Samtiden.com

Du är här

Europe, Globalization, and the Coming of the Universal Caliphate II

PDF version

I en tidigare artikel har vi tittat lite närmare på Bat Ye’ors allmänna tes i boken Europe, Globalization, and the Coming of the Universal Caliphate (Fairleigh Dickinson, 2011). I denna avslutande del skall vi studera de argument som Bat Ye'or för fram för den så kallade dhimmitesen - teorin att Europa har underordnat sig islams krav.

Europe, Globalization, and the Coming of the Universal Caliphate

Från Arab League till Organization of Islamic Conference

Förhandlingarna mellan Europa och arabvärlden sköttes ursprungligen av EEC/EG och Arab League. PAEAC utgjorde kanalen mellan Europa och arabstaterna. Idag har Arab Leagues roll, mer eller mindre, övertagits av Organization of Islamic Conference (OIC). OIC skapades 1969 och är idag världens näst största mellanstatliga organisation. Endast FN är större. OIC representerar 56 stater med tillsammans 1,3 miljarder medborgare. Endast länder med muslimsk befolkningsmajoritet kan bli medlemmar. Till skillnad från religiösa organisationer i väst har OIC politisk makt. OIC har bland annat lyckats driva igenom ett förslag om förbud mot blasfemi i FN:s Human Rights Council. OIC är en konservativ, traditionalistisk organisation som vill ena den islamiska nationen kring Koranen och Sunna och representera den på den internationella scenen. Dess ambition är att återupprätta det islamiska kalifatet med Jerusalem som dess huvudstad.

Europa som dhimmikontinent

En av de teser som Bat Ye’or driver i boken är att stora delar av EU:s utrikes- och säkerhetspolitik är dikterad av OIC. EU har accepterat OIC:s krav på muslimsk massinvandring till Europa, ekonomiskt bistånd till arabvärlden, ett metodiskt försvagande av Europas nationella kulturer, stöd till terrorister och kritik av Israel med förhoppningen om att få inflytande över organisationen. OIC har utnyttjat den euroarabiska dialogen i syfte att penetrera kristenheten. EU samarbetar med OIC i syfte att minska riskerna för terroristattacker mot Europa, OIC har gått med i samarbetet därför att det har försett organisationen med en unik möjlighet att påverka den europeiska kulturen i islamisk riktning.
Resultatet av detta ”samarbete” har, enligt Ye'or, inte låtit vänta på sig: Europa har sakta men säkert transformerats till en dhimmikontinent. Vad innebär detta?
När muslimska arméer stormade in i Europa och Nordafrika, fick de besegrade folken tre alternativ: konvertera till islam, acceptera att bli behandlade som andra klassens medborgare, så kallad dhimmistatus, eller straffas med döden. EU har inte accepterat islam som europeisk statsreligion. Inte heller pågår det ett regelrätt krig mellan Europa och arabvärlden. Det som försiggår är något annat. OIC ställer inte endast krav på EU, typiskt för dialogen mellan EU och OIC är att OIC säger att om EU inte går OIC:s krav till mötes, kommer det att leda till bitterhet i arabvärlden och nya terroristattacker. OIC är medvetet om att rädslan för nya terroristattacker är EU:s akilleshäl. EU:s dhimmiattityd innebär att EU besvarar faktiska och förtäckta hot med eftergifter och vädjan om dialog. Bat Ye’or kontrasterar med USA. När Al Qaeda demolerade tvillingtornen i New York och attackerade försvarshögkvarteret Pentagon, svarade USA med att invadera Afghanistan och Irak. Endast det faktum att USA sände specialstyrkor till Pakistan med uppgift att döda terroristledaren Usama bin Laden visar att USA inte är en dhimmination. Europa vädjar, USA mobiliserar.

