The Parliamentary Association for Euro-Arab Co-operation (PAEAC) grundades 1974 av politiker från dåvarande EG. Dess målsättning är stärkandet av de ekonomiska, politiska och kulturella banden mellan Europa och arabvärlden. Idag deltar 18 europeiska parlament i dess arbete. Sverige är medlem i PAEAC.
År 1975 möttes organisationen i Strasbourg. I den efterföljande resolutionen uppmanade PAEAC EG:s ministerråd att prioritera populariseringen av arabisk kultur i Europa. PAEAC beklagade att europeiska skolor inte har arabisk kultur på schemat och anmodade de europeiska regeringarna att underlätta för invandrade muslimer att behålla sin etniska och religiösa identitet.
Sjutton år senare förklarade Europeiska Rådets parlament att européers bild av islam är baserad på stereotyper. Parlamentet slog fast att det inte finns någon generell motsättning mellan islam och demokrati eller mellan islam och mänskliga rättigheter. Parlamentet repeterade också PAEAC:s önskemål: “A balanced and objective account of the history of Islam should be included in education curricula and textbooks".
Både PAEAC och Europeiska Rådets parlament förefaller vara bekymrade över hur européer ser på islam i allmänhet och islams historia i synnerhet. Det är inte svårt att förstå varför. Islam har väl aldrig haft ett särskilt gott rykte, men efter terroristattackerna mot New York, Washington, Madrid och London har skepsisen mot denna ideologiska horrör mer eller mindre cementerats bland normaltbegåvat folk. Detta är naturligtvis något som både oroar och irriterar Europas islamlobby. Både PAEAC och det Europeiska rådets parlament förordar därför en statsstyrd ideologisk offensiv i syfte att korrigera människors syn på islam. En mer positiv syn på islams historia skall, hoppas man, övertyga Europas skeptiker att skaka av sig sina tvivel och hoppa på det Euro-Arabiska tåget.
Frågan är dock om det finns någon empirisk-historisk anledning att ändra uppfattning om islam. Finns det kanske rentav förnuftiga skäl att hysa aversioner visavi islam? Detta är ämnet för två på varandra följande artiklar.
Giselle Littmans a.ka. Bat Ye’ors bok Islam and Dhimmitude. Where Civilizations Collide. Islam and Dhimmitude (Farleigh Dickinson University Press 2002) handlar om det historiska förhållandet mellan Bokens folk, dvs. kristna och judar, och muslimer i av muslimer ockuperade områden. Littman har samma målsättning som PAEAC. Även hon vill kasta nytt ljus på islams historia, men till skillnad från PAEAC och Europeiska Rådets parlament definierar hon uppdraget i empiriska och historiska termer. Medan PAEACs och Europeiska Rådets parlaments motiv är politiskt-ideologiska, drivs Littman av en vetenskaplig ambition att klarlägga ett historiskt skeende.
Inledande begreppsbestämningar: dhimma, dhimmis, dhimmitude, jihad
Muhammed konfronterades med flera problem i Medina. Medinas befolkning bestod av hedningar och judar. Hedningarna var skeptiskt inställda till den monoteism som Muhammed predikade och judarna hade en egen helig bok och betraktade islam som en irrlära. I syfte att stärka sin finansiella och militära makt, ägnade sig Muhammed och hans muslimska meningsfränder åt att plundra de karavaner som trafikerade Mecka och Syrien. Muhammeds framgångar som rövare medförde att allt fler medineser anslöt sig till honom tills det endast var de tre judiska stammarna och deras persiska beskyddare som stod emellan honom och makten. Perserna var ingen match för Muhammeds välmotiverade jihadkrigare och efter att ha kämpat ned dem lät han massakrera samtliga judiska män och förslava deras kvinnor och barn.
