Samtiden.com

Du är här

Good Calories, Bad Calories. Fats, Carbs and the Controversial Science of Diet and Health Del II

PDF version

I förra artikeln tittade vi lite närmare på den del av Gary Taubes' Good Calories, Bad Calories som handlar om relationen mellan diet och välfärdssjukdomar. I denna avslutande artikel skall vi granska Taubes' diskussion om övervikt.

Gary Taubes

Hälsokris

Den moderna människan blir allt fetare. Frågan är vad det beror på. Standardförklaringen säger att vi äter för mycket och motionerar för litet. Taubes menar att denna teori saknar vetenskapligt stöd.
Det finns inga vetenskapliga belägg för att överviktiga och feta äter mer än smala. Många äter faktiskt mindre. Forskning har också gett vid handen att feta inte har långsammare ämnesomsättning än smala. Den konventionella visdomen kompliceras ytterligare av det faktum att mellan 1940 och 1970, dvs. den period som sägs ha lagt grunden till den övervikts- och fetmaepidemi som drabbade USA på 80-talet, fördubblades konsumtionen av grönsaker, medan konsumtionen av animaliskt fett minskade. Dessutom motionerar amerikaner idag som aldrig förr: över 40 miljoner amerikaner deltar i någon form av hälsoaktivitet. Ytterligare ett besvärligt empiriskt faktum är att det ofta är fattiga människor, dvs. människor som ofta inte har råd att köpa mat, som lider av övervikt.
Det finns olika förklaringar till dessa data. Den kanske mest kända teorin är teorin om den ekonomiska genen. Teorin säger, kort uttryckt, att mänsklighetens historia har varit cyklisk: ekonomiskt överflöd har avlösts av perioder av extrem fattigdom. Människans kropp har anpassat sig till detta och har därför en tendens att lägga på sig extra kilon när tiderna är goda. Denna teori, som var mycket populär på 70-talet, saknar empiriskt stöd. Det finns inget som tyder på att människan i det förflutna har genomlevt sådana cykler. Det gäller även djur: överflöd på mat medför att djur reproducerar sig i större omfattning, inte att de drabbas av fetma, diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar och högt blodtryck.

Beteendevetenskaperna får monopol

Om övervikt beror på att människor äter för mycket och motionerar för lite, borde övervikts- och fetmaproblemet vara relativt enkelt att lösa. Den som är överviktig eller fet lider av svag vilja, dvs. en karaktärsdefekt som kan korrigeras medelst beteendeterapi.
Det finns flera problem med denna teori. Ett problem är att den behandlar alla kalorier som jämlikar istället för att ställa frågan om olika kalorier kanske påverkar kroppen på olika sätt. Vi skall återkomma till denna fråga nedan.
Kalorirestriktion är kontraproduktivt. I mitten på 40-talet arbetade Ancel Keys, kolesterolhypotesens fader, för den amerikanska militären på ett forskningsprojekt som syftade till att studera fysiologiska och psykologiska effekter av halvsvält, dvs. de förhållanden som amerikanska soldater förr eller senare skulle konfronteras med när de landsattes i Europa. Keys noterade att försökspersonernas naglar växte långsammare, att deras hår föll av och att sår tog längre tid på sig att läka. Försökspersonerna var utmattade, lättirriterade och utvecklade en fixering vid mat. De samlade recept, pratade och drömde om mat. Tre personer drabbades av allvarliga psykiska problem. Det kanske mest intressanta var vad som hände efter experimentet: försökspersonerna tog snabbt igen vad de hade tvingats att försaka och vägde snart mer än de hade gjort innan experimentet sjösattes.
Inte heller lågfettsdieter fungerar. Tvärtom leder de ofta till att människor går upp i vikt. Problemet med lågfettsdieter är att de utgår ifrån tesen att alla kalorier är varandra lika.
Motion hjälper föga. Det är förvisso nyttigt att motionera, men det är ett mycket ineffektivt sätt att bränna kalorier på som dessutom har en tendens att göra oss hungriga. Föreställningen om att motion är lösningen på energibalansproblemet populariserades av fysiologen Jean Mayer. Mayer visste om att feta människor inte äter mer än smala. Hans slutsats var därför att fetmaepidemin måste bero på brist på fysisk aktivitet. Trots att Mayer inte hade vetenskapligt stöd för sin tes, omfattade han den med en religiös glöd. Taubes skriver att det finns många likheter mellan Mayer och Keys. Mayers korståg underlättades av att han hade ett brett politiskt kontaktnät och att det sammanföll med framväxten av en hälsokultur på 60-talet. Trots att Mayers optimism saknade vetenskapligt stöd, var han obeveklig i sin tro på att fysisk träning kunde få kroppsfettet att bokstavligen smälta bort. Mayer var övertygad om att oförmågan att vidmakthålla en sund kroppsvikt beror på karaktärsdefekter, primärt svag vilja. Hans segertåg transformerade övervikts- och fetmaproblematiken till ett beteendevetenskapligt problem.
Inte alla forskare resonerade som Mayer. Forskare som inte anslöt sig till Mayers och Keys korståg, pekade på att biologiska faktorer kunde spela in. Män och kvinnor blir inte feta på samma sätt. Under puberteten lägger flickor på sig några kilon, medan pojkarna blir olika lätt för att bli överviktiga. Barn äter mycket därför att de växer, de växer inte därför att de äter mycket.

