Samtiden.com

Du är här

Brott och straff I

Vad skall straffsystemet ha för funktion i samhället? Är dess uppgift att rehabilitera brottslingen eller skall det ha en repressiv funktion? Eller skall rättsapparaten både rehabilitera och straffa? Om svaret på den sistnämnda frågan är "Ja", var går gränsen mellan dessa två funktioner? I denna artikel skall vi diskutera dessa frågor.

Mansonligan

Den 10 augusti 1969 bröt sig tre medlemmar ur Mansonligan, Charles Watson, Susan Atkins och Patricia Krenwinkel, in i en villa i Los Angeles och mördade fem personer. Bland offren fanns skådespelerskan Sharon Tate. Tate var gift med regissören Roman Polanski och höggravid. Två av offren blev skjutna och knivhuggna till döds, de övriga knivmördades. Totalt utdelades 102 knivhugg, dvs. varje offer fick emotta i genomsnitt 20 knivhugg. Ordet "PIG" var skrivet med ett av offrens blod på en av dörrarna.
Dagen därpå slog gänget till på nytt. Watson, Krenwinkel och Leslie van Houten bröt sig in i ett hus och mördade ägarna Leno och Rosemary LaBianca. Paret LaBianca fick emotta över 50 knivhugg. När Leno LaBianca väl var död, ristade Krenwinkel in ordet "WAR" på dennes kropp med en gaffel. Krenwinkel doppade sedan en trasa i såret och använde blodet till att skriva "DEATH TO PIGS" på vardagsrumsväggen och "HEALTER SKELTER" på kylskåpsdörren.
Några dagar innan de sk. Tate-LaBiancamorden hade en musiker vid namn Gary Hinman blivit mördad i sitt hem. Hinman hade utsatts för tortyr och på väggarna hade mördarna skrivit "POLITICAL PIGGY" med hans blod.
Polisen hyste till en början inga misstankar om att det fanns ett samband mellan morden. Man hade dock ett antal personer som man misstänkte var inblandade i mordet på Hinman. En av dem var Susan Atkins. Atkins levde tillsammans med en grupp hippies i en kulisstad, The Spahn Ranch, som tidigare hade använts vid inspelningar av västernfilmer. Under fängelsevistelsen skröt Atkins för en medfånge om att det var hon som hade mördat Hinman. Hon berättade också att hon hade deltagit i morden på Cielo Drive. Los Angelespolisen var inte helt obekant med hippiegänget som höll till på Spahn Ranch, men man visste inte vad man skulle tro om de rykten som gick om gruppen. Flera löst knutna personer till gruppen hade berättat liknande historier för polisen, men det var Atkins berättelse som fick polisen att besluta sig för att undersöka om ungdomarna var inblandade i morden.
Mansonligan bestod av ett femtontal personer. De flesta medlemmarna var unga kvinnor. Gruppen hade fått tillstånd att slå sig ner på ranchen av dess ägare George Spahn mot att de utförde smärre arbeten åt honom.
I centrum för hippiegänget stod exfången Charles Manson. Manson ansåg att popgruppen Beatles var profeter och att det i deras sånger fanns dolda budskap. Ett av budskapen var att det vita USA skulle gå under i ett blodigt raskrig. Manson var övertygad om att USA:s svarta skulle göra uppror och döda alla vita.
När hippiegänget inte letade efter något ätbart i de sopcontainrar som stod uppställda bakom matbutikerna i området, knarkade eller idkade gruppsex, satt man i en ring runt en eld och diskuterade hur man skulle hantera problemet. Manson ville påskynda krigsutbrottet därför att han var övertygad om att det skulle gynna gruppen. Genom att mörda några vita och iscensätta morden på ett sådant sätt att misstankarna skulle falla på svarta, trodde Manson att det var möjligt att driva fram kriget. Medan kriget pågick skulle gruppen söka skydd i en underjordisk civilisation som Manson menade var belägen i Death Valley. I denna underjordiska stad av guld skulle gruppen bida sin tid. Då och då skulle man ge sig ut på räder i stulna bilar som man hade byggt om till ökenfordon utrustade med maskingevär. Man skulle attackera små närliggande städer och döda alla som inte var tillräckligt vackra. Manson var övertygad om att USA:s svarta skulle vinna raskriget, men att de inte var kapabla att styra landet. Enligt Manson var det därför bara en tidsfråga innan de skulle börja leta efter vita som hade överlevt kriget och be dem om hjälp. På detta sätt inbillade hippiegänget sig att de en dag skulle bli ledare för världens mäktigaste nation.
Rättegången mot Mansonligan inleddes i juni månad, 1970. Det skulle bli en av USA:s dyraste, längsta och mest bevakade rättegångar. Manson, Atkins, Watson, van Houten och Krenwinkel dömdes samtliga till döden. Två år senare förbjöds dödsstraffet av USA:s högsta domstol och domarna omvandlades till livstidsstraff med möjlighet till villkorlig frigivning.

