Samtiden.com

Du är här

Intellectuals

Det finns ett talesätt som säger att man ska sopa rent framför sin egen dörr innan man kritiserar andra. Vänsterintellektuella älskar att predika för människor om hur de ska leva sina liv. I boken Intellectuals (Harper Perennial, 1988) har den brittiske historikern Paul Johnson dissekerat ett helt koppel vänsterintellektuella och ställt just denna fråga: hur väl hade alla dessa världsförbättrare städat framför sina dörrar?
Det är roande läsning.

Intellectuals

Sakrala och sekulära intellektuella

Det har alltid funnits intellektuella. Vår tids sekulära intellektuella föregicks av präster, skriftlärda och profeter. De hade stor makt, men de var knappast några fria andar. Religiösa urkunder, sedvänjor och traditioner satte gränser för deras spekulationer. Sekulära intellektuella är en produkt av den kyrkliga maktens förfall. I takt med att de religiösa restriktionerna på tankeexperiment minskade i styrka, radikaliserades det utopiska tänkandet.
Moderna intellektuella arbetar med idéer och är påfallande ointresserade av konkreta individer. När de säger sig älska mänskligheten syftar de på mänskligheten som idé eller människan i allmänhet, inte på de individer som faktiskt befolkar vår planet. Det är också det som gör de så farliga. Idéer är formbara på ett sätt som verkligheten inte är. Det är skälet till att intellektuella ofta är så orealistiska och varför deras teorier ställer till med så mycket oreda när de appliceras på verkligheten.
Intellectuals handlar om 12 framstående intellektuella. I denna artikel ska vi begränsa oss till Jean-Jaques Rousseau, Karl Marx och Bertolt Brecht.

Jean-Jaques Rousseau

Idag är Rousseau hyllad för sitt litterära och politiska geni. Människor kysser hans gravsten och gråter till hans minne. De som kände honom hade en helt annan bild av den store filosofen. Diderot beskrev honom som otacksam och grym. Hume sade att han var en stor egoist. Grimm beskrev honom som motbjudande och Voltaire kallade Rousseau ett ondskefullt monster.

Rousseau hade fyra framträdande personlighetsegenskaper. Han var gnällig, kalkylerande, paranoid och egoistisk.

Rousseaus främsta personliga egenskap var självömkan. Rousseau var en gnällspik som sökte en maka. Han sade sig vara världens olyckligaste människa. Han sade sig ha gråtit så mycket och så ofta att han inte hade kunnat sova på 30 år. Han sade att han älskade mänskligheten oreserverat, att han var oförmögen att hata och att om Europa hade varit upplyst och förstått hans storhet, hade man rest statyer till hans ära överallt.