Kolhydrathypotesen

William Banting hade i sin stridsskrift Letters on Corpulence sagt att det är kolhydrater som gör människor feta. Banting underströk dock att man inte bara kan sluta äta kolhydrater. Kolhydrater bryts ned till glukos och glukos är en av flera energikällor. Om man inte äter kolhydrater, måste man således tillföra kroppen energi på annat sätt. Banting förordade fett istället för kolhydrater.
Denna ståndpunkt var kontroversiell av flera skäl. Ett skäl var att läkarvetenskapen under en lång period var övertygad om att människans hjärna inte fungerar utan kolhydrater. Ett annat skäl var att synen på matfett var under förändring. Ordet "fett" hade blivit förknippat med allehanda sjukdomstillstånd, däribland hjärtbesvär. Taubes menar dock att forskning och olika experiment skulle bekräfta Bantings teori. Han ger flera exempel.
Läkaren Alfred Pennington hade med framgång behandlat överviktiga patienter med kolhydratfattiga dieter. Penningtons patienter fick äta hur mycket mat som helst, men endast ett fåtal kolhydrater per dag. Det faktum att de ändå gick ned i vikt, var, för Pennington, ett bevis på att den klassiska devisen ”En kalori är en kalori” är falsk. Hur kan en diet som tillåter obegränsade mängder av kalorier leda till viktminskning om det inte finns skillnader mellan kalorier? Djurförsök hade visat att feta möss är sämre på att mobilisera kroppens fettreserver än smala möss och Pennington gissade att denna regel även gäller för människor. Det märkliga är ju att feta personer, som bär på stora överskottslager av kalorier, har lätt för att bli hungriga. Det förefaller, förklarade Pennington, som att kroppen, under vissa betingelser, endast är kapabel att samla på sig kalorier, men oförmögen att mobilisera och använda dem som bränsle. Penningtons slutsats var att övervikt och fetma inte beror på att människor äter för mycket, utan på en metabolisk defekt: eftersom kroppen inte förmår mobilisera de befintliga fettresurserna, sänder den ut hungersignaler. Detta skapar en ond cirkel där den överviktige hela tiden plågas av hungerkänslor som är omöjliga att helt tysta och där ätandet endast medför att fler kalorier lagras som fett. Pennington noterade också att kolhydratsnåla dieter verkade korrigera denna defekt. Människor förlorade inte endast i vikt, de kunde äta hur mycket de ville och även när de åt väldigt lite plågades de inte av hungerkänslor.
Forskning utförd på 60-talet skulle peka ut insulinet som boven i dramat. Kolhydrater bryts ned till glukos, vilket tvingar kroppen att utsöndra insulin i syfte att få bukt med det stigande blodsockret. En del av glukosen används som bränsle medan resten, kanske 20-30 procent, lagras av insulinet i kroppens fettceller. En kolhydratrik kost medför inte endast höga insulinnivåer och att mer kroppsfett bildas, den stänger dessutom kroppens fettdepåer och således gör det omöjligt för cellerna att utnyttja de egna bränslereserverna. Detta förklarar varför överviktiga människor är konstant hungriga. Deras kroppar kommer inte åt de egna energireserverna. Kolhydratrestriktiva dieter fungerar därför att de sänker insulinnivån i blodet. Låga insulinnivåer gör inte endast att kroppen inte stuvar undan glukos som fett, utan istället bränner det, de håller också fettdepåerna öppna. Det sistnämnda förklarar varför människor som går på fettrika dieter sällan klagar över hunger: fettrika dieter leder till låga insulinnivåer, vilket leder till att fettdepåerna i kroppen kan utnyttjas.

