Home » Okategoriserade » Facing Reality: Two Truths about Race in America

Facing Reality: Two Truths about Race in America

Charles Murray är amerikansk samhällsvetare och upphovsman till ett flertal böcker. Den förmodligen mest kända boken, The Bell Curve, skrev han tillsammans med psykologen Richard Herrnstein. Denna artikel tar upp Murrays senaste alster: Facing Reality: Two Truths about Race in America, Encounter Books, 2021.

Facing Reality

Vilka är de två sanningarna?

I bokens introduktion skriver Murray att han skrev Facing Reality efter att ha tröttnat på alla anklagelser om att Amerika är strukturellt rasistiskt. Murray förnekar inte existensen av rasism, det finns rasister i alla etniska grupper, han bestrider existensen av systematisk rasism.
Enligt Black Lives Matter (BLM) är systematisk rasism förklaringen till varför svarta är underrepresenterade i många prestigeyrken och på viktiga samhällsfunktioner. Det sägs också vara förklaringen till varför områden som har en stor svart befolkning ofta präglas av fattigdom och brist på utveckling. I Facing Reality ger sig Murray i kast med att operationalisera dessa anklagelser och testa dem empiriskt.
Murrays slutsatser är två till antalet.

  • Det existerar kognitiva skillnader på gruppnivå mellan vita, svarta, spansktalande och asiater i Amerika. Dessa skillnader förklarar, enligt Murray, den svarta underrepresentationen.
  • Det existerar skillnader i kriminalitet mellan vita, svarta, spansktalande och asiater. Skillnaderna i brottslighet förklarar varför områden som domineras av svarta präglas av fattigdom och brist på utveckling.

Nomenklatur

Genetiker undviker orden “ras” eller “etnicitet”. Skälet är att de brister i precision. Ingen människa är helvit eller helsvart. Vi är en mix av olika genetiska varianter. Murray använder följande nomenklatur:

I substitute European for White, African for Black, Latin for Latino, and Amerindian for Native American. Asian remains Asian.

Den första sanningen: Det existerar gruppskillnader i intelligens

Varför är det så många asiater i teknikindustrierna i Silicon Valley? Varför är afrikanerna så få? Gruppen afrikaner är ju mer än dubbelt så stor. BLM-aktivister menar att det beror på diskriminering. Detta är inte sant. Teknikföretagen letar med ljus och lykta efter svarta ingenjörer. Problemet är att det är ont om svarta med rätt utbildningsprofil.

Vad beror det på?

Murray menar att diskrimineringsteorin baseras på den felaktiga premissen att det inte existerar gruppskillnader i intelligens. Gruppskillnader i intelligens är, hävdar han, ett mätbart, empiriskt faktum.
Vad innebär det att sådana skillnader existerar? Gruppskillnader i intelligens innebär inte att individer från en grupp alltid är smartare än individer från en annan grupp. Det finns miljontals afrikaner som är smartare än många européer och det finns miljontals européer som är mer intelligenta än många asiater. Kort uttryckt: Det finns intelligenta och ointelligenta individer i alla grupper. Murrays poäng är att européer, afrikaner, latins och asiater har olika gruppgenomsnitt.

Nästa fråga är därför: Varför är gruppgenomsnitt viktiga?
Något förenklat gäller följande:

De flesta människor är genomsnittssmarta. Det innebär att deras testvärden är samlade kring gruppgenomsnittet. Ju längre ut på vänstersvansen som man kommer, desto färre individer påträffas och desto lägre blir den uppmätta intelligensen. Omvänt gäller: Ju längre ut på högersvansen som man tittar, desto färre individer påträffas och desto högre blir den uppmätta intelligensen.
I The Bell Curve hävdade Murray och hans medförfattare, Richard Herrnstein, att svarta har ett gruppgenomsnitt på 85 medan vita landar på ungefär 100. För att förstå varför detta är viktigt måste vi göra ett tankeexperiment och anta att det finns lika många vita som det finns svarta, dvs. att de två grupperna är lika stora. Vi får följande resultat::

TBC

Källa: The Bell Curve.