Rehabilitera eller straffa?

Kärnan i Mansonligan har idag suttit inspärrad i över 30 år. Manson är den enda i gruppen som förefaller vara övertygad om att han aldrig kommer att bli frigiven. Istället för att kämpa för sin frihet, har Manson framgångsrikt odlat bilden av sig själv som politisk dissident. Medan Atkins, Krenwinkel och van Houten för en närmast desperat kamp för att bli frisläppta, strör Manson poststrukturalistiska klichéer omkring sig. När således van Houten hävdar att hon är rehabiliterad och att hon av den anledningen bör försättas på fri fot, hävdar Manson att distinktionen mellan "fånge" och "icke-fånge" är irrelevant: hela samhället är ett enda stort fängelse.
Är det rimligt att försätta Atkins, Krenwinkel och van Houten på fri fot?
Svaret på frågan är avhängigt av ens syn på straffsystemets uppgift. Vilken roll skall straffsystemet spela i samhället? Är dess uppgift att rehabilitera brottslingarna så att de kan återgå till samhället som produktiva medborgare eller är straffsystemets uppgift endast att straffa brottslingen för dennes förseelse? Eller skall straffsystemet ha båda funktionerna? Om så är fallet, hur drar man gränsen mellan de två funktionerna?
Flertalet av dem som ställer sig bakom ett frigivande av Atkins, Krenwinkel och van Houten anser att straffsystemets uppgift skall vara rehabiliterande. Det är uppenbart att Atkins, Krenwinkel och van Houten delar denna uppfattning: straffsystemet skall inte straffa, det skall nöja sig med att rehabilitera. De som motsätter sig ett frigivande av medlemmarna i Mansonligan anser omvänt att straffsystemets primära uppgift är att straffa.
Är det möjligt att slita tvisten mellan de som anser att straffsystemet skall rehabilitera och de som anser att dess funktion skall vara repressiv?
Påståendet att straffsystemet endast skall vara rehabiliterande har få anhängare. Det tesens förespråkare egentligen hävdar, men undviker att säga öppet, är att fängelsesystemet skall vara en integrerad del av sjukvården. Det är inte svårt att se varför detta argument är problematiskt. Föreställningen att Manson kan jämföras med en cancerpatient är inte endast bisarr, den saknar totalt förankring i människors rättsmedvetande. Men tesen är också problematisk av ett annat skäl. Låt oss göra följande tankeexperiment: antag att det hade varit möjligt att med vetenskaplig precision fastställa att Krenwinkel och van Houten var helt ofarliga 60 sekunder efter det att de hade mördat Leno och Rosemary LaBianca. En strikt tolkning av rehabiliteringshypotesen skulle implicera att det hade saknats anledning att lagföra de två kvinnorna.
En annan variant på rehabiliteringsargumentet är att vård utgör en raffinerad form av förtryck. Uttryckt på ett annat sätt: eftersom en fånge inte kan välja att inte delta i rehabilitering är det rimligt att beteckna rehabilitering i fängelser som en slags maktutövning. Tesen att vård egentligen är en form av maktutövning populariserades ursprungligen av den franska filosofen Michel Foucault i dennes bok "Surveiller et punir" (Övervakning och straff, 1976). Foucault var, i likhet med Manson, övertygad om att det moderna samhället är ett gigantiskt fängelse.
Inte heller denna tes förefaller vara empiriskt förankrad. Det finns inget som tyder på att Atkins, Krenwinkel och van Houten har rehabiliterats med tvång. Dessutom: ingen av de tre kvinnorna anser att de drogavvänjningsprogram eller den psykoterapi som de har erbjudits, har skadat dem. De förefaller samtliga vara övertygade om att deras rehabilitering var ett nödvändigt ont, dvs. något som har gagnat dem och som de inte skulle vilja vara förutan.
Diskussionen mellan de som förespråkar rehabiliteringstesen och de som hävdar repressionstesen är egentligen en skendebatt. Det finns ingen motsättning mellan ett system som rehabiliterar fången och straffar denne. Man uttalar ingen kontradiktion om man hävdar att Atkins, Krenwinkel och van Houten numera är rehabiliterade, men att det inte nödvändigtvis implicerar att de till följd därav skall försättas på fri fot. En cancerpatient skrivs ut från sjukhuset när behandlingen är avslutad. Atkins, Krenwinkel och van Houten blev inte inskrivna därför att de var i behov av rehabilitering, utan därför att de hade gjort sig skyldiga till mord. Man skulle alltså kunna argumentera för att de tre kvinnorna skall hållas inspärrade även i fortsättningen alldeles oavsett om de är rehabiliterade eller inte och skälet skulle vara att de har gjort sig skyldiga till fruktansvärda brott.
Atkins, Krenwinkel och van Houten är, av lätt insedda skäl, passionerade anhängare av rehabiliteringstesen. Om straffsystemets uppgift endast vore att rehabilitera brottslingar, skulle strafftiden bestämmas av rehabiliteringstiden och inte av den lagöverträdelse som brottslingen har gjort sig skyldig till. Om straffsystemets roll däremot är att straffa människor för att de har överträtt lagen, spelar det ingen roll om fången är rehabiliterad eller inte. Istället blir det brottets grad av allvarlighet som blir bestämmande för strafftidens längd.
Om den sistnämnda synpunkten är den enda förnuftiga ståndpunkten, vilket förefaller rimligt, är det alltså brottslingens uppförande vid tidpunkten för brottet som skall bestämma straffet. Låt oss därför titta lite närmare på några av de handlingar som Atkins, Krenwinkel och van Houten har gjort sig skyldiga till.