Kolhydrathypotesen utmanövreras

Trots att det var kolhydrathypotesen som hade vetenskapen på sin sida, skulle den förlora det akademiska och politiska slaget. Taubes identifierar flera orsaker. Kolhydrathypotesen var förvisso en vetenskaplig ståndpunkt, men den omfattades endast av en minoritet. Ett annat skäl var splittringen bland dem som anslöt sig till kolhydrathypotesen. Många hade en mycket snäv tolkning av kolhydrathypotesen och behandlade den som en teori om kalorirestriktion. Kolhydratrestriktiva dieter fungerade, ansåg man, därför att de begränsade antalet kolhydratkalorier. Denna syn på kolhydrathypotesen avvek från traditionen från Banting. Kroppen måste få energi från något håll och Banting och hans efterföljare menade att vi skall ersätta kolhydraterna med fett. Detta råd hade blivit allt mer kontroversiellt i takt med att Ancel Keys kolesterolhypotes vann mark. Taubes menar att insikten om riskerna med kolhydratrika dieter och rädslan för fett ibland gjorde debatten om vad som utgör en hälsosam diet smått absurd. Hans kanske roligaste exempel är en diskussion mellan McGovern och dåvarande, biträdande hälsoministern Theodore Cooper. Cooper förklarade för McGovern att det är kolhydraterna som är problemet. McGovern frågade Cooper om han hade funderat över hur denna uppfattning skulle kunna översättas till en enkel tumregel som kan förstås av var och en. Cooper svarade att människor skall uppmanas att minska det totala fettintaget.
I takt med att Keys teori vann mark övergavs den nära 100 år gamla teorin om kolhydratens unikt fettbildande funktion för en teori som uppmanade människor att äta mindre fett, mer kolhydrater och att motionera mer. Taubes skriver att man inte endast anmodade människor att öka intaget av kolhydrater, för många av kolesterolhypotesens anhängare var kolhydraten närmast en vitamin och på samma sätt som man kan drabbas av vitaminbrist om man försummar att äta frukt, sades det att den moderna människan lider av kolhydratbrist. Det var också under denna period som amerikanerna blev allt fetare och i allt större utsträckning föll offer för klassiska välfärdssjukdomar som diabetes och högt blodtryck.

Summa summarum

Gary Taubes bok Good Calories, Bad Calories är en mycket intressant bok och redaktörens granskning har, på intet vis, gjort boken rättvisa. Undertecknad har till exempel inte redovisat Taubes diskussion om cancer och Alzheimers. Taubes' argument är också betydligt mer utvecklade och sofistikerade än redaktören har förmått återge. Det handlar, trots allt, om en bok på över 500 sidor som är utrustad med en notapparat som nästan aldrig vill ta slut.
Taubes har sagt om boken att han ville ge människor, skeptiker och anhängare, möjlighet att själva kontrollera bärkraften i hans argument. Good Calories, Bad Calories, är, har han sagt, knappast en bok som tilltalar de av oss som kanske läser två eller tre böcker om året. De som inte är intresserade av forskning om lipoproteiner, metaboliskt syndrom och insulinresistens, kan därför, med gott samvete, läsa Taubes flygplansversion av boken: Why We Get Fat: And What to Do About It.
En bok som Good Calories, Bad Calories kan läsas på olika sätt. Man kan söka argument i den för lågkolhydratdieter. Redaktörens perspektiv har varit mer kunskapssociologiskt. Om Taubes har rätt är de kostråd som vi numera följer orsaken till de problem som de är satta att lösa och de vann inte slaget om våra intellekt därför att de var vetenskapligt mer solidare än rivaliserande teorier, utan därför att de lyckades samla det medicinska, akademiska och politiska etablissemanget till sitt försvar.