Samtiden.com

Du är här

Londonistan: How Britain is Creating a Terror State Within

PDF version

Att det finns ett islamiskt hot mot västvärlden är det få som ifrågasätter, men varifrån kommer det? Är det Iran som är boven i dramat? Det är knappast en statshemlighet att Iran stödjer terroristorganisationer. Mahmoud Ahmadinejads regim har tränat och utrustat shiamilitanter i Irak och backat upp islamistiska Hizbollah i Libanon. Eller är det kanske Saudiarabien eller Libyen? Saudierna har varit framgångsrika i att exportera en synnerligen aggressiv form av islam till västvärlden. Libyen låg bakom sprängningen av en Boeing 747 över den skotska byn Lockerbie med följden att 270 människor miste livet. Den brittiska journalisten Melanie Phillips hävdar i boken Londonistan: How Britain is Creating a Terror State Within (Gibson Square 2006) något överraskande att det är Storbritannien som är problemet. Den engelska huvudstaden är numera så belamrad med islamistiska organisationer att den går under det skämtsamma namnet "Londonistan". Det är om denna bok som föreliggande artikel skall handla om.

Londonistan

Bakgrund

London har förändrats visuellt de senaste 30 åren. Phillips gör en resa genom staden och noterar hur den förvandlats av invandringen. I en del distrikt finns det så många religiösa samlingsplatser, islamiska bokhandlare och butiker med skyltar textade på andra språk än engelska att man glömmer bort att man befinner sig i en av Europas största huvudstäder. Få pratar engelska och kvinnorna är noga med att skyla sina kroppar bakom sjok av tyg.
Phillips menar att det inte endast handlar om distrikt i vilka det bor många muslimer. Det är områden som utvecklats till isolerade enklaver, territorier som har separerat sig från majoritetssamhället och lever ett självständigt liv i dess periferi.
Det är i dylika områden som extremisterna verkar. Phillips menar att den brittiska, muslimska extremismen har två källor. Den första gruppen består av muslimer som har radikaliserats i Storbritannien. Under 70- och 80-talet kom tusentals muslimer från Pakistans, Bangladeshs och Kashmirs jordbruksbygder för att arbeta i engelska textilfabriker. De var ofta fattiga och outbildade och eftersom de inte hade planer på att bosätta sig i Storbritannien, kapade de aldrig de ideologiska trossarna till hemlandet. Phillips menar att de blev ett lätt byte för invandrade, radikala imamer. Den andra gruppen av muslimer kom från Nordafrika och Mellanöstern. Det handlade om muslimska radikaler som var utvisade från sina hemländer på grund av kriminell verksamhet eller som var eftersökta på grund av terrorism. Det de hade gemensamt var att de alla fick en fristad i Storbritannien. De brittiska myndigheterna ansåg inte att de utgjorde ett säkerhetsproblem. Flertalet av de islamiska militanterna i Storbritannien var förvisso politiskt engagerade, men det var oftast en kamp som de förde mot de regimer som de hade flytt från. De var påfallande ointresserade av det västerländska systemet.
Islamisternas syn på västdemokratierna förändrades dock över tid. På 80- och 90-talet ägde en rad konferenser rum i London där radikaler från olika grupper träffades och enades om att sjösätta ett globalt islamistiskt projekt med udden riktad mot västvärlden. Phillips menar att vi idag 20 år senare kan skåda resultaten av dessa till synes oförargliga möten. London är numera ett världscentrum för islamism. Till och med Al Qaeda har haft ett informationskontor i London.
En rad händelser bidrog till den allmänna radikaliseringen av landets muslimer. En orsak var Sovjets invasion av Afghanistan och det efterföljande kriget mot ockupationsmakten. Även om det var USA och Storbritannien som tränade och utrustade talibanerna, gav islamistgerillans seger upphov till en islamistisk myt enligt vilken talibanerna hade triumferat därför Gud hade ställt sig på deras sida. Den sovjetiska reträtten blev ett bevis på att också det kristna väst skulle gå att besegra. Två andra orsaker var den islamiska revolutionen i Iran 1979 och kriget på Balkan. Den kanske viktigaste anledningen till den fortlöpande radikaliseringen av Storbritanniens muslimer var emellertid publiceringen av Satansverserna. Muslimska demonstranter anordnade bokbål och krävde att Rushdie skulle hängas. Britterna befann sig i ett chocktillstånd. De var inte endast uppskakade på grund av att det handlade om en religiös minoritet, man upprördes över den totala bristen på respekt för brittisk lag och kultur. Det var uppenbart att demonstranterna ansåg att Koreanen övertrumfar brittisk lag. Phillips menar att kontroversen om Satansverserna skulle bli normerande för hur muslimer skulle hantera likartade utmaningar i framtiden. Bråket kring boken och dess författare cementerade de brittiska muslimernas politiska och religiösa identitet. Under Gulfkriget uppmanade islamister till mord på landets dåvarande premiärminister John Mayor. I samband med den så kallade karikatyrkontroversen samlades demonstranter utanför Danmarks ambassad i London med plakat som öppet hyllade Al Qaeda och krävde att alla som skymfade islam skulle mördas.
Det blev över tid allt klarare att islamisterna inte endast var beredda att ta till våld för att få gehör för sina idéer, utan att de också drevs av en vilja att islamisera Storbritannien. Hatet mot väst var religiöst grundat. Den urgamla konflikten mellan det sekulära och fria väst och islam hade fått nytt blod.