Dhimmitesens empiriska underlag

Bat Ye’or argumenterar på olika sätt för dhimmitesen. För det första gör hon det genom att visa att OIC eftersträvar en dhimmirelation mellan Europa och den muslimska världen. Det intressanta med OIC är att organisationen aldrig har stuckit under stol med sina imperialistiska strävanden.
I ett tal 2005 till Europaparlamentet förklarade OIC:s generalsekreterare att eländet i den muslimska världen beror på kolonialism och imperialism och att Europa och islam endast kan försonas om islam ges samma officiella status som kristendomen. Han sade att europeiska skolor måste förmedla en mer "balanserad" bild av islam och att europeiska media måste ta ett större ansvar. Den kulturella mångfalden i Europa måste stimuleras ytterligare. Europa måste acceptera ökad muslimsk invandring och islam bör ges en mer framträdande position i samhällslivet. Europa behöver tuffare lagar mot hatbrott och lagar som medger positiv särbehandling av muslimer.
För att förstå dessa krav måste man, enligt Bat Ye'or, förstå hur OIC ser på Europas muslimer. Europas muslimer är, enligt OIC, inte primärt europeiska medborgare. De är, först och främst, medlemmar i den muslimska nationen, umma. OIC har följaktligen uppmanat den muslimska världen till solidaritet med muslimer i Europa och europeiska muslimer att sluta gräla internt och istället organisera sig politiskt och kämpa för islam. Man har krävt att europeiska muslimers kulturarv skall skyddas från sekulära inflytanden, att undervisningen om islam i europeiska skolor skall revideras i enlighet med riktlinjer från OIC. Europeiska skolor skall anpassa sina läroplaner till muslimska barns behov och europeiska ungdomar skall tränas i tolerans visavi islam. Helst vill man ha islamiska skolor för muslimer, gärna finansierade av europeiska skattebetalare, och TV- och radiostationer med program riktade till europeiska muslimer. Man säger sig också vilja ha ett tätare samarbete med EU för att, som man uppfattar det, stävja missbruket av yttrandefriheten i europeiska media.
För det andra gör hon det genom att visa att många av de förslag som idag förs fram av EU och EU-anknutna organisationer som Alliance of Civilizations och Anna Lindh Foundation antingen baseras på diktat utformade av Arab League eller OIC eller är tillkomna för att blidka de två organisationerna.
Den mångkulturella politiken är ett exempel. Idag marknadsförs den som ett EU-projekt, men den var ursprungligen ett krav från Arab League eftersom islam förbjuder muslimska immigranter att ta till sig icke-islamiska traditioner. Flera EU-stater accepterar numera inofficiellt polygami, shariadomstolar och islamiska banker, liksom den av OIC propagerade myten om Andalusien, enligt vilken den Iberiska halvön blomstrade under den 800 år långa muslimska ockupationen. EU har accepterat som sann en myt som OIC använder för att legitimera sina imperialistiska strävanden - föreställningen om att islam utgör grunden för den europeiska kulturen. EU har godtagit OIC:s teori att bristen på utveckling i arabvärlden inte beror på araberna själva, utan på Europa och västvärlden. EU:s syn på USA och Israel har över tid konvergerat med OIC:s uppfattning. Föreställningen att terrorism inte har med islam att göra, utan istället beror på att muslimer är bittra på grund av kolonialismen, är en teori som ursprungligen lanserades av OIC och som EU har övertagit. EU har accepterat OIC:s tes att militära aktioner mot terrorister är lönlösa, att endast tvärkulturell dialog och ekonomiskt bistånd till arabvärlden kan minska risken för nya attacker. Europeiska skattebetalare har till dags dato, mer eller mindre mot sin vilja, pumpat in 70 miljarder kronor i den Palestinska myndigheten. EU uppfann, på OIC:s begäran, ett helt nytt folk: palestinierna. Man utrustade det med ett fiktivt hemland, fixerade den nya statens gränser, skänkte legitimitet åt de terrorister som var detta folks representanter och finansierade dess aktiviteter.
Den euroarabiska dialogen består inte enbart av EU och OIC, utan av en hoper organisationer och nätverk. Alliance of Civilizations (AoC) är en av dem. När muslimska terrorister slog till mot Madrid och dödade 191människor i en serie bombattacker i syfte att förmå Spanien att dra tillbaka sina trupper från Irak, svarade den ny tillträdde socialistiske premiärministern med att beordra spansk reträtt från Irak och att intensifiera samarbetet mellan Europa och arabvärlden. Zapatero föreslog en civilisationsallians mellan den muslimska världen och Europa. Idén var egentligen inte Zapateros, utan OIC:s.
I en rapport från 2006 förklarade AoC vad Europa måste göra för att främja dialogen med arabvärlden. Rapporten speglar, enligt Bat Ye’or, klart och tydligt dhimmiattityden bland Europas politiska elit. Europa måste godta teorin att muslimsk terrorism inte är förankrad i Koranen, utan beror på fattigdom i allmänhet och Israel i synnerhet. Rapporten erkänner jihad som historisk realitet, men definierar begreppet i defensiva termer som om den 800 år långa muslimska ockupationen av Iberiska halvön var ett uttryck för muslimskt självförsvar. Rapportförfattarna förklarar att Europa behöver alternativa synsätt på Israel. Man hävdar att Europa måste acceptera ökad muslimsk invandring och att EU måste intensifiera propagandakriget mot den allmänna opinionen. Den mångkulturella ideologins ställning i Europa måste stärkas genom att EU uppför ett nätverk av organisationer med uppgift att infiltrera motståndspunkter i det civila samhället. Utbildning och forskning skall instrumentaliseras i mångkulturens tjänst. Muslimsk kultur skall spridas i Europa. Det islamiska kulturarvet i Europa skall skyddas och kampen mot islamofobi trappas upp. Tidningar och TV skall engageras i kampen mot islamofobi. Media måste ta sitt ansvar och förmedla mer positiva bilder av muslimer och islam. Europeiska skattebetalare skall öka det tekniska och ekonomiska stödet till muslimska länder.

