehandling för med sig att vissa människor diskrimineras när deras erfarenheter, kvalifikationer och ambitioner får stå tillbaka för politiskt fastlagda rekryteringsmål som tagits fram för att gynna andra människor, tillhörande en viss politiskt definierad grupp. ... om problemet är att en grupp människor felbehandlas kan lösningen knappast vara att i sin tur diskriminera en annan. Att all form av kvotering är diskriminerande i sig är också skälet till att den typen av politik riskerar att skapa växande spänningar mellan människor.

Miljöpartiet är positivt inställt till negativ särbehandling av etniska svenskar. Kristina Larsson vid Antidiskrimineringsbyrån i Malmö menar att positiv särbehandling av invandrare på arbetsmarknaden "skulle vara värt att använda i kampen mot den etnicitetsmaktordning som idag råder". Dessutom anser Miljöpartiet att s.k. anti-diskrimineringsklausuler skall gälla vid offentlig upphandling. Folkpartiet Liberalerna och Centern säger nej till positiv särbehandling baserad på etnicitet. Vänsterpartiet vill byta ut uttrycket positiv särbehandling mot det mer väl klingande uttrycket "positiv likabehandling". Partiet anser vidare att lagen om etnisk diskriminering bör ändras "så att myndigheter ges möjlighet att i sina mångfaldsplaner ange positiv likabehandling som ett mål för myndighetens rekryteringsbehov". Kristdemokraterna är positivt inställd till negativ särbehandling av etniska svenskar.
Vad säger Socialdemokraterna? I en riksdagsdebatt från 2001 sade statsrådet Mona Sahlin att hon inte utesluter positiv särbehandling:

Men lagstiftningen är också mycket viktig. Här kan bestämmelser om positiv särbehandling vara ett viktigt medel tillsammans med andra aktiva åtgärder.

I en annan riksdagsdebatt samma år upprepade Sahlin sin ståndpunkt:

Jag är väl medveten om att positiv särbehandling innebär ett avsteg från principen om lika behandling. ... Med hänsyn till den stora klyftan mellan infödda och utlandsfödda på arbetsmarknaden finns det enligt regeringens mening skäl att överväga bestämmelser som tillåter särbehandling som ett led i strävandena att främja etnisk mångfald.

Den 31 januari 2002 tillsatte regeringen en Diskrimineringskommitté med uppgift att bl.a. undersöka "om positiv särbehandling på grund av etnisk tillhörighet bör införas i arbetslivet". Vad säger Diskrimineringskommittén? Enligt Kommittén finns det inga formella hinder för en lag om positiv särbehandling grundat på etnisk härkomst. Regeringsformen innehåller ett förbud mot diskriminering, men det är, om vi får tro kommittén, begränsat till etniska minoriteter:

Enligt bestämmelsen i 2 kap. 15 § regeringsformen får lag eller annan föreskrift inte innebära att någon medborgare missgynnas därför att han med hänsyn till ras, hudfärg eller etniskt ursprung tillhör en minoritet. Eftersom regeringsformens skydd inte omfattar hela befolkningen hindrar den inte lagregler om positiv särbehandling av personer som tillhör etniska minoriteter.

Det innebär följande: antag att vi har en asiat som söker och nekas anställning på en restaurang som är ägd av en svensk och som endast har etniska svenskar som anställda. Om förutsättningarna är de rätta, skulle vederbörande kunna stämma restaurangen för diskriminering. Någon sådan möjlighet har inte en etnisk svensk som söker och nekas anställning på en kinesrestaurang där samtliga anställda är kineser:

Positiv särbehandling när den underrepresenterade gruppen utgörs av personer som tillhör en etnisk majoritet, liksom mellan personer från olika etniska minoriteter, torde kräva en ändring i regeringsformen.

Vad har Diskrimineringskommittén för uppfattning om positiv särbehandling av människor baserad på deras etniska härkomst? Det vet vi inte. Diskrimineringskommitténs arbete skall vara avslutat 1 juli, 2005. I sitt första delbetänkande - Ett utvidgat skydd mot könsdiskriminering - föreslår dock kommittén att Lagen om lika behandling av studenter i högskolan ändras så att positiv särbehandling av kvinnor inom utbildningssystemet blir möjlig.
Är staten emot all form av etnisk diskriminering? Om vi med "stat" menar riksdagens ledamöter, måste svaret bli ett otvetydigt nej. Det finns idag en majoritet i riksdagen för en diskrimineringslagstiftning som gör det möjligt att diskriminera etniska svenskar. Att den politiska viljan att diskriminera inte omsatts i handling ändrar inte på detta faktum. Inte heller förefaller det existera några konstitutionella hinder för en dylik lagstiftning.

Är diskriminering av människor grundat på deras etniska härkomst tillåtet i Sverige?