Han var extremt kalkylerande. Rousseau improviserade aldrig. Till och med hans kärleksbrev var utformade så att en eventuell publicering skulle skada mottagaren lika mycket som honom. Han utnyttjade hänsynslöst sin familj och vänner. Han spelade sjuk för att kunna pressa vänner på pengar och när han erbjöds hjälp förklarade han att han endast kunde acceptera den på villkoret att han inte behövde betala tillbaka. Istället sade han att människor ska vara tacksamma för att ha fått chansen att bistå en så stor man som Rousseau. Han betraktade sin familj som en samling bankomater. När han sedermera blev berömd och förmögen ignorerade han alla de som hade hjälpt honom och nu behövde hans stöd.
Rousseau hade en paranoid personlighet. Han grälade hela tiden med människor. Den brittiske filosofen David Hume hjälpte Rousseau när han befann sig i landsflykt. Som tack fick Hume motta ett 25-sidigt långt brev i vilket Rousseau jämförde honom med ett monster. Rousseau var övertygad om att det existerade en internationell konspiration mot honom och att Hume var komplottens organisatör. Johnson skriver att Rousseau brukade spika upp listor på sin ytterdörr som innehöll namn på inbillade konspiratörer.
Han var en stor egoist. Hans vänner chockades över hur han behandlade kvinnor, inte minst älskarinnan som han beskrev som illitterat och oborstad. Han till och med saboterade hennes möjligheter att få pension. Han sade att han älskade barn, men han övergav sina egna barn. Han försvarade sig med att han behövde lugn och ro för att kunna skriva och lämpade därför av barnen nattetid utanför sjukhus som redan var överfulla av övergivna barn, väl medveten om att de, med all sannolikhet, inte skulle lämna byggnaderna levande.
Johnson menar att det finns ett samband mellan Rousseaus behandling av sina barn och hans politiska filosofi. Rousseau var arketypen för moderna, sekulära intellektuella. Han älskade Mänskligheten, men hade inget till övers för de konkreta individer som den består av. Barn var inte undantagna från regeln.
Rousseau hävdade att barn ska uppfostras av staten, inte av föräldrar. Han sade att han önskade att han själv skulle ha fått förmånen att få en statlig uppfostran. Hur mycket lyckligare hade han då inte blivit? Johnson menar att detta var ren teater från Rousseaus sida. Han försökte endast att rationalisera sin ovilja att ta hand om sina egna barn.
Han ljög alltså så det knakade, men med tiden skulle han börja att tro på sina lögner och formalisera dessa i en politisk filosofi och hävda att också vuxna ska underordnas staten därför att sann mänsklig lycka endast kan realiseras i ett totalitärt samhälle. Rousseau sade att människans naturliga egoism kolliderar med hennes sociala plikter och att denna konflikt mellan natur och samhälle endast kan övervinnas om staten planterar den sociala lagen i hennes hjärta. Detta kräver, i sin tur, att människors uppfostran och tankar kontrolleras av staten. Med statens hjälp ska människan bli social till sin natur. Rousseau föregrep på detta sätt Mussolinis fascism och Pol Pots kommunism.