Massmördarna

Susan Atkins och Patricia Krenwinkel dömdes för sju mord och för att de dessutom deltagit i planeringen av ytterligare ett mord. Leslie van Houten dömdes för två mord och för att hon dessutom deltagit i planeringen av ytterligare ett mord. Det finns heller inga förmildrande omständigheter. Varken Atkins, Krenwinkel och van Houten var drogade när de begick brotten. Det finns heller ingenting som tyder på att de utförde handlingarna därför att de var rädda för Manson. Samtliga tre kvinnor har medgivit att de deltog i morden därför att de var övertygade om att gruppens världsbild var korrekt. De ville inte endast utlösa ett raskrig, de önskade från djupet av sitt hjärta att så många människor som möjligt skulle dö som en följd av deras handlingar. Följande är en excerpt från det förhör som hölls med van Houten i våras:

Presiding Commissioner Angele: Let me ask you. Prior to this occurring, as you know we had the Tate killings; what's referred to as the Tate killings. And when Susan and Patricia came back you had - they told you what happened. And the record indicates that you in - that you had stated to them that you, you know, you felt bad that you didn't get to go with them.
Inmate Van Houten: Yes.
Presiding Commissioner Angele: That you wanted to get involved in the next - in the next.
Inmate Van Houten: Yes.
Presiding Commissioner Angele: Which was the LaBiancas. Once inside, it was yourself and Patricia and Tex Watson. Mrs. LaBianca was removed into the bedroom, at which time, Mr. Watson began to murder Mr. LaBianca. And you and Patricia started or attempted to murder Mrs. LaBianca, but apparently she put up a pretty good fight. Is that correct?
Inmate Van Houten: She was hearing her husband.
Presiding Commissioner Angele: Pardon me.
Inmate Van Houten: She was hearing her husband.
...
Presiding Commissioner Angele: Hearing. Okay.
Inmate Van Houten: Hearing her husband, LaBianca.
Presiding Commissioner Angele: As he was being killed.
Inmate Van Houten: And she sat up.
Presiding Commissioner Angele: And then I guess they -
Inmate Van Houten: She was calling out his name.
Presiding Commissioner Angele: And an electrical wire I guess was wrapped around her to try to secure her.
Inmate Van Houten: The pillow case.
Presiding Commissioner Angele: Pillow case. As a result, you went out and got Tex Watson and he came in and started to stab Mrs. LaBianca.
Inmate Van Houten: Yes, he did.
Presiding Commissioner Angele: And then you took a knife and stabbed her in the back. According to the record, anywhere between 14 and 16 times. Correct?
Inmate Van Houten: Yes, I did.

