I Science, Politics and Gnosticism (Intercollegiate Studies Institute, 2005) karakteriserar den amerikanske filosofen Eric Voegelin vår tids politiska massrörelser genom att spåra dem tillbaka till deras ideologiska rötter.
Voegelins tes är att socialism, fascism och nationalsocialism är i grunden religiösa rörelser med grunder i gnostisk filosofi.
Gnosticism och kristendom
Den värld som vi människor lever i är långt ifrån perfekt. Mänskligt lidande är universellt förekommande. Människor dör i krig och sjukdomar. Många människor lever i fattigdom.
Vad beror det på?
Den grekiske filosofen Platon hade en förklaring.
Platon var övertygad om att Gud existerar och att han är perfekt. Därför kan vår värld inte vara skapad av honom. En perfekt varelse kan endast skapa perfekta ting. Världen är likafullt skapad, menade Platon. Därför måste det existera en gud till och eftersom världen är ofullkomlig, måste denna gud vara ond. Platon kallade honom “demiurgen”.
Gnosticismen har beskrivits som en religiös irrlära.
Låt oss se efter vad det beror på.
Kristendomen är en monoteistisk religion. Det finns en och endast en Gud. Denna Gud sägs ha skapat världen och eftersom han är god, måste också världen vara god. Med andra ord: Det är människan, inte verkligheten, som är problemet. Lidandet i världen sägs bero på att människan har ärvt Adams synd. Hennes enda räddning är Guds nåd. Kyrkans uppgift är att hjälpa människor att hitta tillbaka till den enda guden.
Den gnostiska teologin är, i likhet med Platons filosofi, dualistisk. Det finns två gudar, en ond och en god.
Gnosticismen identifierar den onda guden med kristendomens Gud. Bibelns Gud är demiurgen och det är demiurgen som har skapat den värld som människan lever.
Eftersom demiurgen är ond har han skapat världen som ett fängelse. I gnosticismen är det alltså inte människan som är problemet. Inte heller ska lidandet i världen förklaras med händelser i det förflutna. Människans problem är inte arvsynden, utan att hon har bristfälliga kunskaper om världen. Hon förstår inte att den inte endast är ett fängelse, världen är ett fängelse vars syfte är att åsamka henne lidande.
Den goda, dolda Guden har emellertid inte övergivit människan. Han sägs ha sänt ut budbärare med uppgift att instruera dem hur de ska gå tillväga för att frigöra sig från den fångenskap som demiurgen har påtvingat dem. Dessa specialkunskaper kallas gnosis och sägs existera i form av esoteriska texter. Med hjälp av dessa texter sägs människan kunna frigöra sig från demiurgens grepp och återförenas med den goda guden. Människans frälsning är därför inte beroende av kyrkliga institutioner. Det är ett individuellt projekt.
Klassisk politisk filosofi och modern gnosticism
Aristoteles var övertygad om att vi kan ha kunskap om verkligheten, men betonade att två villkor måste vara uppfyllda.
För det första: Vi måste skilja mellan vetenskaplig-empirisk och logisk analys. Logisk analys är en slutledningsanalys. Den logiska analysen tar emellertid inte ställning till premissernas sanningshalt. Om premisserna är sanna, följer slutsatsen logiskt.
Vetenskapliga eller empiriska analyser är annorlunda i det att de möjliggör en granskning av ett arguments premisser.
För det andra: Kunskap om verkligheten förutsätter att vi är fria att frågor.
Enligt Voegelin uppfyller modern gnosticism inte dessa villkor. Voegelin exemplifierar sin tankegång med en analys av Marx’ Parismanuskript. Problemet med Marx var inte att han hade fel i sakfrågorna kanske utan att förstå det. Marx var fullt medveten om hans teori aldrig skulle överleva en kritisk granskning. Han konstruerade därför sitt system så att det uttryckligen förbjuder kritik.
Marx
Marx beskriver verkligheten som en enhet. Det finns en och endast en verklighet, naturen. Det är det enda som existerar och detta faktum behöver inte förklaras. Människan är en del av denna verklighet och med sina handlingar transformerar hon inte endast naturen, hon omskapar även sig själv.
Frågan är emellertid om vi inte också behöver förklara naturen. Varför existerar det något i stället för ingenting? Det är en klassisk filosofisk fråga. Marx var filosof och bekant med denna invändning, men i stället för att konfrontera problemet viftade han bort det som “abstrakt”. Problemet upphör att existera, förklarade han, om ni slutar att tvivla och i stället accepterar min teori.
I realiteten är det inte frågan som är problemet, utan Marx’ teoretiska system. Marx har konstruerat sin teori så att ursprungsfrågor ska framstå som absurda eller som Marx själv säger, som “abstrakta”.
Vi ser här marxismens gnostiska karaktär.
Några punkter:
- Marx är gnostikern.
- Das Kapital är gnosis.
- Lenin, Stalin, Trotskij, Frankfurtskolan med flera är hans budbärare.
