Samtiden.com

Du är här

From Plato to NATO. The Idea of the West and its Opponents

PDF version

Året är 1986. Den svarte presidentkandidaten Jesse Jackson besöker Stanforduniversitetet i Kalifornien. På universitetsområdet pågår demonstationer. Studenterna skanderar: "Hey hey, ho ho, Western culture's gotta go!". Demonstranterna dömer inte endast ut skolans undervisningsplan, de ifrågasätter att de måste läsa böcker om en civilisation som de uppfattar som sexistisk, rasistisk och imperialistisk. För historikern David Gress har denna händelse ett symboliskt värde. Den berättar något väsentligt om den förvandling av den västerländska identiteten som ägt rum allt sedan mitten av 60-talet: väst har börjat tvivla på sin egen förträfflighet.
Gress noterar att man kanske skulle kunna tro att kommunismens sammanbrott stoppat upp denna process. Den amerikanske samhällsvetaren Francis Fukuyama tolkade Berlin-murens fall som den slutgiltiga bekräftelsen på att liberalismen och västerlandet hade vunnit det ideologiska slaget. I Fukuyamas postkommunistiska väst var den viktigaste orsaken till konflikter därmed undanröjd. Därför var demokratins och marknadsekonomins triumf också en seger för freden. I en mening hade Fukuyama naturligtvis rätt: socialismen var detroniserad. Men Fukuyama tog också ut segern i förskott. Socialismens kollaps följdes av ett sökande efter blodsband, språk- och kulturgemenskap.

From Nato to Plato

Gress finner det klassiska argumentet för västerlandets förträfflighet i de kurser i samtida västerländsk historia som gavs på amerikanska universitet från år 1920 och framåt. Den historia som berättades utgjorde en eller mer eller mindre förtäckt hyllning av västerlandet. Västerlandets historia var en berättelse om ökad rationalitet, fördjupad demokrati och ekonomisk tillväxt.
Denna optimistiska och ytterst selektiva beskrivning av västerlandets historia var naturligtvis inte immun mot kritik, det blev tydligt inte minst under Vietnam-kriget. Men det skulle dröja ända till 80-talet innan samhällskritiken blev principiellt antivästlig. Feminister anklagade väst för att vara sexistiskt, minoritetsföreträdare hävdade att väst var rasistiskt, postmodernister beskyllde den västerländska kulturen för logocentrism. På mindre än ett decennium hade motkulturen erövrat det amerikanska utbildningsväsendet. Visst fortsatte man att läsa amerikansk och västerländsk historia på universiteten, men innehållet hade genomgått radikala förändringar. Från att ha varit ett individualistiskt, progressivt, rationellt och frihetligt företag, var västerlandet i allmänhet och USA i synnerhet nu ett moraliskt tvivelaktigt projekt som skulle ersättas med multikulturalism och feminism.

Gress syfte är inte att ta det klassiska argumentet i försvar. Den traditionella historieskrivningen tillkom ursprungligen för politisk-pedagogiska syften i ett samhälle präglats av massinvandring. Den var ett av många instrument för assimilation av immigranter till den dominerande anglosaxiska kulturen. Därför stämmer den också illa med historiska fakta, menar Gress.
Problemet med den multikulturella kritiken är att den, i likhet med det klassiska argumentet, behandlar västerlandets historia som en idéernas historia. Genom att identifiera västerlandet med en uppsättning idéer, blir det möjligt att peka på diskrepansen mellan ideal och verklighet. Gress förnekar inte att det föreligger en sådan diskrepans, istället hävdar han att den på intet vis är unikt västerländsk. Västerlandet var alltid ett tvetydigt fenomen. Det är korrekt att västländer deltog i slavhandeln, men de var också ensamma om att förbjuda den av moraliska skäl, en hållning som inte var uppskattad av de stamhövdingar i Afrika som gjorde sig förmögenheter på hanteringen. Det är också sant att vita plantageägare i Sydstaterna utnyttjade slavar, men det är lika sant att de flesta vita inte ägde några slavar och att många fria svarta gjorde det. Visst utövade västländer religiös inkvisition, men de införde också religionsfrihet. Denna dubbeltydighet går förlorad i både kritiken av och försvaret av väst. Det stora problemet med den multikulturella kritiken är att den bara ersätter en överdriven optimism med en lika överdriven och bisarr pessimism. Om man så vill, ställer den endast det traditionella argumentet för väst på dess huvud. Därför är den kritiska ståndpunkten inte mindre selektiv än det traditionella försvarstalet för västerlandet.
De värden och sociala institutioner - däribland individualism, meritokrati och marknadsekonomi - som bidragit till och upprätthållit de friheter och det välstånd som den genomsnittliga västerlänningen i dag åtnjuter, är idag inte självklara. Det västerländska samhället är onekligen en landvinning av stora mått, men det är en skör landvinning och den måste behandlas med största varsamhet.