Olika paradigm

Frågan är om inte Bat Ye'or läser in mer i OIC:s uttalanden än nödvändigt. En kritiker hade t.ex. kunnat hävda att många av de åsikter som Ye'or tillskriver OIC, förnekas öppet av OIC. Låt oss kika lite närmare på några exempel.

När OIC talar om mångkultur, menar organisationen inte att islam skall dominera kristendomen, utan erhålla en jämbördig status. Hur förenar vi Bat Ye’ors teori om islamisk imperialism med det faktum att representanter för OIC vid upprepade tillfällen har tagit avstånd från kolonialism och imperialism? Strider inte Ye’ors tes om sharia mot OIC:s kamp för mänskliga rättigheter? Är det verkligen någon substantiell skillnad mellan islams syn på fred och kristenhetens?

Bat Ye’or har svarat på dessa frågor och andra genom att understryka att OIC inte använder ord och fraser som ”imperialism”, ”fred”, ”krig” och ”mänskliga rättigheter” på samma sätt som vi gör i väst.
Multikulturalismen är ett exempel. OIC kräver att Europa skall införa mångkultur, dvs. att européerna skall montera ned de kulturella identiteter som under en mycket lång period har gjort Europa till en europeisk kontinent. Europeiska muslimer skall dock inte betrakta sig själva som en del av denna mångkultur, de uppmanas tvärtom att stärka sina kulturella identiteter eftersom de, för OIC, utgör en integrerad del av den islamiska nationen. Samtidigt som OIC uppmanar EU att demontera Europa ideologiskt och politiskt, arbetar organisationen intensivt på att stärka den ideologiska och politiska sammanhållningen mellan islamiska stater. För att få detta att gå ihop, måste vi, enligt Bat Ye’or, förstå att OIC inte är en mångkulturell organisation. För OIC är den mångkulturella ideologin tvärtom en styggelse därför att den behandlar islam som en ideologi bland andra. OIC använder den mångkulturella ideologin som ett verktyg i syfte att stärka islams makt i Europa.
Det är inte ovanligt att islamiska lärda säger att Jesus är en profet som hyllas även av muslimer. Problemet är att islam och kristendom inte har samma syn på Jesus. I islam är alla viktiga, bibliska gestalter muslimer. Islam beskriver Jesus som en muslim som predikar islam. Islamiska lärda har en positiv syn på Jesus, inte därför att han var en kristen profet, utan därför att han uppfattas som en muslimsk profet.
OIC talar gärna och ofta om betydelsen av mänskliga rättigheter, inte minst när företrädare för organisationen möter en europeisk publik, men frasen "mänskliga rättigheter" har inte samma betydelse i islam som i Europa. OIC håller sig med en alternativ, islamisk version av FN:s deklaration om mänskliga rättigheter: Cairo Declaration on Human Rights in Islam. Kairodeklarationen definierar rättighetsbegreppet i relation till sharia. Rättigheter är grundade i sharia eller inga rättigheter alls. Därför är det ingen mänsklighet rättighet att kritisera islam. Organisationen motsäger alltså inte sig själv när den både talar sig varm för mänskliga fri- och rättigheter och kräver att FN inför sanktioner mot Danmark för Muhammedkarikatyrerna.