- Kapitalismen är demiurgen och världen ett fängelse.
- Frihet är det kommunistiska systemet.
Det finns fler likheter.
När Bibeln kritiseras, sägs det ofta från kristet håll att man måste vara troende för att inse att det som sägs i skriften faktiskt är sant. Marx framför ett snarlikt argument: För att förstå att marxismen är sann måste du vara socialist, dvs. vara en person som har accepterat dess sanning och inte slösar bort tid och kraft på “abstrakta frågor”.
Vad vill Marx göra med alla dem som vägra att godta hans system? Enligt Marx spelar det inte någon roll om människor accepterar hans teori. I det framtida socialistiska samhället kommer ursprungsfrågor att bli “praktiskt omöjliga”. Notera att Marx säger att de ska bli praktiskt, inte teoretiskt omöjliga. Med andra ord: Under socialismen kommer frågor som dessa att vara olagliga.
Voegelin menar att Marx var en intellektuell bedragare. Han var fullt medveten om att hans teori skulle kollapsa om han beaktade motargumenten och konstruerade därför ett system som exkluderar kritik.
Därmed uppstår ett nytt problem. Marx var en högeligen intelligent person. Han hade en doktorsgrad i filosofi. Han förstod att hans idéer var, minst sagt, ofullkomliga. Varför reviderade han inte sin teori? Varför höll han fast vid en idé som i slutändan endast kan försvaras med våld? Voegelin menar att vi, för att förstå Marx’ motiv, måste vända oss till Nietzsche.
Nietzsche
Marx var medveten om sitt intellektuella bedrägeri, men höll god min. Nietzsche är, i likhet med Marx, en intellektuell svindlare, men till skillnad från Marx försöker han förstå bedrägeriets mekanismer. Det är det som gör honom intressant, menar Voegelin.
Nietzsche förnekade existensen av objektivitet och sanning. Det existerar inga fakta, hävdade han i Der Wille zur Macht), endast tolkningar och alla tolkningar har en och samma grund: en vilja att dominera.
Det är här som Voegelin menar att Nietzsche bluffar.
Om hans teori är sann, med andra ord: om alla teorier är lika goda tolkningar, är Nietzsches teori givetvis en tolkning, den med, men om den är blott en tolkning bland många tolkningar, är den inte en bättre tolkning än någon annan, dvs. knappast sann.
Nietzsche ägnade mycket tid och kraft åt att attackera kristendomen. Die fröhliche Wissenschaft:
God is dead. God remains dead. And we have killed him. How shall we comfort ourselves, the murderers of all murderers? What was holiest and mightiest of all that the world has yet owned has bled to death under our knives: who will wipe this blood off us? What water is there for us to clean ourselves? … Is not the greatness of this deed too great for us? Must we ourselves not become gods simply to appear worthy of it?
Det är den sista meningen som fångar Voegelins intresse:
Must we ourselves not become gods simply to appear worthy of it?
Nietzsche var ett mentalt instabilt geni. Sex år efter publiceringen av Die fröhliche Wissenschaft kollapsade han under en promenad i italienska Turin. Nietzsche tillbringade de sista elva åren av sitt liv på mentalsjukhus och i privat vård. Han fördrev tiden med att skriva brev. I ett brev till Cosima Wagner, kompositören Richard Wagners hustru, förklarade han att han var Gud:
God is on the earth. Don’t you see how all the heavens are rejoicing? I have just seized possession of my kingdom, I’ve thrown the Pope in prison, and I’m having Wilhelm, Bismarck, and Stöcker shot.
Motivet
Voegelin menar att Gud är den stora stötestenen för gnostiker som Marx och Nietzsche.
Marx’ ambition var politisk. Han ville transformera världen i kommunistisk riktning, han ville skapa ett paradis på jorden, men en värld som bär Guds stämpel är inte möjlig att förändra. Endast i en värld i vilken verkligheten inte sätter restriktioner på mänskligt handlande och tänkande är kommunismen möjlig. Därför måste Gud elimineras och ersättas med människor organiserade i klasser i oförsonlig kamp.
Nietzsches filosofiska bedrägeri var inte revolutionärt motiverat. Nietzsche ville själv vara Gud och en Gud måste kunna göra vad som helst. Om världen har en objektiv struktur, är våra handlingsmöjligheter begränsade. Om sanning existerar, kommer vissa idéer att introducera obehagliga kognitiva dissonanser i vårt tänkande. Därför måste objektivitet och sanning elimineras.
Nietzsche var naturligtvis medveten om att varken objektivitet eller sanning kan elimineras, men han var också galen.
Två gnostiska filosofier, två övermänniskor.
Den kommunistiska människan är, hos Marx, den nya, oövervinnerliga övermänniskan. Nietzsches övermänniska är inte kommunist, men likväl en övermänniska.
För den kommunistiska människan är inget omöjligt. Källa: Wikimedia.