Karl Marx

Intellektuella har ofta beundrare. Människor köper deras böcker och diskuterar deras idéer. Karl Marx spelade emellertid i en egen division. I mitten på förra århundradet levde över hälften av mänskligheten i stater som var uppförda på marxistiska premisser. Marx' inflytande kan knappast överskattas.
Marx sade att hans lära stod på vetenskaplig grund. Han sade sig ha gjort för samhällsvetenskaperna vad Darwin hade gjort för biologin. I realiteten var han filosof. Marx doktorerade i filosofi vid universitetet i Jena. Detta syns tydligt i hans böcker som är fulla av ogenomtränglig, filosofisk jargong.
Marx hade en märkbar poetisk gåva redan som ung. Hans poesi speglade hans pessimistiska syn på människan och hans fascination inför våld och ondska. Han älskade att citera Mefistofeles: "Allt som existerar förtjänar att förintas". Johnson menar att det är det poetiska elementet som gör Marx' historiska drama så fascinerande.
Han var också en skicklig journalist och polemiker. Många av hans mest populära aforismer var emellertid lånade. Här är fem exempel:

Arbetarna har inget hemland.
Jean Paul Marat

Proletärerna har bara sina kedjor att förlora.
Jean Paul Marat

Religionen är folkets opium
Heinrich Heine

Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.
Louis Blanc

Arbetare i alla länder, ena er!
Karl Schapper

Han var också moralist. Hans huvudverk, Kapitalet, är i huvudsak ett moraliskt dokument i vilket han fördömer kapitalismen och siar om systemets undergång.
Marx var alltså ingen genuin vetenskapsman. Han älskade böcker, men var helt ointresserad av verkligheten utanför British Museum. Hans teori var en ren skrivbordsprodukt och hans socialism var en bibliotekssocialism.
Han avskydde också praktiskt lagda människor. Inte ens arbetare erhöll nåd inför hans ögon. De hade inte läst Hegel, muttrade han. De hade inte en apokalyptisk syn på historien. De föredrog gradvisa förändringar och var emot våld. Värst av allt: De var ointresserade av akademisk jargong, istället vill de se praktiska resultat. Människor som agiterar utan doktrin, var, för Marx, revolutionär kanonmat. Han föredrog att umgås med kultiverade medelklassintellektuella.
Hur hade Marx nått fram till sin förutsägelse om det kapitalistiska systemets sammanbrott om han var ointresserad av verkligheten? Kant hade sagt i sin kritik av det teoretiska förnuftet att det finns frågor som förnuftet inte kan besvara utan att inveckla sig i kontradiktioner. Det kan till exempel intet veta om den ultimata verkligheten och eftersom Gud är en sådan verklighet tillhör religionen en sfär bortom förnuft och vetenskap. Hegel replikerade att de kontradiktioner som Kant beskrev kan undvikas om vi antar att kontradiktioner inte är egenskaper hos påståenden, utan verkligheten som sådan. Marx applicerade en reviderad version av Hegels filosofiska dialektik på historien: kapitalismen är dömd att gå under på grund av inre motsättningar.
Kapitalet är alltså inte en empirisk studie i vilken Marx försöker testa en teori. Istället försöker han verifiera en slutsats som han nått fram till genom att filosofera på hegelianskt vis.
Det var känt redan på Marx' tid att Kapitalet är ett falsarium. När han inte hittade statistik som stödde hans slutsats, åberopade han sig på utdaterat material, dock utan att nämna det. Han valde ut som studieobjekt industrier som hade de sämsta tänkbara arbetsförhållandena och presenterade dem som typiska. Han åberopade sig på rapporter som var sammanställda av den engelska regeringen och som beskrev de ofta miserabla förhållandena i fabrikerna, men nämnde inte att syftet med rapporterna var att ge det engelska parlamentet ett beslutsunderlag så att nya lagar som förbättrade arbetsvillkoren kunde antas. Han behandlade rapporterna som bevis på kapitalismens eviga oförmåga att reformera sig själv när de i realiteten var ett bevis på att systemet hade just denna förmåga. Inte heller nämnde han att engelska fabrikörer ofta efterfrågade strängare arbetslagar för att förhindra ojust konkurrens.
Som person var Marx känd för sina återkommande raseriutbrott. Han brukade spänna ögonen i folk och säga: "Jag ska förinta dig!". Han drack mycket och ofta. Han uppmanade till våld och mord. Han utnyttjade människor hänsynslöst, inte minst sin familj. Han såg sina föräldrar primärt som bankkonton och försökte aldrig att skaffa sig ett jobb. Detta noterades av hans far som i ett brev till sonen skrev: "I ditt hjärta dominerar egoismen". Hans mor uppmanade honom att ackumulera kapital istället för att bara skriva om det.
Kommunisten Marx föredrog att leva på andras pengar. Engels var hans främsta inkomstkälla. Hans ständiga krav på mer pengar ledde till en svår kris i relationen mellan de två männen 1863. Han vägrade utbilda sina döttrar utan höll dem hemma. Han höll sig alltid med minst två betjänter. Han blev känd för att anklaga borgarklassen för att exploatera arbetarna, men han betalade ingen lön till sin tjänsteflicka. Istället fick han barn med henne och när barnet föddes, förnekade han faderskapet.
Marx var, i likhet med Rousseau, ointresserad av verkliga människor. Han var en kateder- och bibliotekssocialist som aldrig hade satt sin fot i en fabrik och som heller inte hade för avsikt att göra det.