Allt detta skedde utan att de brittiska myndigheterna reagerade nämnvärt. Vad berodde det på? Phillips pekar ut en rad orsaker.

Immigrationspolitik och rättighetskultur

En förklaring är Storbritanniens extremt liberala immigrationspolitik. Varför har Storbritannien en liberal immigrationspolitik? Det beror inte på att Storbritannien behöver fler invandrare. Det är förvisso sant att brittiska politiker ofta motiverar immigrationslagstiftningen med ekonomiska skäl, men detta är skenargument. Det verkliga skälet är att immigrationsfrågan har tabubelagts alltsedan Enoch Powell höll sitt beramade "River of Blood Speech" i slutet av 60-talet.
Frågan har också en juridisk aspekt. Storbritannien har upphöjt den så kallade Europakonventionen till lag. Europakonventionen reglerar bland annat asylpolitiken. Det är idag inte möjligt för ett land som har anslutit sig till konventionen att deportera en immigrant, även om denne utgör ett hot mot värdlandets säkerhet, om det kan visas att deportationen medför att immigranten ifråga löper risk att bli utsatt för degraderande behandling i mottagarlandet. En talibansoldat som hade slagits mot USA och Storbritannien i Afghanistan sökte och beviljades asyl i Storbritannien med hänvisning till att han riskerade att bli utsatt för degraderande behandling om han skickades tillbaka till Afghanistan eftersom talibanerna inte längre styrde landet. Europakonventionen gav således denne försvurne fiende till Storbritannien och väst rätt till politisk asyl.
Ytterligare ett problem är de brittiska domstolarna. FN:s flyktingkonvention var ursprungligen tänkt att ge skydd åt människor som förföljs av en stat. Brittiska domstolar har vidgat definitionen av "förföljelse" så att ordet numera refererar till alla möjliga typer av skador. Det har medfört att Storbritannien idag formellt juridiskt är skyldigt att ge asyl åt minst en miljard människor. En följd av denna "juridiska supremacism" är att Storbritannien har förlorat kontrollen över sina gränser. Varför beter sig domstolarna på detta sätt? Phillips menar att det beror på att de har politiserats. De har blivit rättighetskulturens främsta försvarare. En följd av domstolsväsendets politisering är att britterna idag styrs av jurister och byråkrater istället för av folkvalda politiker och lagar. Den brittiska regeringen försökte förgäves deportera en islamist till Saudiarabien, men stoppades av domstolarna med hänvisning till Europakonventionen. Resultatet blev att mannen kunde fortsätta att leva på socialbidrag i London och på sin webbplats fortsätta att publicera kortfilmer där västerlänningar halshuggs, uppmana till jihad mot Storbritannien, hylla terroristattackerna mot New York och Washington och hävda att homosexuella förtjänar att mördas.