Begreppet "jihad" uttrycker en kodifiering av förhållandet mellan muslimer och icke-muslimer. Det definierar hur muslimer skall relatera sig till icke-muslimer. Islams syn på förhållandet mellan muslimer och kristna och judar kodifierades efter Muhammeds död och grundas på avsnitt i Koranen, den muslimska traditionen och biografier över profetens liv.
Islams syn på förhållandet mellan muslimer och judar är alltså bestämt av Muhammeds förhållande till Medinas judar. När Muhammed attackerade den judiska Khaybarklanen, lär han ha yttrat “världen tillhör Allah och dennes budbärare”. Uttalandet markerade att judarna hade förlorat äganderätten till den mark som de hade brukat i generationer. Muhammed lät dock judarna fortsätta att bruka marken mot att de överlämnade hälften av skörden till honom. Denna straffskatt fick namnet "Jizya". Den efterföljande kodifieringen av Muhammeds beslut blev paradigmatisk för hur muslimer efter Muhammed skulle relatera sig till icke-muslimer i likartade situationer. Littman kallar Muhammeds diktat dhimma, de underordnade judarna dhimmis och förhållandet mellan dem och muslimerna dhimmitude.
Begreppet "dhimmitude" ersätter det toleransbegrepp som är så vanligt förekommande idag när EU-byråkrater prisar islams historia.
På den dogmatiska nivån framträder jihad således som ett relativt abstrakt regelsystem som definierar muslimers förhållande till icke-muslimer. På denna nivå är jihad en eskatologisk vision i vilken muslimerna påtvingar världens otrogna Guds vilja, så som denna vilja är definierad av hans budbärare. Ur doktrinär synvinkel är det inte endast Guds vilja att världen styrs av muslimer, världen är skapad för muslimer alena. Om muslimska stater är fattiga och kristna länder är rika, beror det per definition på att kristna har stulit sitt välstånd från muslimer. Målsättningen med jihad, det heliga kriget, är att rätta till ägandebilden. Ur islamisk synvinkel handlar jihad därför inte om att erövra landområden och egendomar från kristna och judar, utan om att återerövra landområden och egendomar. Vidare: eftersom jihad formulerar en strävan att återupprätta en gudomlig ordning, uttrycker jihad också en helig plikt. Det islamiska samhället, umma, är förpliktigat att återerövra det som Gud en gång tilldömde världens muslimer, men som kristna och judar, i strid med Guds vilja, har bemäktigat sig. Sverige är alltså inte mindre illegitimt än Israel. Inte heller har svenskar en självklar rätt att bo och verka i Sverige. Icke-muslimers rättigheter är förmåner som den muslimska gemenskapen delar ut till icke-muslimer om de sistnämnda uppfyller de villkor som definieras av jihad:
Littman betonar att jihad inte är ett uttryck för muslimsk extremism:Fight against those who do not believe in Allah nor in the Last Day, and do not make forbidden what Allah and His messenger have made forbidden, and do not practice the religion of truth, of those who have been given the Book, until they pay the jizya off-hand, being subdued.
It is incorrect to assert that this injunction to achieve world conquest is a modern extremist interpretation by Islamist fanatics, as some contemporary political commentators assert. This interpretation has in fact constituted the basis of jihad since its principles were first elaborated by Muslim jurists and theologians in the 8th and 9th centuries.
Islam and Dhimmitude beskriver förhållandet mellan muslimer och av muslimer härtagna folk ur fem olika aspekter: politisk, ekonomisk, legal, social och religiös aspekt.
Politisk aspekt
Dhimman utgör, som vi har sett, en pakt mellan icke-muslimer och muslimer som ger muslimerna politisk och ekonomisk makt och dhimmis olika friheter och rättigheter. Detta sistnämnda faktum har fått en del debattörer att förmoda att islam i grunden var en tolerant religion, att muslimerna tog sig på uppgiften att skydda kristna och judar från olika slags faror. Detta är inte sant. Dhimman utgjorde ett sätt för de otrogna att köpa sig fria från muslimskt våld. Det är viktigt att ha klart för sig i vilken kontext som skyddspakten konstituerades.