Är diskriminering av icke-etniska svenskar tillåtet i Sverige? Nej, något sådant är inte tillåtet. Är diskriminering av etniska svenskar tillåtet i Sverige? På den frågan finns ännu inget entydigt svar. En rimlig tolkning av lagstiftningen är dock att även denna fråga måste besvaras med ett nej. Utgången av processen mot Uppsala universitet kommer att spela en viktig roll för hur liknande fall kommer att bedömas i framtiden. Det är dock ingen tvekan om att större delen av det politiska etablissemanget hoppas att Uppsala universitet skall gå segrande ur striden. Om Uppsala universitet vinner målet mot de två diskriminerade, kvinnliga studenterna, blir det mer eller mindre fritt fram för andra högskolor att agera på samma sätt. Om Uppsala universitet däremot förlorar målet, kommer regeringen att hamna i ett dilemma: antingen får man ge upp idén om att det skall vara tillåtet att diskriminera människor med hänvisning till deras etniska härkomst eller så får man gå till riksdagen och kräva ny lagstiftning.
Den fråga som man därför ställer sig är varför regeringen överhuvudtaget valde att gå vägen över högskoleförordningen. Varför gick regeringen inte till riksdagen och begärde en lagändring? Utbildningsminister Thomas Östros borde rimligen ha varit medveten om att högskoleförordningen förr eller senare skulle kollidera med Lagen om lika behandling av högskolestudenter. Var regeringen orolig för att bli avvisad av riksdagen? Knappast. Det finns idag en majoritet i riksdagen för en ny diskrimineringslagstiftning. Av riksdagens sju partier är det endast tre stycken som uttryckligen är emot positiv särbehandling av människor grundat på etnisk härkomst. Var regeringen orolig för att förslaget skulle stupa på grund av byråkratiskt motstånd? Knappast. DO vars uppgift är att kämpa mot all form av diskriminering har under en lång period agerat i syfte att bilda opinion för en lag som gör det möjligt att diskriminera etniska svenskar och justitiekansler Göran Lambertz har förnekat att Uppsala universitet har gjort sig skyldig till lagbrott. Den Diskrimineringskommitté som regeringen har tillsatt och som för närvarande sitter och funderar på om människor skall kunna diskrimineras på grund av sin etniska bakgrund, har inte arbetat färdigt, men i sitt första delbetänkande förordar kommittén att Lagen om lika behandling av studenter ändras så att landets högskolor ges möjlighet att diskriminera män. Den enda rimliga tolkningen av regeringens agerande är att man har varit rädd för negativ publicitet. Mona Sahlin har under ett flertal år testat den allmänna opinionen i frågan med negativt resultat.

Vår sista fråga blir därför "Vad säger detta oss om den svenska staten?". Är den svenska staten rentav rasistisk?

Är staten rasistisk?

Finns det några skäl att anta att den svenska staten är rasistisk? Det finns faktiskt flera skäl att misstänka detta. Lagen om hets mot folkgrupp är ett exempel. För ett år sedan polisanmäldes tidningen Mitt i Södermalm för hets mot folkgrupp. Anledningen var en insändare i vilken etniska svenskar beskrevs som "tråkiga, enfaldiga, elaka och korkade människor". JK ansåg dock att det inte fanns någon anledning att vidta någon åtgärd. Enligt JK omfattas inte etniska svenskar av det skydd som lagen ger:

Det tryckfrihetsbrott som skulle kunna komma i fråga här är hets mot folkgrupp. Tryckfrihetsbrottet hets mot folkgrupp innefattar att någon i t.ex. en tidning hotar eller uttrycker missaktning för en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller sexuell läggning (7 kap. 4 § 11 TF och 16 kap. 8 § brottsbalken).
Syftet vid tillkomsten av straffstadgandet om hets mot folkgrupp var att tillförsäkra minoritetsgrupper av skilda sammansättningar och bekännare av olika trosuppfattningar ett rättsskydd. Det fallet att någon uttrycker kritik mot svenskar torde inte ha varit avsett att träffas av straffstadgandet. Redan på grund av vad som nu har sagts kan innehållet i insändaren inte anses utgöra hets mot folkgrupp. Jag vidtar därför ingen åtgärd med anledning av anmälan.