Rättigheter som vapen mot väst

Det var Labour som upphöjde Europakonventionen till brittisk lag. Phillips menar att brittiska socialister har använt sig av lagen för att förändra samhället i antikapitalistisk riktning. Klasskampen har ersatts av kamp för mänskliga rättigheter. Huvudfienden är nationalstaten. Blair och hans meningsfränder anser att nationalstaten är en anakronism som har överlevt sig själv. De är övertygade om att den endast leder till imperialism, rasism och krig och att den av det skälet bör skrotas. I syfte att begränsa nationalstatens möjligheter att agera autonomt, har vänstern anslutit Storbritannien till transnationella organisationer. Följden har blivit att britterna inte endast fortlöpande har förlorat makt över sitt land, de har också förlorat möjligheten att försvara sig mot den rättighetskultur som de transnationella organisationerna kultiverar och som islamisterna har blivit experter på att exploatera.

Strutspolitik

Det är emellertid inte endast immigrationspolitiken, transnationella lagar och domstolarnas fortlöpande politisering som utgör ett problem. Phillips menar att brittiska myndigheter varit medvetna om vad som pågått i Londonområdet, men att de har valt att titta åt ett annat håll. Europeiska länder har vid olika tillfällen uppmärksammat de brittiska myndigheterna på vad som äger rum i öriket, men myndigheterna har valt att inte agera.
Phillips presenterar olika förklaringar till den brittiska strutspolitiken.
Phillips hävdar att de olika brittiska regeringarna har försökt bekämpa islamisterna genom att absorbera stora delar av den islamistiska ideologin. Man förnekar följaktligen att terrorismen är religiöst grundad. En regeringstalesman har till och med beskrivit terrorism som en antiislamisk aktivitet. Istället hävdar man att terrorismen beror på Israels behandling av Palestinaaraberna och att Londonbombarna hade missförstått islam. För att förebygga liknande missförstånd i framtiden har regeringen initierat ett samarbetsprojekt med olika muslimska organisationer som syftar till att förse landets muslimer med mer islam. Den här gången skall det dock handla om ett islam med mänskligt ansikte. Problemet är att de organisationer som representerar Storbritanniens muslimer ofta styrs av radikaler, så när regeringen har anlitat dessa organisationer för att få hjälp att sjösätta sitt projekt, har man i realiteten hyrt in folk med ytterst dubiösa åsikter.

Tony Blair met Muslim representatives and announced that a "task force or network" would be created to tackle extremism "head on. ... Such a committee network was duly set up. But it turned out to include a number of radical Islamists and anti-Jewish bigots whom the government had seen fit to appoint to this task. ... Given the composition of the task force committees, it was perhaps not surprising that their first public utterance was to call for Britain's Holocaust Memorial Day to be scrapped because it offended Muslims. ...
The task force's final report reflected the view that the fault for Islamist terrorism lay as much with the government as with the bombers, and that the causes were deprivation, discrimination and Islamophobia. … The task force wanted more services and opportunities for Muslim youths. It effectively proposed more, not less, Islamic separatism with more Islam in the school curriculum and Islamic education and Arabic lessons for women (which were supposed to empower them). It opposed just about every government antiterrorist proposal. It wanted changes in British foreign policy, which it said was a "key contributory factor" for "criminal radical extremists," with the implied threat that if foreign policy didn't change there would be more attacks. It wanted government-funded Muslim propaganda, with an Islamic media unit to "encourage a more balanced representation of Islam and Muslims in the British media, (popular) culture and sports industries," a steering group to "draw up a strategy on combating Islamophobia through education," and a touring exhibition promoting the "Islamic way of life." And it wanted a rapid rebuttal unit for "Islamophobic" sentiments and a prohibition of the term "Islamic extremism" because "the language suggests that the terrorism we are facing today is 'a Muslim problem'—created by Muslims and to be resolved by Muslims."
What had started as an exercise to get the Muslim community to grapple with the sources of extremism in its midst had been transformed into a demand for Britain to treat that community as a principal victim of British society and to make amends by dancing to its tunes—including dictating how people talked and thought about Islam, and censoring and suppressing anyone who dissented.