Atkins, Krenwinkel och van Houten var inte personligt bekanta med något av offren. De var heller inte ute efter pengar eller att hämnas någon gammal oförrätt. Under en kväll körde de omkring i fyra timmar på jakt efter någon att mörda. Deras målsättning var att mörda ett obestämt antal personer på ett så brutalt sätt som möjligt.
När Atkins, Krenwinkel och van Houten hade tagit in sig i paret LaBiancas villa, gick Krenwinkel direkt in i köket och började söka efter knivar åt henne och van Houten. Leslie van Houten tryckte ner Rosemary LaBianca i en säng så att Krenwinkel skulle kunna hugga henne med en kökskniv. Det första hugget träffade offret i nacken med sådan kraft att knivbladet deformerades. Efteråt berättade van Houten att ju mer hon högg Rosemary LaBianca, desto roligare var det. Medan van Houten torkade av fingeravtryck fortsatte Krenwinkel att vanställa Leno LaBianca med en gaffel. Hon använde också blod från kroppen till att skriva meddelanden på en av väggarna, en dörr och på kylskåpet.
Efter det att Bobby Beausoleil hade stuckit ner Gary Hinman, turades Susan Atkins och hennes medbrottslingar om att försöka kväva honom med en kudde.
När Atkins satt inspärrad, misstänkt för att ha deltagit i mordet på Hinman, berättade hon för cellkamraten Virginia Graham att hon också hade deltagit i morden på Cielo Drive. Graham vittnade sedermera mot Atkins:

Virginia Graham: She said she was holding Sharon Tate's arms behind her, and that Sharon Tate looked at her and she said she was crying and said to her, 'Please, please don't kill me, I don't want to die. 1just want to have my baby.' She said, 'And I looked Sharon straight in the eye and I said to her, Look, bitch, you might as well face it right now, you're going to die, and I don't feel a thing behind it, and in a few minutes she was dead.'
Vincent Bugliosi: Did Susan Atkins say whether she in fact killed Sharon Tate?
Virginia Graham: Yes, she did.
Vincent Bugliosi: What did she say?
Virginia Graham: She said, 'I killed her.'
Vincent Bugliosi: Did Miss Atkins say anything about blood at that point?
Virginia Graham: Yes, she did.
Vincent Bugliosi: What did she say?
Virginia Graham: She said that she had blood in her hand and she looked at her hand and she took her hand and she put it up to her mouth and she said, 'To taste death and yet give life, wow, what a trick.'
Vincent Bugliosi: Did Miss Atkins ask you if you had ever had that type of experience with blood?
Virginia Graham: Yes, she did. She asked me in was interested in blood, and I said that I had seen it, and she said that it was really beautiful; that it was warm and sticky.
Vincent Bugliosi: Did she say anything about the eyes of the people there at the Tate residence?
Virginia Graham: Yes, she did. She told me that she wanted to take their eyes out and squash them against the wall, and cut their fingers off, but that she didn't have time.

Åklagarens huvudvittne, Linda Kasabian, berättade att Patricia Krenwinkel klagat över smärtor i handen som hon ådragit sig efter att han knivhuggit Abigail Folger 28 gånger:

Linda Kasabian: They complained about their heads, that the people were pulling their hair, and that their heads hurt. And Sadie even came out and said that when she was struggling with a big man, that he hit her in the head. And also Katie complained of her hand, that it hurt.
Vincent Bugliosi: Did she say why her hand hurt?
Linda Kasabian: Yes.
Vincent Bugliosi: What did she say?
Linda Kasabian: She said when she stabbed, that there were bones in the way, and she couldn't get the knife through all the way, and that it took too much energy or whatever, I don't know her exact words, but it hurt her hand.