The realm of dhimmitude is actually situated in a political ideology of permanent war which ruined entire regions, justified massacres, slavery, usurpation of land, and deportations. Consequently the concept of protection hinges on the concept of war.
De kristna och judar som motsatte sig islams överhöghet och vägrade betala straffskatterna, förlorade sin existensberättigande och mördades undantagslöst. Muslimska teologer var entydiga på denna punkt:
The infidel, not subject to Muslim authority, and the apostate, are outlaws and can be killed with impunity. … Compared with the outlawed harbi whose life could be taken legitimately, the dhimmis as a protected minority held a relatively privileged position.
Dhimmis var förbjudna att bära vapen, vilket placerade dem i ett tillstånd av permanent osäkerhet. Det faktum att kristna och judar inte hade rätt att bära vapen gjorde det möjligt för muslimer att riskfritt trakassera och förfölja dem. De muslimska härskarna använde massiv muslimsk immigration i kombination med deportationer av ursprungsbefolkningarna i syfte att ändra den etniska balansen i erövrade områden. Framför allt var det vanligt att man deporterade kvinnor och barn. Målet var att krossa dhimmibefolkningarna demografiskt: de kristna och judiska männen skulle inte hitta några kvinnor, istället skulle deras kvinnor utnyttjas av arabiska män. I det ottomanska imperiet praktiserades devshirme. Denna tradition har beskrivits av Ibn Warraq i dennes Why I am Not a Muslim:
On a fixed date, all the fathers were ordered to appear with their children in the public square. The recruiting agents chose the most sturdy and handsome children in the presence of a Muslim judge. Any father who shirked his duty to provide children was severely punished. This system was open to all kinds of abuse. The recruiting agents often took more than the prescribed number of children and sold the "surplus" children back to their parents. Those unable to buy back their children had to accept their being sold into slavery.
Ekonomisk aspekt
De icke-muslimer som valt att acceptera islams överhöghet, men inte konverterat till islam, var tvingade att betala straffskatter till muslimerna för att undvika dödsstraff eller slaveri. Systemet med speciella straffskatter var både teologiskt och ekonomiskt grundat. Det var de underkuvade folken som finansierade det islamiska samhället. Muslimerna hade således ett ekonomiskt incitament att inte destruera ursprungsbefolkningarna. Den amerikanske debattören Mark Steyn menar att islam var en i grunden parasitär kultur:
One cause of the lack of economic innovation in the Islamic world is that they’ve always placed the main funding burden of society on infidels. This goes back to Mohammed’s day. If you take a bunch of warring Arab tribes and unite them as one umma under Allah, one drawback is that you close of a prime source of revenue – fighting each other and stealing each other’s stuff. That’s why the Prophet, while hardly in a position to deny Islam to those who wished to sign up, was relatively relaxed about the presence of non-Muslim peoples within Muslim lands: they were a revenue stream. … When Islam conquered infidel territory, it set in motion a massive transfer of wealth, enacting punitive taxation to transfer money fron non-believers to Muslims – or from the productive part of the economy to the non-productive.
Skatterna som användes för att täcka de muslimska krigsansträngningarna var höga och ledde ofta till ekonomisk ruin för de kristna och judar som valt att behålla sin religiösa särart. Det var inte ovanligt att skatterna drevs in genom användning av tortyr. Förbudet för dhimmis att inneha ett arbete som gav dem makt över muslimer förvärrade den ekonomiska situationen för dem. Det fiskala förtrycket var en av de viktigaste orsakerna till att dhimmis försökte fly eller valde att konvertera till islam.