Huvudproblemet med den brittiska politiken är, enligt Phillips, att myndigheterna vägrar erkänna att de har ett minoritetsrelaterat säkerhetsproblem och att spänningarna mellan väst och islam i grunden är av religiös karaktär. Phillips skriver att hon inte har svårt att förstå varför britterna valt att sticka ned huvudet i den politiskt korrekta sanden. Religiösa konflikter skiljer sig från politiska motsättningar i det att de baseras på absoluta sanningar. Följaktligen finns det ofta inget utrymme för kompromisser och förhandlingar. Religiösa konflikter har av det skälet en tendens att bli våldsamma och blodiga.
Det har även funnits en motvilja mot att slå ned på radikala grupper eftersom Storbritannien har kommersiella intressen i arabvärlden. Phillips menar också att den brittiska nationalkaraktärens kombination av empirism och pragmatism har gjort det extra svårt för politiker och allmänhet att komma underfund med den religiösa fanatismen. När Londons mullor började förespråka ett kalifat på brittisk mark, avfärdades de som clowner. Folk skrattade åt dem. Ingen kunde tro att de menade allvar.
Phillips huvudförklaring är emellertid att det funnits en oskriven uppgörelse mellan den brittiska staten och islamisterna som, kort uttryckt, gått ut på att så länge de senare inte bryter mot brittisk lag, lämnas de ifred av myndigheterna. Detta är, menar hon, den, på en och samma gång, brutala och avskyvärda förklaringen till den brittiska strutspolitiken.

Mångkulturen som ideologi

Ett av de problem som Phillips diskuterar ingående är den mångkulturella ideologin. Den är numera upphöjd till officiell ortodoxi i Storbritannien. Den allmänna versionen av denna ideologi säger att alla kulturer är lika mycket värda och därför förtjänar samma respekt. I realiteten är den mångkulturella ideologin ett kritiskt projekt riktat mot västdemokratierna.

Multiculturalism is said to promote equal treatment for all cultures. But this is not true. There is one culture that it does not treat equally at all, and that is the indigenous British culture. What purports to be an agenda of equality actually promotes the radical deconstruction of majority culture, the idea of the nation itself and the values of Western democracy—in particular, its understanding of morality and truth.

Phillips menar att konsekvenserna för det brittiska utbildningssystemet har varit förödande.

The country's history and English teachers, the custodians of the core of national identity, decided that Britain's national story and culture were racist and colonialist and should therefore be traded in for a new, multicultural model.
One teacher argued that transmitting a sense of national identity through education was "the new fundamentalism" associated automatically with the "superiority of the British Empire." Teaching British history was to promote "notions of national supremacy which equate the achievements of western society with the achievements of humanity in general." An education lecturer approvingly quoted writers who questioned whether there could be any shared values at all.
Two other education lecturers decided that "Englishness" not only was monolithic, anachronistic and pernicious, but it funneled teachers into such imperialistic programs as teaching children to read rather than promoting socially desirable antiracist initiatives. ...
The consequence of such cultural obsequies was that neither indigenous nor minority British children were taught the history, culture or even the language of their country. The landmark achievements of Western civilization were barely touched upon. Non-Western societies were portrayed as heroic and good. Western societies were portrayed as oppressive and brutal. Pupils were left radically disconnected from both the past and the future. Indigenous children were left in ignorance of anything in their heritage that they could connect with or take pride in. Minority children were effectively confined to the culture of the ghetto. Disenfranchised through ignorance, they were left unattached to the society they inhabited and unequipped to take their place in it as equal citizens. Anyone who tried to uphold the transmission of British identity was denounced as a racist, vilified and had his job placed in jeopardy.

