Den grekiske filosofen Sokrates lär ha sagt att “The unexamined life is not worth living”. Sokrates var anklagad för att ha korrumperat ungdomen med sina idéer och hädat mot gudarna. Han försvarade sig med att ett liv utan självreflektion, kritiskt tänkande och strävan visdom saknar värde.
The Examined Life (1989) består av en samling essäer av den amerikanske filosofen Robert Nozick. I introduktionskapitlet nämner Nozick Sokrates:

I do not say with Socrates that the unexamined life is not worth living-that is unnecessarily harsh. However, when we guide our lives by our own pondered thoughts, it then is our life that we are living, not someone else’s. In this sense, the unexamined life is not lived as fully.

I denna artikel tittar vi lite närmare på hur Nozick ser på döendet. Han inleder essän med följande ord:

THEY SAY NO ONE is able to take seriously the possibility of his or her own death, but this does not get it exactly right. … A person’s own death does become real to him after the death of both parents. Until then, there was someone else who was “supposed to” die before him; now that no one stands between him and death, it becomes his “turn.”

Analytisk filosof

Nozick var en filosof i den analytiska traditionen. Analytisk filosofi premierar deduktivt uppbyggda argument. Ofta formaliseras argument så att deras logiska struktur ska tydliggöras. Nozicks Anarchy, State, Utopia (1974) är ett fullgott exempel på detta.
Den som letar efter ett något jämförbart i “Dying” letar förgäves. Det finns inget strikt argument. Faktum är att ibland bryter Nozick mot logiska regler. Vi ska kika på ett exempel. Nozick:

How unwilling someone is to die should depend, I think, upon what he has left undone, and also upon his remaining capacity to do things. The more what he considered important has been done, and the less the capacity that remains, the more willing he should be to face death. …
It follows from this formula that his regret is greater the more he has left undone, or the less he has done.) His degree of satisfaction with his life might be fixed by just the opposite ratio, so that his satisfaction is greater the more he has done, or the less he has left undone.

Nozick startar med ett normativt påstående. Han säger alltså inte att vår motvilja mot döden kan förklaras med att vi vill hinna avsluta alla våra projekt. Han säger att vår motvilja mot döden bör förklaras med att vi vill hinna avsluta alla våra projekt. Han drar därefter slutsatsen att graden av människors motvilja mot döden beror på om de har hunnit slutföra våra projekt. Detta strider mot Humes lag. Man kan inte härleda ett påstående om fakta från ett normativt påstående och vice versa.

Hur förklara vår motvilja mot döden?

Nozick säger att livet består av otaliga projekt och att vi inte vill dö innan vi har avslutat dem. Nozick nämner inte den amerikanske historikern Christopher Lasch, men Lasch får här illustrera Nozicks tes. Lasch diagnosticerades med cancer 1993. Diagnosen var definitiv och Lasch vägrade att underkasta sig en behandling som endast skulle förlänga hans liv. I stället använde han den tid och energi som han hade kvar till att slutföra sin sista bok. Han sade:

I despise the cowardly clinging to life, purely for the sake of life, that seems so deeply ingrained in the American temperament.

Det är, om vi får tro Lasch, inte livet som är det viktiga, utan det som vi har föresatt oss att göra medan vi lever.

Våra projekt gör våra liv meningsfulla

Det är våra projekt som gör våra liv meningsfulla. Det är Nozicks tes. Vad innebär det? Är alla projekt är lika betydelsefulla? Nej, det är de inte. Nozick skriver:

We should do what it is important to do, be the way it is important to be.

Nästa fråga är följaktligen: Hur skiljer vi viktigt från oviktigt? Vilka projekt måste slutföras, vilka kan avvaras? Det får vi inte veta. Nozick har ingen lista över saker som vi bör göra för att desarmera vår motvilja mot döden.
Betydelsefullhet är nämligen något relativt. Mening är kopplat till våra projekt och olika människor har olika projekt och finner därför mening på olika sätt. Mening återfinns inte i abstrakta principer utan i att aktivt engagera sig i sitt eget liv.

Nästa fråga: Hur skapar projekt mening?