Legal aspekt
Muslimer och dhimmis hade olika juridisk status. En dhimmi kunde inte vittna mot en muslim i domstol. Dhimmis var tvingade att muta muslimska vittnen och de hade ingen möjlighet att försvara sig mot brottsliga handlingar som var utförda av muslimer. En dhimmi hade inte rätt att försvara sig emot ett angrepp om angreppet kom från en muslim. Det var inte ovanligt att muslimer utnyttjade sin legala särställning för pekuniära syften. Inte ens utlänningar gick säkra. Littmann:
a Danish scholar traveling in the orient warned in 1762:
A stranger cannot be too much on his guard against Mahometan brokers. […] Through all the countries in the East, Mahometan merchants have the knavery to seek to irritate the Christians, when, after having duped them, they fear their resentment: And then, when any term of reproach is uttered by the strangers in the heat of passion, the rascally Mussulmans make a great noise, under pretense that their religion is abused, and threaten to complain to the magistrates. Several Europeans have been obliged to pay considerable sums by these arts of knaves who have previously cheated them. … In Algiers, a Janissary, if so inclined, would stop and beat the first jew he met in the street, without the latter daring to return, or even ward off the blows. His only resource was to run as fast as he could, until he had made his escape: complaint was worse than useless, for the cady always summoned the Janissary before him, and asked why he had beaten the jew? The answer was, "because he has spoken ill of our holy religion"; upon which the Janissary was dismissed, and the Jew put to death.
En muslim kunde inte dömas till döden för att ha mördat en dhimmi. En dhimmi som mördat en muslim dömdes regelmässigt till döden. Dhimmis som hade kritiserat eller uttalat sig blasfemiskt om islam dömdes utan undantag till döden. En följd av denna omfattande diskriminering blev att kristna och judar strävade efter att reducera sina sociala kontakter med muslimer till ett minimum. Dhimmis var förbjudna att inneha islamiska religiösa böcker, att diskutera islam med muslimer eller att anställa muslimska betjänter:
In 1880 in Entifa – a district of Marrakesh in Morocco – an elderly Jewish couple had engaged a poor Muslim woman to work for them. On the governor’s order, the husband, sixty-five-year-old Jacob Dahan, was nailed to the ground and beaten to death and his corpse was dragged through the streets by soldiers.
Religiös och social aspekt
Dhimmitudes styrande principer framträder kanske som mest tydligt på området för religion och sociala relationer. Muslimer utsatte kristna och judar för konstant degradering och förödmjukelse. Dhimmis var tvingade att klä sig på ett sätt som utmärkte och förödmjukade dem. Reglerna var mycket detaljerade. Kläderna skulle vara grova, varje religion skulle ha kläder med specifika färger och speciella bälten. Kristna skulle bära svarta hattar, judar röda hattar. I ett badhus skulle otrogna bära en järn- eller läderring runt sin nacke. Utomhus var de tvingade att bära små klockor så att muslimer kunde skilja dem från rättänkande. Demonhuvuden spikades fast på deras ytterdörrar.
In 849-50 the caliph al-Mutawakkil ordered that Christians and all dhimmis throughout his dominions be forced to cover their heads and shoulders with a yellow veil (taylasan) and wear a wide belt (zunnar). Their caps had to distinguish them from Muslims and their servants had to wear two wide visible pieces of a yellow tissue on their breasts and backs, being of a different color from their robe. Their turbans had to be yellow and their wives wrapped themselves in a yellow cloakd (izar).
Muslimska rättslärda rättfärdigade förnedringspolitiken med hänvisningar till verser i Koranen och haditherna. Reglerna bevakades mycket hårt och straffen för regelbrott var stränga.
To transgress these regulations was considered so serious that in 1758 when the sultan was walking incognito in Constantinople and encountered a Jew wearing forbidden attire, he immediately ordered that he be beheaded for infringing them.