Synen på kolonialism, imperialism och fred är ytterligare tre exempel. Cairo Declaration on Human Rights in Islam förbjuder alla typer av kolonialism. Detta förbud strider inte mot det faktum att muslimska arméer ockuperade stora delar av Europa under långa perioder. Det finns nämligen ingen muslimsk imperialism. I islam tillhör världen Gud och Gud har lovat världen muslimerna. Det heliga kriget kan aldrig bli omoraliskt eller imperialistiskt eftersom det uttrycker strävan att återbörda världen till dess rättmätiga ägare. Muslimer kan aldrig göra sig skyldiga till ockupation därför att Gud har lovat dem hela världen. Det är de kristna som är problemet. De provocerar muslimer till jihad genom att inte överlåta sina länder till den islamiska nationen. Ett annat exempel är islams syn på begreppet "fred". I islam kan fred endast råda mellan muslimer. Fred med icke-muslimer förutsätter att de senare har accepterat dhimmistatus. Följaktligen är det icke-muslimernas fel att jihad antar en våldsam karaktär. Om kristna, istället för att göra motstånd mot islamiseringen, hade konverterat till islam eller accepterat att bli behandlade som andra klassens medborgare, hade jihad kunnat undvikas.

Om man håller detta i minnet, blir det, enligt Bat Ye’or, lättare att förstå hur OIC:s representanter och sympatisörer till organisationen tänker. När väst vidtar åtgärder för att skydda sig mot terrorism, fördömer OIC åtgärderna som islamofobiska. Icke-muslimer som beväpnar sig i syfte att försvara sig mot muslimsk terrorism, är islamofober därför att de därigenom förkastat valet mellan att konvertera till islam eller att acceptera dhimmistatus. Motstånd mot ohämmad invandring blir islamofobiskt eftersom icke-muslimer, av ovan angivna skäl, inte har rätt att begränsa muslimers rörelsefrihet. Mänskliga fri- och rättigheter, däribland pressfrihet, blir uttryck för islamofobi därför att de inte underordnar sig shariadiktat. Medan muslimska immigranter har en plikt att bevara sin kulturella särart, är européer islamofober om de gör samma sak därför att det försvårar transformationen av Europa till islam.

Detta är, menar Bat Ye'or, klassisk jihadmentalitet.

Avslutning

Europe, Globalization, and the Coming of the Universal Caliphate är en fascinerande och intressant bok. En värdig efterföljare till Eurabia - The Euro-Arab Axis. De två böckerna läses med fördel tillsammans, men det fungerar även utmärkt att nöja sig med den ena av den. Den sist utgivna boken innehåller en kort rekapitulation av den första.
Organization of Islamic Conference spelar en viktig roll i boken. Det är OIC som driver islamiseringen av Europa. I nästa artikel skall vi kika lite närmare på OIC. Målet är att skaffa oss en mer detaljerad bild av organisationens planer för Europa. Vad är det OIC vill åstadkomma och på vilket sätt?