Den mångkulturella ideologins ställning i det brittiska samhället är direkt förbunden med erosionen av nationell stolthet. Phillips diskuterar relativt ingående hur det gick till när britterna förlorade tron på den egna kulturens överhöghet och hennes slutsats är att den politiska och massmediala eliten hanterade krisen genom att alliera sig med olika vänsterideologier enligt vilka västdemokratierna var orsaken till allt elände i världen.
Den mångkulturella ideologin försvårade inte endast för vanliga britter att offentligt och med fredliga medel försvara sitt land och sin livsstil, den stärkte muslimernas religiösa identitet och gav dem ett nytt vapen att använda i kampen mot majoritetssamhället. Resultatet blev att Storbritanniens muslimer började göra det ingen minoritet före dem hade gjort: man började kräva att den egna kulturen skulle jämställas med majoritetskulturen. Man framförde krav på separata skolor för muslimer, könsuppdelade klasser och för första gången började imamer och muslimska organisationer göra anspråk på att företräda landets muslimer.

Moderata muslimer?

Phillips ägnar mycket utrymme åt att diskutera de organisationer som säger sig representera Storbritanniens muslimer. Brittiska politiker och media beskriver de gärna som återhållsamma, men är det verkligen sant? Phillips menar att svaret på frågan måste bli ett resolut nej.
Storbritanniens mest kända moderata muslim, sir Iqbal Sacranie, generalsekreterare i Muslim Council of Britain, förklarade efter Londonattackerna att Storbritanniens muslimer var de verkliga offren, inte de människor som de facto fick sätta livet till i Londons tunnelbana. Direkt efter massmorden utfärdade Muslim Forum en fatwa mot terrorism. Terrorism är oförenligt med islam, förklarade man. I samma andetag förklarade man också att självmordsattacker är acceptabla om de riktas mot Israel, vilket naturligtvis måste tolkas som att Muslim Forum inte är emot terrorism och att Koranen inte förbjuder terrorism.
Det är inte endast landets muslimska organisationer som har ett problem med sina attityder. En studie från 2004 visade att 26 procent av landets muslimer inte identifierade sig med brittiska intressen. En procent av de tillfrågade uppgav att de var engagerade i verksamheter som syftade till terrorism. Man kan tycka att 1 procent inte är mycket att bråka om, men det handlar faktiskt om drygt 16 000 personer. För att få perspektiv på siffran påminner Phillips läsaren om att det inte är så länge sedan som 19 terrorister lyckades mörda nästan 3000 amerikaner genom att kapa två flygplan och krascha dessa mot World Trade Center och Pentagon.
I en undersökning från 2001 gav hela 15 procent av Storbritanniens muslimer sitt stöd till Muhammed Atta och hans medhjälpare. En undersökning genomförd efter Londonattackerna 2005 gav vid handen att 10 procent stödde terroristerna. Ytterligare en studie visade att över 30 procent av Storbritanniens muslimer anser att det brittiska samhället är dekadent och att muslimer bör agera i syfte att underminera det. Detta är, menar Phillips, en fullständigt hårresande statistik. Det är definitivt inga attityder som man förväntar sig av en moderat minoritet.
Om vi får tro det officiella Storbritannien, beror problemen bland landets muslimer på fattigdom och segregation. Phillips avfärdar denna förklaring som nonsensartad. Londonbombarna tillhörde medelklassen. De var universitetsutbildade, hade arbete och familjer. Det var också detta som chockade den brittiska allmänheten. Det var brittiska ungdomar som pratade perfekt engelska, uppväxta i ett av världens rikaste, mest demokratiska och toleranta samhällen som hade utfört dåden. Inte heller segregationsargumentet håller streck. När Phillips kikar lite närmare på brittiska muslimska organisationer finner hon att de ofta har segregation som politiskt mål. Den ovan anförda statistiken stöder hennes tes, menar hon. Enligt en studie vill över 60 procent av landets muslimer leva under sharia. Kan man tolka detta på annat sätt än att Storbritanniens muslimer eftersträvar segregation?
Den kanske viktigaste indikatorn på att Storbritanniens muslimer inte är särskilt moderata är dock synen på Israel. Phillips menar brittiska politiker och folk i allmänhet har en felaktig syn på rötterna till Mellanösternkonflikten. Det är inte, vilket många tror, en territoriell dispyt. Muslimska organisationer och stater säger sig kämpa för en palestinsk stat på Västbanken, men varför skapade man då inte en palestinsk stat på Västbanken under de 30 år som området tillhörde Jordanien? Phillips menar att den enkla förklaringen är att det vi kallar palestinier egentligen är vanliga araber. Påståendet att palestinierna skulle utgöra en etnisk minoritet i området särskild från araber i allmänhet är ett politiskt påfund som skall göra det enklare för araberna att ställa territoriella krav på Israel.
Konflikten mellan Israel och den muslimska världen handlar alltså inte om mark. Muslimska organisationer säger att den gör det av taktiska skäl. De är medvetna om att demokratierna i väst ömmar för sina minoriteter och om de lyckas framställa araberna på Västbanken som en etnisk minoritet, är en stor del av propagandakriget vunnet. Phillips menar istället att konflikten är teologiskt grundad. Israel är inte hatat på grund av att landet kontrollerar Västbanken. Det är judarna som är hatade. Israel är hatat eftersom Israel är en judisk stat.