Detta leder till en ny fråga. På vilket sätt genererar projekt mening? Nozick säger det inte uttryckligen, men han förefaller mena att mening är något indirekt. Hans syn på religion är ett exempel. Han säger att Gudsupplevelser är icke-bevisbara. Religioner är inte projekt i strikt mening. Vi säger inte “Mitt mål är att bli religiös så att mitt liv får mening”. Religiös tro färgar av sig på våra liv. Det är en konsekvens, inte något eftersträvat. Mening är något indirekt. Nozick förefaller mena att detta är en generell regel: Det faktum att våra projekt skänker våra liv mening förklarar inte varför projekten är så viktiga för oss.
Detta är ett pragmatiskt argument. Faktum är att många av Nozicks resonemang har en pragmatisk karaktär. Detta gör också hans tankegång en smula trivial. Han säger ju endast att det är viktigt att göra saker som vi upplever som viktiga. Meningen får vi liksom på köpet. Hans argument är också cirkulärt. Varför är projekt viktiga? Därför att de ger oss mening. Varför ger de mening? Därför att de är viktiga.

Döden är inte ett problem

Nozick rundar av essän med följande ord:

I am not sure, however, whether we should be so attached to existing. Why do we want to be told that we continue in time, that death is somehow unreal, a pause rather than an ending? Do we really want to continue always to exist? Do we want to travel with our rickety identity forever? Do we want to continue in some sense as an “I,” a (changed) center of consciousness, or to be merged into a wider already existing one in order not to miss any of the show? Yet how greedy are we? Is there no point when we will have had enough? Yet how greedy are we? Is there no point when we will have had enough?

Nozick påstår här ingenting, han ställer en massa olika frågor. Nyckelfrasen här är “continue in time”. Nozick tänker sig att ett evigt liv skulle innebära att vi blir äldre och äldre. Det är ett temporalt argument. Frågan är här om Nozick inte blandar ihop evighet och tidlöshet. Evighet är något temporalt, tidlöshet är det inte. Om själen eller vad det nu är som överlever döden befinner sig bortom tid och rum, blir den inte äldre med tiden av det enkla skälet att tiden inte existerar där den befinner sig. Allt utspelas i ett evigt nu.

Ludwig Wittgenstein skiljer mellan evighet och tidlöshet i Tractatus.

Death is not an event of life. Death is not lived through. If by eternity is understood not endless temporal duration but timelessness, then he lives eternally who lives in the present.

Om vi lever ett meningsfullt liv, spelar döden ingen roll. Det är Nozicks uppfattning. Wittgenstein når en snarlik slutsats, men på omvägar. Den som lever i nuet lever inte endast ett meningsfullt liv, han eller hon lever också ett liv i tidlöshet. Om vi lever i nuet, är döden inget problem, tror Wittgenstein. Han var övertygad om att det är något som man kan lära sig.
Mot Nozick kan vi hävda att det inte är motsägelsefullt att säga att våra projekt ger livet mening, men att vi ändå fruktar döden. Mot Wittgenstein kan vi hävda att det kanske inte är så enkelt att problemet kan lösas genom att man lär sig att leva i nuet. Schopenhauer menade att det egentligen inte är döden som oroar oss, utan dess definitiva karaktär. Om döden endast hade varit en paus i livet, hade den inte varit ett problem. Vi människor lever inte endast i tiden, vi är självmedvetna varelser. Vi har ett förflutet, vi lever i nuet och vi har planer för framtiden. Vi rör oss i tanken ständigt mellan dessa tre dimensioner. Vi kan därför inte undgå tanken på döden som slutet på vår resa. Nozick och Wittgenstein tror att vi kan bli kvitt vår dödsångest genom att ständigt vara sysselsatta, men frågan är om det är så enkelt. I så fall hade det nog inte existerat några religioner.

Slutord

Troende kan trösta sig med att själen är evig, men vad finns för de av oss som inte är troende? Döden är ett problem för ateister och agnostiker därför att den är definitiv. För att förstå varför måste man kontemplera över begreppet “evighet” som ett temporalt begrepp. Evigheten har inte ett slut. Vi är borta för alltid. Det är problemet med döden. Problemet är inte bristen på meningsfulla projekt eller oförmågan att leva autentiska liv. Det är evigheten som skrämmer oss. Wittgenstein säger i Tractatus:

… in death … the world does not change, but ceases.