Samtiden.com

Du är här

Wittgenstein. The Duty of Genius. Del II

PDF version

Efter krigsfångenskapen i Italien återvänder Wittgenstein till Wien. Han är 30 år och krigsveteran. Hans far, Karl Wittgenstein, är död sedan många år tillbaka och arvet har gjort Ludwig till en av Europas rikaste män.

LW

Ludwig Wittgenstein. Källa: Wikimedia.

Tillbaka i Wien

Tillbaka i Wien skänker han bort sin förmögenhet till sina syskon. Han gör det klart för dem att han inte vill att de ska förvalta pengarna åt honom. Han vill inte ha pengarna. Därefter flyttar han ut från familjens palatsliknande byggnad. Han är djupt deprimerad och överväger att begå självmord.
På något mirakulöst sätt har Wittgenstein lyckats att färdigställa sitt manuskript under kriget. Han har arbetat på det när han har haft tid och sinnesro och förvarat det i sin ryggsäck. Nu vill han publicera det.
Ett förlag kräver att han ska stå för alla kostnader, men han har inga pengar. En filosofisk tidskrift tackar nej med hänvisning till att texten är för litterär. En litterär tidskrift tackar nej med hänvisning till att texten är för filosofisk.
Frege har fått en kopia av manuskriptet. Han försöker läsa det, men fastnar på sidan ett och börjar bombardera Wittgenstein brevledes med frågor. Wittgenstein sjunker ånyo ned i en djup depression. Inte nog med att ingen vill trycka hans manuskript, inte ens professorer i matematik förstår vad han säger.
Russell ingriper nu och säger att han är villig att hjälpa Wittgenstein att hitta ett förlag. Men först vill han träffa Wittgenstein för att reda ut eventuella frågetecken. De två männen möts i holländska Haag. Tillsammans går Russell och Wittgenstein igenom manuskriptet, rad för rad. Wittgenstein är som besatt av logik. Det går inte att prata med honom om något annat. Han stiger upp tidigt på morgnarna för att sedan hamra oavbrutet med nävarna på dörren till Russells rum i syfte att väcka honom.
Russells plan går ut på att han skriver ett förord till boken. Russell är en känd filosof och politisk aktivist och en introduktion skriven av honom är närmast en garanti för att boken ska bli tryckt. Det dröjer heller inte länge innan ett tyskt förlag får nys om den tilltänkta boken och erbjuder sig att ge ut den.
Wittgenstein är emellertid djupt missnöjd med förordet. Han tycker att Russell har missförstått honom. I ett brev till förlaget hävdar han att förordet inte är menat att ingå i boken. Förlaget drar sig omedelbart ut ur uppgörelsen.
Wittgenstein är nu suicidal på nytt. Kanske kan han övervinna sin inre smärta om han fokuserar på något helt annat än filosofi. Han bestämmer sig för att utbilda sig till grundskolelärare.

Russell har ingen aning om Wittgensteins lärarplaner. Han tror och hoppas att Wittgenstein ska återvända till Cambridge. Wittgenstein har emellertid inga som helst planer att återuppta filosofin. Den är för honom ett avslutat kapitel. Han är övertygad om att han har löst alla filosofiska problem och att det därför inte finns mer att säga.

Lärare

Efter avslutad lärarutbildning är det meningen att Wittgenstein ska göra sin praktik i välmående stad söder om Wien. Han vägrar med hänvisning till att staden har en park och en fontän. Han säger att han inte vill arbeta med välmående medelklassbarn, han vill göra sin praktik på landsbygden bland fattiga bönder.
Wittgenstein skickas istället till den lilla byn Trattenbach. Under de närmaste åren ska han byta arbetsplats flera gånger. Skälet är att hans unika förmåga att göra sig impopulär bland föräldrar och kollegor.
Wittgenstein är en energisk lärare. Han vill att barnen ska uppskatta kunskapen för dess egen skull. Har undervisar dem i latin. Biologiundervisningen äger rum i den vackra naturen utanför byn. Han tar klassen till Wien där de får lära sig att skilja mellan olika arkitektoniska stilar. Han ber till Gud tillsammans med sina elever.
Han är också en sträng magister. Varje morgon inleds med två timmar matematik. Han slår de elever som inte förstår honom. Han drar flickorna i håret och pojkarna i öronen.
Han lär sig spela klarinett så att han ska kunna undervisa barnen i musik. Han bildar sedan en liten grupp med två musikaliska lärarkollegor. De träffas med jämna mellanrum för att spela Mozart. Wittgenstein betraktar Mozart och Beethoven som den klassiska musikens gudar och han vägrar att lyssna på musik som är komponerad efter Brahms. Under spelningarna måste allt ska vara perfekt. När kollegorna spelar en dansmelodi under en paus får han ett raseriutbrott och skriker "Kålsallad! Kålsallad!" och stormar ut ur rummet.