Skillnaderna i gruppmedelvärde leder till att den högra svansen på den vita och den svarta distributionen kommer att plana ut på olika ställen. För svarta sker detta ungefär vid 130, för vita vid 145. Det medför, givet antagandet att de två grupperna är exakt lika stora, att fler vita amerikaner kommer att vara utrustade med hög intelligens än svarta amerikaner.
I realiteten är de två grupperna inte lika stora. Det går sex vita amerikaner på varje svart amerikan. Om vi beaktar detta faktum får vi, enligt Murray och Herrnstein, följande diagram:

TBC

Källa: The Bell Curve.

Antalet högintelligenta svarta dras alltså ned av två faktorer: det låga gruppgenomsnittet och gruppstorleken.
I Facing Reality har Murray justerat gruppgenomsnitten. De justerade gruppgenomsnitten ser ut på följande sätt:

Uppskattad IQ (medelvärde)
Europé; 103
Afrikan 92
Latino 94
Asiat 108

Källa: Facing Reality.

Bortsett från de nya gruppgenomsnitten är argumentet i Facing Reality en upprepning av argumentet i The Bell Curve: Det låga gruppgenomsnittet i kombination med svartas status som minoritet medför att svarta är underrepresenterade i yrken som kräver hög intelligens:

Facing Reality

Källa: Facing Reality.

Murray ger ett konkret exempel. År 2019 fanns det drygt 23 miljoner amerikaner i åldersgruppen 25–29. Av dessa hade 228 000 en uppmätt intelligenskvot på 135 eller högre: 2800 av dessa var afrikaner, 9500 latins, 50 700 asiater och 160 100 européer. Européer kommer att ockupera de flesta välbetalda yrken och maktpositioner i kraft av sin numerär och gruppmedelvärde. Asiater kommer att vara överrepresenterade i kvalificerade arbeten och positioner med makt på grund av sitt höga snittvärde.

Den andra sanningen: det existerar gruppskillnader i kriminalitet

De människor som mördar eller begår grova våldsbrott tillhör en minoritet och de återfinns i alla raser. Murray menar dock att storleken på denna minoritet varierar med ras.
Nästa fråga är således: Hur vet vi att kriminaliteten i det svarta Amerika är större än i till exempel det vita Amerika?

En första möjlighet är att titta på arresteringsstatistik. Murrays källmaterial utgörs av statistik från 13 amerikanska städer, bland annat New York, Los Angeles och Washington DC. När det gäller våldsbrott går det 10 afrikaner på varje europé. Kriminaliteten bland asiater i dessa städer är så låg att den inte syns i statistiken. Tittar vi på mord går det 21 afrikaner på varje arresterad europé.
Wokevänstern menar att afrikaner dominerar arresteringsstatistiken därför att polisen är rasistisk och följaktligen struntar i att arrestera vita och asiater.
Murray menar att den tekniska litteraturen i ämnet inte stöder teorin att polismyndigheterna i Amerika är strukturellt rasistiska. Statistiskt sett löper européer faktiskt större risk att bli arresterade, misstänkta för våldsbrott, av polis än afrikaner.
Ett annat skäl är att i 76 procent av mordfallen är mördaren och offret bekanta. Om vi till detta adderar ytterligare två kända fakta, boende- och social segregation, blir det relativt enkelt att gissa sig till gärningsmannens grupptillhörighet om vi känner till offrets grupptillhörighet. De tillhör samma grupp.
Mord följer dessutom raslinjer. Det är förvisso vanligare att afrikaner mördar européer än vice versa, men de flesta européer (åtta av tio) mördas av européer och de flesta afrikaner (åtta av tio) mördas av afrikaner.
Ytterligare en möjlighet är att granska brottsrapporter. Om BLM hade rätt, borde svarta offer för våldsbrott eller vittnen till mord, peka ut i huvudsak vita gärningsmän, men det gör de inte. I de flesta fall sägs gärningsmannen vara svart.

Many African lives have been taken by violence, but of the 1,906 African deaths in the New York shootings database for which the race of the perpetrator is known, 89 percent were killed by Africans. Ten percent were killed by Latins. Just 0.6 percent were killed by Europeans.