Gnosticism är en form av religion
Modern gnosticism ersätter Gud med människor. Hos Nietzsche är den enskilda individen Gud, hos Marx är Gud individer organiserade i sociala klasser som skapar världen, historien och sig själva. Modern gnosticism är därför inte endast en religion, den är mer orealistisk än sin kristna förlaga.
I kristendomen är paradiset en empirisk omöjlighet. Endast en perfekt varelse kan skapa en perfekt verklighet. Människor har ärvt Adams synd och syndfulla människor kan därför inte skapa ett paradis. Paradiset kan endast existera i en transcendent verklighet.
Marxismen tror på möjligheten att skapa ett paradis. Den franske politikern André Malraux bevistade en författarkonferens i Moskva, 1933. Talen avlöste varandra och de hade alla samma tema: Det framtida arbetarklassparadiset skulle övervinna alla tänkbara problem. Malraux reste sig och ställde den kanske naiva frågan om det även gällde spårvägsolyckor. Föredragshållaren försäkrade Malraux att spårvägsolyckor är otänkbara i ett socialistiskt transportsystem.
Det är denna övertygelse om möjligheten att skapa ett perfekt samhälle som gör kommunismen så komisk och orealistisk.
Voegelin anser emellertid att det inte finns något att skratta åt. Vi får inte glömma bort, säger han, att det var denna fantasi om socialismens perfektion som gjorde systemet så mordiskt.
För Marx var religionskritiken endast ett teoretiskt förspel. Marx var övertygad om att religioner existerar därför att förtryckta människor söker tröst och hopp i en värld av lidande. Den politiska målsättningen måste därför vara att störta de samhällen som skapat religionsbehov.
The struggle against religion is therefore indirectly a struggle against that world of which religion is the spiritual aroma. It is the opium of the people.
På detta sätt transformerades religionskritiken till en social kritik i vilken människor delades in i oförsonliga klasser och sades vara engagerade i en skoningslös klasskamp.
One’s fellowman is no longer a partner in being; critique is no longer rational debate. Sentence has been passed; the execution follows.
Även wokevänstern är gnostisk
I Marx’ teori är det privategendomen som är boven i dramat. Privategendomen alienerar oss från vår sanna, kommunistiska natur och transformerar oss till egoistiska individualister. Kapitalismen är således fängelset. Marxisterna är gnostikerna och den marxistiska kapitalismkritiken är den gnosis som ska göra det möjligt för arbetarklassen och dess allierade att bryta med sin fångenskap och återupptäcka sin sanna, kommunistiska natur.
Vår tids radikaler är naturligtvis annorlunda än den vänster som Voegelin diagnosticerade. Science, Politics and Gnosticism publicerades i slutet på 60-talet. Allt har emellertid inte förändrats. Dåtidens vänster har samma målsättning som vår tids vänster. Den vill ha makt.
Genusforskning är ett exempel. Genusforskning syftar inte till att bidra till kunskap och framsteg. Dess målsättning är att träna politiska aktivister. Genusfeministerna har axlat rollen som gnostiker. Genusvetenskapen är den gnosis som ska befria världens kvinnor från det fängelse som demiurgen-patriarkatet har konstruerat.
I queerteori är det könet som utgör fängelset. I kritisk rasteori har fängelset formen av strukturell rasism. Den kroppspositivistiska rörelsen slåss mot strukturell fettfobi. Transrörelsen gör uppror mot den biologiska kroppen. Olika fängelser, olika gnosis, en mångfald av gnostiker.
Marx var, som vi redan har påpekat, medveten om att hans teori var defekt, men han ignorerade det av politiska skäl. Målet var makt eller ett kommunistiskt samhälle. Därför utformade han sin teori så att så kallade “abstrakta” frågor blev omöjliga.
Genusforskningen gör exakt samma sak. I kommuniststaterna i Östeuropa var det fritt att ställa vilka frågor som helst, så länge de hade ett marxist-leninistiskt svar.
Genusforskningen har idag samma paradigmatiska status. Alla vetenskapliga discipliner måste acceptera dess diktat. Du kan forska om vad du vill, men dina slutsatser måste vara inklusiva.
Att hävda att män och kvinnor är olika fördöms som sexism. Att insistera på att människor inte kan byta kön avfärdas som transfobiskt. Påpeka att fetma är ohälsosamt och du blir anklagad för fettfobi. Fråga efter evidens när någon hävdar att det moderna samhället är strukturellt rasistiskt och du får veta att själva frågan är rasistisk.
Utbildningar som har infiltrerats av wokeaktivister har inte och har aldrig haft som syfte att producera produktiva medborgare. Målsättningen är att träna politiska aktivister. Det är aktivisterna som ska ge gnostikerna det som de eftertraktar: makt.
Om uppnåendet av detta mål kräver att man förnekar möjligheten av biologiska könsskillnader, gör man det. Om det kräver att man relativiserar sanning och objektivitet, gör man det. Om det kräver att man utsätter människor för hälsorisker, gör man det. Om det kräver att man för fram teorier som strider mot vetenskap och beprövad erfarenhet, gör man det.
Makt är målet.