Wittgensteins kollegor betraktar honom som en kuf. Barnens föräldrar är djupt missnöjda med den nye läraren. De bryr sig inte om att han slår pojkarna, men de anser att han borde behandla flickorna mer varsamt. Dessutom anser de att han lär barnen en massa onödiga saker. Varför ska de studera algebra när de ändå ska arbeta hemma på gården?
Klassen har splittrats i två grupper. De intelligenta barnen tyr sig till Wittgenstein. För dem är han närmast en fadersgestalt. Resten av klassen fruktar honom.
Wittgenstein blir alltmer deprimerad. I ett brev till Russell skriver han att han har börjat förakta byborna. Den psykologiska pressen och hans oförmåga att anpassa sig gör att han börjar att isolera sig. Hans familj skickar honom matpaket som han returnerar och brev lämnas obesvarade. Russell försöker dämpa hans ångest och skriver tillbaka att människorna i Trattenbach, med all sannolikhet, inte är värre än människor i allmänhet.

Russell har inte gett upp hoppet att få Wittgensteins manuskript publicerat. Han har hittat ett engelskt förlag som säger sig vara villigt att trycka det. Publiceringen är en komplicerad process med många delmoment. Först ska manuskriptet översättas till engelska. Sedan ska det förses med en lämplig titel. Russell föreslår "Filosofisk logik", Moore föreslår "Tractatus Logico-Philosophicus". Wittgenstein bestämmer sig för att acceptera Moores förslag. Moores idé är en anspelning på Baruch Spinozas Tractatus Theologico-Politicus. Wittgenstein vägrar dock att inkludera Russells förord och det tilltänkta förlaget drar sig ur. Till slut tvingas han dock kompromissa och år 1922 publiceras Tractatus Logico-Philosophicus med Russells förord.
Publiceringen av Tractatus är en framgång för Russell och Wittgenstein. Wittgenstein är fattig som en kyrkråtta, han avskyr sitt arbete mer och mer för varje dag som går, men hans manuskript ska äntligen bli bok. Russell har all anledning att känna sig nöjd. Han har hjälpt sin forne elev och nuvarande inspirationskälla att få sitt verk tryckt.
De två männen bestämmer sig för att träffas i österrikiska Innsbruck. Mötet blir en katastrof. Under mötet attackerar Wittgenstein Russell upprepade gånger. Grälet handlar inte om matematisk logik, Wittgenstein angriper Russell som person. Han kritiserar Russell för dennes ateism och uppmanar honom att läsa Lessings religiösa stridsskrifter. Han klandrar Russell för dennes kvinnoaffärer och säger att de indikerar en bristande moral. Till slut brister det för Russell. Han vill inte ha något att göra med sin forne elev. Innsbruck är droppen som får bägaren att rinna över. Russell återvänder djupt besviken och chockad till England. De två männen ska mötas fler gånger, men mötet i Innsbruck var det sista mötet som vänner.
Wittgensteins pedagogiska stjärna fortsätter att dala. I Otterthal slår han en elvaårig pojke tre gånger i huvudet som straff för att denne inte kan svara på hans frågor. Pojken faller ihop på golvet. Wittgenstein skickar hem klassen och bär pojken till skolans expedition. På vägen dit möter han en förälder. Incidenten slutar med att Wittgenstein blir polisanmäld för barnmisshandel och tvingas till en förnedrande, rättspsykiatrisk undersökning.
Wittgenstein skäms som en hund och vet inte vart han ska ta vägen. Han bestämmer sig för att sluta som lärare och säger upp sig. Han ansöker om att bli antagen som munk, men klostret nekar med hänvisning till hans motiv. Istället försörjer han sig som trädgårdsarbetare.
När hans mor dör 1926 återvänder han till Wien och för första gången känner han sig bekväm i familjen. Han börjar designa sin syster Margaretas nya hus. Från arkitekten Adolf Loos har han lärt sig att allt måste ha en funktion. Det som inte har en funktion, till exempel ornament, ska elimineras. Wittgenstein har bestämt sig för att huset ska bli estetiskt perfekt. Han bryr sig inte om huset också blir beboeligt. Det viktiga är att det förverkligar Loos principer till ett hundra procent.