Frågan om Atkins, Krenwinkel och van Houten skall försättas på fri fot kan inte diskuteras oberoende av dessa fakta. Det är en sak att säga att 30 år bakom galler räcker för att sona sju mord, det är en helt annan sak att sätta ett likhetstecken mellan straff och rehabilitering.

Kultstatus

Samhällets syn på brottslingen har sällan varit helt entydig. Brottslingen har uppfattats som mer autentisk än de medelsvenssons som han rånar och misshandlar. Hans handlingar har upphöjts till stor revolutionär konst eller setts som en konsekvens av ett samhälle som är fientligt inställt till sin underklass. Internet har förstärkt denna tendens att romantisera kriminella. Tidigare levde kriminella en relativt undanskymd tillvaro på institutionerna. Idag har de webbsidor på Internet, ofta uppförda och underhållna av beundrare. Mansonligan är inget undantag.
Manson och gruppen kring honom har idag uppnått närmast kultstatus. Flera filmer har gjorts om morden. Det finns ett otal webbplatser på Internet som behandlar gänget och ett oräkneligt antal böcker och artiklar har skrivits om gruppen. Föremål som gruppen har använt eller vidrört köps och säljs öppet på nätet. Lynette Frommes knivsamling är till salu. Intresserade har möjlighet att lägga bud på Mansons tofflor, checkar, halsband och andra föremål som har tillhört honom.
Flera av medlemmarna har egna webbplatser på nätet. Webbplatserna drivs av fruar eller äkta män som inte är inspärrade eller av beundrare eller personer som, av någon anledning, anser att gruppen förtjänar uppmärksamhet. Mansons webbplats drivs av en före detta medlem i gruppen: Sandra Good. Goode har tillägnat webbplatsen åt Manson och skriver att Manson representerar "good, truth, and life". Manson är idag den fånge inom det amerikanska fängelsesystemet som får mest brev och hans musik har framförts av kända popgrupper, däribland Guns and Roses. Lynette Fromme, som avtjänar ett livstidsstraff för att ha riktat en revolver mot USA:s dåvarande president Gerald Ford, är även hon tillägnad en webbplats. Webbplatsen innehåller bilder på Fromme och ett urval av hennes artiklar. Susan Atkins webbplats ägs och drivs av hennes make, en Harvardjurist vid namn James Whitehouse. Om man får tro Whitehouse är Atkins numera en varmt religiös person som inget hellre önskar än att få undsätta samhällets olycksbarn och att hon därför bör friges omedelbart. Charles Watson är numera kristen och på sin webbplats berättar han detaljerat om tiden i hippiegruppen. Även Watson hoppas på att bli frigiven inom en snar framtid. Om Gud har förlåtit mig, frågar han sig, varför skall då inte människorna kunna göra det? Bobby Beausoleil har, tillsammans med sin fru, en sida på nätet. På sidan får vi veta att Bobby är en duktig musiker med ett starkt socialt engagemang. Av Mansonligans huvudpersoner är det bara Patricia Krenwinkel och Leslie van Houten som inte har en plats på nätet.
Internet har naturligtvis inte skapat intresset för Mansonligan och dess filosofi. Förmodligen är det dock ingen överdrift att hävda att nätet har gjort det enklare för personer som, av en eller annan anledning, fascineras av gruppen att komma till tals. Framför allt har nätet gett gruppmedlemmarna möjlighet att marknadsföra sig själva som socialt ansvarskännande medborgare. Det är också en extremt ytlig bild av Mansonligan som besökarna av webbplatserna erhåller. Susan Atkins sida är kanske det värsta exemplet. Den skulle kunna vara producerad av en reklambyrå.

Ett liv i frihet?