Hatet mot judarna är utbrett i den muslimska världen. Inte ens den av EU omhuldade och av europeiska skattebetalare subventionerade Palestinska myndigheten går fri från anklagelser om antisemitism. I myndighetens officiella tidning beskrivs juden som en sjukdom. Det sägs att judarna mördar icke-judar av religiösa skäl och att de är orsaken till alla de konflikter som plågat mänskligheten sedan urminnes tider. Phillips menar att brittiska muslimer ofta stöder uppfattningar som dessa:

Walk down the Edgware Road, in the heart of London's Arab district, and you will find on open display in bookshop after bookshop copies of The Protocols of the Elders of Zion and Mein Kampf, books devoted to Holocaust denial and vilification of Israel, cartoons depicting George W. Bush wearing a skullcap with the Star of David on it, and countless other texts and images defaming both Israel and the Jewish people. Many British Muslims assume that the Jews are a malignant force in the world, driving America and global politics in their own self-interest and trampling down everything in their path. Wherever they may be, the Jews are assumed to comprise a sinister conspiracy not merely to maintain the State of Israel, but to eradicate Islam and take over the world. As a result, many Muslims ascribe virtually every misfortune in the world to the secret machinations of the Jews. They are pictured as the secret force behind the Asian tsunami on Boxing Day 2004, behind the 9/11 attacks—any and all calamities.