Murray medger att det existerar en gråzon av mordfall där polisen har möjlighet att fiffla med statistiken, men den är mycket liten och det är inte belagt att så har skett.
Effekterna av brottsligheten i storstädernas minoritetsdistrikt är stora. Vita och asiater undviker områden där det bor många svarta. Investeringarna är få och existerande företag tvingas leva med höga kostnader i form av försäkringar. Människor med resurser och framtidsplaner flyttar. Politiska försök att lyfta områden av denna typ har regelmässigt misslyckats på grund av den höga kriminaliteten. Konfrontationer med polisen är vanligt förekommande.
Inte alla människor bor naturligtvis i storstäder. De flesta amerikaner bor i städer med mindre än 150 000 invånare. Befolkningen är i dessa städer övervägande europeisk och kriminaliteten är låg. Murray beskriver också ett småstadsamerika där den afrikanska andelen av befolkningen uppgår till mer än en fjärdedel. Drygt 16 miljoner amerikaner lever i sådana städer. Kriminaliteten i dessa städer är betydligt högre och Murray menar att det sannolikt reflekterar en högre nivå av kriminalitet i den afrikanska populationen.

Facing Reality versus The Bell Curve

I avsnittet om rasskillnader och kognitiv förmåga hävdar Murray att det inte är rasism och diskriminering som förklarar varför afrikaner är underrepresenterade på elituniversitet och maktpositioner. I avsnittet om kriminalitet bemöter han anklagelserna om att amerikansk polis är rasistisk. Det är, menar han, ett obestridligt faktum att afrikaner begår långt mer brott än någon annan grupp och detta förklarar varför afrikaner dominerar brottsstatistiken. I The Bell Curve hävdade Murray och Herrnstein att brottslingar har en genomsnittsintelligens på 92 IQ-poäng och att grova brottslingar i regel har ännu lägre intelligens. Huvuddelen av avsnittet om kriminalitet i The Bell Curve består av olika argument för att det finns ett samband mellan kriminalitet och låg IQ. Facing Reality nämner inte detta av någon underlig anledning.

Är svarta underlägsna vita?

I The Bell Curve hävdade Murray och Herrnstein att det inte existerar tillräckligt med data för att kunna besvara denna fråga:

It seems highly likely to us that both genes and the environment have something to do with racial differences. What might the mix be? We are resolutely agnostic on that issue; as far as we can determine, the evidence does not yet justify an estimate.

Murray och Herrnstein tillade att det egentligen inte spelar någon roll om det är miljö eller arv som bestämmer människors intelligens. Alla försök att, med olika knep och terapier, höja människors intelligens har misslyckats. I Facing Reality intar Murray en snarlik position, men under en intervju (se nedan) med ekonomen Glen Loury backar Murray från sin tidigare position. Loury:

I got to come back to ground zero. Charles, do you think black people are inferior genetically?

Murray skrattade och svarade:

No. I’m laughing because that’s such a silly question. … You have this very complicated set of attributes and the idea of saying you can say one of these set of attributes is superior and the other is inferior is just an abuse of the language.

Murray har förvisso aldrig sagt att skillnaderna i genomsnittsintelligens mellan vita och svarta kan förklaras genetiskt. Hans replik är likväl mystifierande. I sitt svar på Lourys fråga säger han att vi människor har olika uppsättningar av utmärkande egenskaper och att en uppsättning inte är överlägsen en annan uppsättning. Problemet är att Facing Reality inte handlar om attributuppsättningar, utan om ett attribut: intelligens. I Facing Reality hävdar Murray att det är det låga gruppgenomsnittet som förklarar svart underrepresentation. Inget annat. Det är den ena av de två sanningar om ras i Amerika som boken beskriver. Hans kritik av Black Lives Matter-rörelsen och wokevänstern baseras på denna premiss.

Slutord

Murray hävdar att vi ska behandla varandra som individer. Wokevänstern ser människor som gruppmedlemmar. Den enda anledningen till att detta har fungerat är att vita amerikaner hittills har avstått från att hoppa på det identitetspolitiska tåget. Murray utfärdar en varning och säger att det finns en risk att vita amerikaner tröttnar på alla anklagelser om rasism och börjar bejaka sin identitet på samma sätt som andra grupper gör:

“If you guys want to play identity politics with being black or being Latino, … we can play identity politics with being white and guess what: we’re still 60 percent of the population.” … If whites start to say we’re going to play identity politics then it’s all over.