Ted Bundy mördade ett trettiotal kvinnor, kanske fler. Efter Bundys avrättning påpekade en kommentator att det är mycket få personer som minns offren. När Bundy kommer på tal, är det i regel hans charm, karisma och intelligens som avhandlas. Få är intresserade av de kvinnor som han mördade. De har upphört att existera fysiskt och mentalt. Bundy lever vidare i böcker, artiklar och inte minst på nätet.
Det är över 30 år sedan kärnan i Mansonligan dömdes till döden och lika mycket som Bundys charm och utstrålning förtrollade alla i hans närhet, har minnet av Mansonligans offer och omständigheterna kring morden bleknat. Atkins, Krenwinkel och van Houten är numera i 55-årsåldern och ser ut som vilka kvinnor som helst. De är drogfria, de har hälsan i behåll och åtminstone van Houten har skaffat sig en akademisk utbildning. Flera gruppmedlemmar har egna webbplatser på nätet där de förklarar för besökarna att de är som människor i allmänhet och att det av den anledningen inte finns något skäl att hålla dem inspärrade. Förmodligen är det huvudförklaringen till att det finns människor som ivrar för deras frihet. De ser ju ut som vi andra. Trettio år efter Tate-LaBiancamorden har världen börjat glömma Mansonligans brott och i samma takt som minnena av offren har bleknat, har förövarna förmänskligats.
Atkins, Krenwinkel och van Houten strider numera med näbbar och klor för att bli frigivna. För två år sedan stämde Susan Atkins staten Kalifornien. I sin stämningsansökan krävde Atkins 1 miljon dollar i skadestånd för att, som hon uttryckte det, staten höll henne inspärrad av politiska skäl. Leslie van Houten har, å sin sida, gått till domstol och krävt att den kaliforniska rättsapparaten talar om för henne i detalj vad hon måste göra för att bli frigiven.
Hur ser framtiden ut för trion? Susan Atkins och Patricia Krenwinkel kommer, med stor sannolikhet, aldrig att bli frigivna. Båda kvinnorna har gjort sig skyldiga till sju mord. Dubbelmördaren Leslie van Houtens framtid ser emellertid ljusare ut. Steven Kay, som var åklagare under rättegången mot van Houten, har sagt att han tror att van Houten kommer att få sitt straff tidsbestämt år 2006. Det skulle i så fall vara en ödets ironi att van Houten, som ursprungligen dömdes att dö i San Quentins gaskammare, snart kommer att vara en fri kvinna. När van Houtens senaste ansökan om villkorlig frigivning behandlades motiverade hon sitt krav på följande sätt:

I'm suitable because I have taken responsibility for what I have done. I have employable skills. I'm a low risk to society. I understand what caused my choices when I was young. I'm a 55-year-old woman now. I'm not 19. My guilt never diminishes; no matter where I am. I believe I could be a benefit to young people in telling my story. And I think that I could be an asset to the community as far as service work. It's hard for me to answer that, because a part of me understands that there's a huge part of society that believes that what I did, I should never be given a chance. But I'm asking for one. And I believe that in good faith, I've applied myself to where I have the right to ask that.

Leslie van Houtens argument är ytterst baserat på rehabiliteringsteorin: en människa som inte utgör ett hot mot sin omgivning, skall inte hållas inspärrad även om hon har gjort sig skyldig till fruktansvärda brott. Rehabiliteringen av van Houten har utan tvivel varit en stor framgång, men innebär det att van Houten därmed också har rätt till sin frihet? När van Houten ansökte om villkorlig frigivning för fyra år sedan, motiverade Steven Kay sin skepsis på följande sätt:

This is not a garden-variety murder case and it should not be treated as such ... I commend her [van Houten] for her good acts in prison and she appears to be a model prisoner. I think she should spend the rest of her life being a model prisoner. I feel because of what she did, she is not entitled to parole.

Kay har naturligtvis rätt. Frågan är inte om van Houten är farlig eller ofarlig, utan om det är rimligt att anse att hon har sonat sina brott. Ett straffsystem som inte straffar är lika förnuftsvidrigt som ett rehabiliterande system som inte ägnar sig åt rehabilitering. Därför är det fel att reducera frågan om Atkins, Krenwinkel och van Houten skall försättas på fri fot till en fråga om de utgör ett hot mot sin omgivning.

***

I nästa artikel skall vi titta lite närmare på Annika Östberg Deasy. Få personer dömda för mord har förmått uppamma så mycket medialt, mellanmänskligt och politiskt stöd för sin sak som Östberg. Frågan är dock om Östberg verkligen är förtjänt av all den uppmärksamhet som kommit henne till godo.