Bertolt Brecht

Bertolt Brecht var tysk dramatiker och författare. Han skapade den moderna propagandapjäsen eller den politiska teatern. Brecht skulle göra sig ett namn som de förtrycktas apologet och bli en legend i den internationella, socialistiska rörelsen.
Men vem var han egentligen?
Brecht kom från en medelklassfamilj. Som ung var han en del av 20-talets gitarrspelande tyska ungdomskultur som tog avstånd från konstlat stadsliv och sökte ett liv i harmoni med naturen. Brecht inledde sin karriär med att etablera sig som kritiker. Hans pjäser hade ett radikalt budskap, men han var själv ingen ideolog. Han var en opportunist som försökte göra karriär på tidsandan. Brecht var en politisk posör och därför avskydd av stora delar av tyska vänstern. Theodor Adorno sade om honom att Brecht tillbringar flera timmar om dagen med att peta in smuts under naglarna så att folk ska förväxla honom med en arbetare. Johnson menar att Adornos beskrivning var korrekt. Brecht hade, i likhet med Rousseau, en kalkylerande personlighet. Han ansåg att livet var en stor bluff och för att lyckas, måste man bluffa väl.
Efter krigsslutet satte han sin plan i verket. Tyskland hade delats upp två delar och Brecht tog kontakt med kommunisterna i öst och erbjöd sina tjänster som dramatiker mot att han fick en teater. Hans nästa drag var att ljuga sig till ett österrikiskt pass. Detta skulle ge honom möjlighet att resa fritt. Han vägrade att låta ett av kommuniststaten ägt förlag i Östtyskland att hantera hans litterära produktion. För att maximera sina inkomster samarbetade han istället med ett kapitalistiskt företag i det kapitalistiska Västtyskland. Därefter öppnade han ett schweiziskt bankkonto där alla hans inkomster samlades på hög.
Brechts stalinism var således inte äkta. Han hade en extremt kalkylerande personlighet. När en av hans vänner påminde honom att socialism handlar om att se till att alla människor har något att äta, svarade han: "Vad har du att göra med om människor svälter? Det viktiga är att skapa sig ett namn, att en teater spelar ens pjäser!". I Östtyskland fick han också vad han begärde.
Följaktligen kunde han hävda de mest bisarra saker utan att darra på manschetterna. När Stalin inledde den stora terrorn, sade han: "ju mer oskyldiga de är, desto större anledning att skjuta dem". När diktatorn dog 1953 sade han att Stalin hade förkroppsligat alla människors hopp. Som tack mottog han två år senare det så kallade Stalinpriset. Han hade svårt att dölja sin entusiasm. Han fördömde publiceringen av Chrusjtjovs Stalinkritik. När ryska stridsvagnar slog ned ett folkuppror i Östberlin år 1953, skrev Brecht till det östtyska kommunistpartiet och sade att han kunde tänka sig att fördöma demonstranterna om han fick något i utbyte. Han fick en ny teater och som tack för besväret kallade han demonstranterna organiserade fascister.
Som person var Brecht extremt självcentrerad och Johnson skriver att det är svårt att finna försonande drag. Det syntes med särskild tydlighet i hans relationer till kvinnor. Han såg dem inte som individer, utan som sekreterare, kockar eller sängkamrater. Trots det var han omåttligt populär bland kvinnor och han utnyttjade det maximalt. Han hade ofta flera relationer pågående samtidigt. Han struntade i sina barn och klagade högljutt när han tvingades att umgås med dem. I likhet med Rousseau och Marx var han Mänsklighetens största vän, men påfallande ointresserad av riktiga människor. Världen var resurser för hans stora bluff.
År 1954 insjuknade Brecht. Han lämnade det kommunistiska Östtyskland för att söka vård i det kapitalistiska väst. Ett år senare dog av dog han av en hjärtattack, 58 år gammal.

Summering

Efter att ha läst Paul Johnsons bok Intellectuals påminde sig redaktören om en konversation som han hade med en övertygad kommunist för många år sedan. Mannen sade sig kämpa för krigskommunism. Han förklarade att någon form av arbets- eller koncentrationsläger var av nöden om mänskligheten ska kunna räddas från kapitalismens ondska.
Han hade grandiosa idéer, men som person var han definitivt inget moraliskt föredöme. Han var ofta mer usel än alla de som han hoppades att få bura in. Naturligtvis kunde redaktören inte låta bli att påpeka detta. Han försvarade sig med att socialism är bättre än kapitalism, men att han själv inte ville leva i ett socialistiskt samhälle. Han sade att kapitalismen hade förstört honom så till den milda grad att han trivdes med livet i det kapitalistiska Sverige. Hans politiska kamp för socialismen syftade till att förbättra andra människors liv. Det var därför som han var organiserad kommunist.
Det är för att förstå människor av denna sort som det kan vara nödvändigt att läsa Paul Johnsons Intellectuals. Med andra ord: en högeligen rekommenderad bok.