Ett annat exempel är brottsbalken. Brottsbalken har förändrats i en närmast feodal riktning. Brott mot individer som tillhör de högre samhällsklasserna straffades alltid extra hårt under tidigare epoker. Idag har invandrare ett bättre juridiskt skydd än etniska svenskar.
Det finns idag en majoritet i riksdagen för en diskrimineringslagstiftning som gör det lagligt att utsätta etniska svenskar för negativ särbehandling. Landets universitet och högskolor är statliga institutioner som har gått i bräschen när det gäller diskriminering av människor på grundval av deras etniska härkomst. De universitet och högskolor som har diskriminerat etniska svenskar har också mötts av förståelse från regeringens sida. JK har inte överraskande ställt sig på statens sida. Trots att DO:s uppdrag är att motverka all form av diskriminering, har myndigheten under flera år bedrivit lobbyverksamhet för en lagstiftning som gör det möjligt att diskriminera etniska svenskar.
Innebär detta att den svenska staten är rasistisk? Inte nödvändigtvis. Det faktum att Mona Sahlin vill diskriminera etniska svenskar gör henne inte till rasist. Rasist blir Sahlin endast om hon gör det av fel skäl, dvs. om hon vill diskriminera etniska svenskar därför att hon tycker illa om och vill skada etniska svenskar. Inte heller är det meningsfullt att beskriva Uppsala universitets antagningsregler som rasistiska. När universitetets prorektor Lena Marcusson kommenterade de två förfördelade studenternas krav på skadestånd, förnekade hon att reglerna skulle missgynna etniska svenskar. Detta var naturligtvis struntprat, men om universitetet hade kunnat lösa problemet utan att diskriminera, hade man med all säkerhet också gjort det.
Det finns alltså ingen självklar koppling mellan rasism och diskriminering. En person är inte kommunist bara för att han eller hon har läst "Das Kapital". Inte heller är det meningsfullt att om någon säga att vederbörande är nazist därför att personen ifråga har läst "Mein Kampf". Kommunist blir en person när vederbörande står upp för kommunismen, nazist är en person som försvarar nationalsocialismens ideal. Den överväldigande majoriteten av dem som försvarar diskriminering av etniska svenskar gör det gissningsvis inte av rasistiska skäl. Man kan kalla dem altruister eller välmenande idioter, men de är förmodligen inga rasister.

Politiskt nyspråk

Men det faktum att politiker och byråkrater inte är rasister, gör inte deras agerande moraliskt försvarbart. DO har sagt att många människor diskriminerar på grund av bristande kunskaper, det kan man dessvärre inte säga om de som idag förordar diskriminering av etniska svenskar. Sahlin och DO är införstådda med att positiv särbehandling innebär diskriminering. Det är heller ingen som tvingat Sahlin eller DO att förespråka diskriminering av etniska svenskar. Sahlin och DO vill diskriminera etniska svenskar, även om de drar sig för att öppet erkänna det. Låt oss lyssna på Mona Sahlin:

Jag vill först rätta till några missförstånd som finns kring begreppet positiv särbehandling. En vanlig missuppfattning är att metoden innebär kvotering. Positiv särbehandling vid rekrytering innebär att arbetsgivaren ges möjlighet att ge en kompetent sökande från en underrepresenterad grupp företräde vid tillsättning av en befattning, även om det finns mer meriterade sökande som tillhör en överrepresenterad grupp.

Sahlin försöker här inbilla oss att etnisk diskriminering är något positivt. Hon försöker försöker ge sken av att en ny diskrimineringslagstiftning med udden riktad mot etniska svenskar hade gett arbetsgivarna nya möjligheter, när hennes verkliga intention snarare är att tvinga dem att anställa mindre kompetenta personer, givet att dessa tillhör en s.k. underrepresenterad grupp. Denna typ av nyspråk är numera legio i debatter om etnisk diskriminering. I den politiska retoriken är diskriminering på grundval av etnisk härkomst något förfärligt. Men när den organiseras av stat och kommun är den något ädelt, progressivt och fint. När människor särbehandlas på grundval av sådant som de själva inte kan råda över, t.ex. etniskt ursprung, skall detta fördömas som rasism, dock under förutsättning att diskrimineringen inte bedrivs av myndigheterna och riktar sig mot etniska svenskar, ty då är den något positivt.
Kanske vore det bra för mångfalden om fler svenska kvinnor gifte sig med afrikaner, men det är inte riktigt samma sak om svenska kvinnor skaffar sig afrikanska män därför att de vill göra det eller om de gör det därför att staten har upptäckt att afrikanska män är underrepresenterade i äktenskap med svenska kvinnor och därför ålägger svenska kvinnor att ha behovet av integration i åtanke när de väljer livspartner. Den dag riksdagsmajoriteten beslutar sig för att omsätta sina drömmar i handling, kommer Sverige att få en lagstiftning som kommer att påminna om det sydafrikanska apartheidsystemet. Människor kommer att fortsätta att särbehandla varandra, men med en viktig skillnad: särbehandlingen kommer inte att vara resultatet av ett moraliskt val, utan följden av ett statligt påbud och de som av olika anledningar inte vill diskriminera kommer att bli tvingade att försvara sitt agerande i domstol. Bakom politikernas jämlikhets- och mångfaldsretorik döljer sig ett diskrimineringsprojekt som söker sin like.