HW

Wittgensteins hus i Wien. Källa: Wikimedia.

Tillbaka i Cambridge

Wittgenstein fortsätter att skriva till Russell, men Russell har tröttnat på honom och besvarar inte hans brev. Inte heller Moore vill ha med honom att göra.
Det faktum att varken Russell eller Moore vill ha med honom att göra kan dock inte dölja det faktum att Tractatus har blivit något av en filosofisk sensation. Boken är ett hett diskussionsämne i Cambridge och i den så kallade Wienkretsen av logiska positivister.
Wittgenstein har kvar två anhängare i Cambridge: ekonomen John Maynard Keynes och matematikern Frank Ramsey. Keynes och Ramsey har bestämt sig för att övertala Wittgenstein att återvända till Cambridge. Ramsey besöker Wittgenstein i Österrike för att informera honom om planerna. Han skriver att Wittgenstein är mycket fattig. Hans hem består av ett rum med en säng, ett litet bord, en stol och ett handfat. Hans kvällsmat består av grovt bröd.
Ramsey uppmanar Wittgenstein att återuppta filosofin. Han säger att Wittgenstein skulle kunna lägga fram Tractatus som doktorsexamen. Wittgenstein svarar att han inte har något mer att tillägga. Filosofin är för honom ett avklarat kapitel. Han säger att en människa är kapabel till seriöst filosofiskt arbete i kanske tio år. Därefter förlorar tänkandet den nödvändiga flexibiliteten. Till Keynes säger han att han vill återvända till Storbritannien, men inte för att bedriva filosofiskt arbete. Det finns säkert gator som behöver sopas.
I januari 1929 återvänder Wittgenstein till Cambridge. Han gör det inte för att återuppta filosofin, utan för att övervinna sin ensamhet. Han hoppas kunna hitta nya vänner i England. I ett brev till sin flickvän skriver Keynes: "Well, God has arrived. I met him on the 5.15 train."
Ramsey övertalar Moore som har efterträtt Russell som professor i filosofi i Cambridge att låta Wittgenstein disputera på Tractatus. Utan en akademisk grad är det omöjligt för Wittgenstein att få ekonomiskt stöd från universitetet och om han inte kan försörja sig finns det risk att han lämnar Cambridge.
Monk skriver att det som sedan händer endast kan hända i Cambridge. Wittgenstein har inga akademiska betyg i filosofi. Han är dåligt påläst i ämnet. Han har till exempel inte läst en enda rad Aristoteles trots att han specialiserat sig på logik. Han har fingranskat Frege och Russell. Det är allt.
Det som ska bli hans doktorsavhandling, Tractatus, är en synnerligen bisarr produkt. Wittgenstein förklarar inte vilka problem som han försöker lösa. Inte heller går han igenom tidigare forskning på området. Boken har ingen litteraturförteckning. Han argumenterar inte för sina ståndpunkter. Han bara framställer dem.
Monk skriver att inget europeiskt universitet, förutom Cambridge, hade accepterat Tractatus som doktorsexamen.
Russell säger efteråt att disputationen var det mest absurda som han har varit med om i hela sitt liv. Det enda syftet med tillställningen är att ge Wittgenstein en akademisk titel så att han ska förbli Cambridge troget. Inget annat. Någon egentlig diskussion förekommer inte. Till slut vänder sig Russell till Moore och påminner honom om att tillställningen är en disputation för doktorsgraden och att Moore, som professor, därmed har vissa formella skyldigheter: "Du måste ställa frågor till honom!", säger Russell" och fortsätter: "Det är du som är professor!".
Wittgenstein hanterar tillställningen med den sedvanliga överlägsenheten. Mot slutet klappar han Moore och Russell på axlarna och säger: "Oroa er inte. Ni kommer ändå inte att begripa ett dugg".

Nästa artikel

I nästa artikel ska vi ta en paus från Ray Monks bok och försöka summera de viktigaste tankarna i Tractatus Logico-Philosophicus.