Vänstern, kyrkan och islamismen

Engelska kyrkan håller sig med en egen antiisraelisk teologi. Den kallas "ersättningsteologi" och utgör ett försök att klippa av navelsträngen mellan judarna som folkgrupp och Israel som stat. Den klassiska utformningen av detta argument säger att Gud lovade judarna Israel på det villkoret att de respekterar mänskliga rättigheter, men eftersom Israel förtrycker palestinierna har de förverkat denna rättighet.
Några dagar efter självmordsattackerna mot Londons tunnelbana som krävde 54 människoliv, förklarade kyrkoledare i London att man hade för avsikt att, som en försoningsgest riktad till områdets muslimer, bjuda in terroristernas familjer till minnesceremonin. Påfundet avblåstes dock efter protester från allmänheten. Kyrkan instinktiva reaktion på massmordet var att sympatisera med den grupp som mördarna tillhörde, inte med offrens familjer.
Phillips förklarar kyrkans beteende med att den har upphört att betrakta sig själv som en religiös institution. Den anglikanska kyrkans uppgift är numera inte att rädda vilsna själar utan att förändra samhället och mer sällan än ofta har det medfört att kyrkan har ställt sig bakom radikala agendor. Kyrkans överhuvud, ärkebiskopen av Canterbury, har till och med bett om ursäkt för att kyrkan försökt sprida sin lära utanför Storbritannien.
Den politiska vänstern har, mer eller mindre, kapitulerat för islamismen. Phillips menar att det idag existerar ett muslimskt röstblock i Storbritannien. De politiker som inte stöder den muslimska agendan löper risk att inte bli omvalda. Följaktligen har det blivit allt vanligare i brittisk politik att politikerna försöker exploatera de demografiska förändringarna till sin egen fördel. Labours energiminister, Mike O'Brien, försökte vinna muslimska röster på följande sätt:

Ask yourself what will [Tory leader] Michael Howard do for British Muslims? Will his foreign policy aim to help Palestine? Will he promote legislation to protect you from religious hatred and discrimination? Will he give you the choice of sending your children to a faith school? Will he stand up for the right of Muslim women to wear the hijab? Will he really fight for Turkey, a Muslim country to join the EU?

Det var rädslan för att förlora muslimska röster som låg bakom Tony Blairs förslag till förbud mot religionskritik. Även om Phillips kritiserar Blair för opportunism, menar hon också att han har uppvisat mod och klartänkthet. Blair tog Londonattackerna på stort allvar och förklarade att han hade för avsikt att stänga extremistiska moskéer, deportera imamer som sprider hat och förbjuda radikala islamistiska organisationer. Han lyckades dock aldrig uppbåda något stöd för sin politik. Den brittiska allmänheten förklarade att den önskade att regeringen skulle ta itu med extremisterna, men stödet bland parlamentariker och domare var tunt.
Phillips är betydligt hårdare i sitt omdöme om extremvänstern. Extremvänstern har ett väl utvecklat samarbete med islamistiska organisationer. Det beror inte på att man delar islamisternas åsikter om till exempel kvinnors och homosexuellas rättigheter, utan att man har insett att man kan samarbeta med dem i andra frågor, framför allt i kampen mot USA och Israel. Vänstern ser islamismen som en rörelse med en revolutionär potential som är möjlig att exploatera för politiska syften. Islamisterna behöver vänsterns kontakter och organisationsförmåga för att skapa sig en politisk plattform.

Rappt skriven och utmärkt på alla sätt och vis

Melanie Phillips är journalist, inte akademisk filosof och det märkts tydligt på bokens framställning. Det är förvisso ett sant nöje att läsa boken. Londonistan är rappt skriven och föredömligt lättläst. Istället för att stapla bökiga teoretiska antaganden på varandra som ändå inte leder någonstans, bankar hon hem sina slutsatser med empiriska exempel. Läsaren slipper alltså det som ofta händer när en genre skapas: den ena boken efter den andra publiceras, men när man skärskådar argumenten lite närmare upptäcker man att de ofta refererar till varandra.
Det är naturligtvis inte fel att stödja ett resonemang med hänvisning till ett annat resonemang, men när de olika författarna hela tiden hänvisar till varandra, börjar man snart att undra om man inte, trots allt, är vittne till ett gigantiskt cirkelbevis. Det är därför som böcker som Londonistan är så befriande trevliga att läsa.
Londonistan är en välskriven och spännande bok och om det hade funnits en Hall of Fame för denna typ av litteratur hade Londonistan definitivt säkrat sig en plats. Well done, Madame!