Till och med den obligatoriska insamlingen av straffskatter var organiserad så att muslimerna fick möjlighet att förödmjuka de som betalade deras räkningar:
The dhimmi payment of his dues by a bill drawn on a Muslim, or by delegating a real believer to pay it in his name will not be tolerated. It must be exacted from him directly in order to vilify and humiliate him, so that Islam and its people may be exalted and the race of infidels brought low.
Kyrkor och synagogor var en ständig källa till muslimsk irritation och det var inte vanligt att muslimska arméer demolerade dem eller använde dem som stall. Dhimmis var förbjudna att bygga nya kyrkor och att reparera eller modifiera existerande byggnader.
Often, the populace or individuals denounced the slightest restoration carried out to the interior of the chruches or synagogues and demaned their demolition. Under Caliph Ma’mun (813-33), the Muslims of Jerusalem complained that the dome ofr the Church of the Holy Sepulcher had been enlarged, making it higher than the Dome of the Rock. The patriarch Thomas was cast into prison, but escaped flagellation and saved his dome on payment of a heavy ransom. … Despite this prohibitions and demolitions, Christian dhimmis always built new churches, paying considerable sums of money to obtain permission. In 1662, the vizier Fazil Ahmed Köprulu Pasha (1661-76) was persuaded by a sufi that his indulgence toward Christians was causing plague, fires and had halted Ottoman empire victories. He therefore ordered the churches to be demolished and the head carpenter and mason to be strangled.
Judar och kristna var tvingade att hålla religiösa ceremonier under tystnad. Begravningar skulle ske i hemlighet och utan manifesta känslosvall. "Even in 1989, the Jewish quarter of Baghdad was plundered and its cemetery confiscated because the funeral of a rabbi was considered ostentatious." Kors och ikoner var strikt förbjudna. Inte heller var det tillåtet för dhimmis att manifestera sin religiösa övertygelse offentligt. Kyrkklockor var förbjudna eftersom profeten i en hadith hade sagt att “Kyrkklockan är djävulens pipa”. Det var inte tillåtet att begrava otrogna och muslimer på samma gravplats. Profanering och destruktion av kristna och judiska gravplatser var vanligt. Det gick så långt i vissa områden att judar slutade använda gravstenar. Littmann: "Even the formulas for condolences differ depending on whether the deceased is a Muslim or a dhimmi". Fördomarna mot judar och kristna sträckte sig till och med bortom deras liv. Enligt islamiska teologer skulle judar och kristna inte endast hamna i helvetet för sina synder, de skulle också tvingas sona alla synder som begåtts av muslimer:
When it will be the Day of Resurrection Allah would deliver to every Muslim a Jew or Christian and say: "That is your rescue from Hell-fire. There would come people amongst the Muslims on the Day of Resurrection with as heavy sins as a mountain and Allah would forgive them and He would place in their stead the Jews and the Christians."
Det var inte ovanligt att kristna och judar konverterade till islam under tvång. Kristna och judiska konvertiter som fått sitt ärliga uppsåt ifrågasatt, blev berövade sina barn av muslimska inkvisitorer som såg till att barnen utplacerades i muslimska familjer.
Dhimmis var förbjudna att rida så kallade ädla djur som hästar och kameler. Istället var det påbjudet att dhimmis skulle rida åsnor och helst utan sadel. En dhimmi som mötte en muslim var tvingad att stiga av sin åsna och låta muslimen passera innan han kunde rida vidare.
Muslimer var förpliktigade att skymfa kristna och judar efter bästa förmåga. Att förödmjuka en dhimmi var inte endast en social plikt, det var ett bevis på att man var en god muslim.
Följaktligen höll sig muslimerna med olika hälsningsfraser – en för dhimmis, en annan för muslimer. Det fanns till och med instruktioner för hur man skulle förödmjuka en dhimmi när man besvarade dennes hälsningsfras. När en dhimmi mötte en muslim skulle dhimmin stiga åt vänster sida eftersom denna sida av muslimerna uppfattades som den orena sidan. Dhimmis var förpliktigade att förflytta sig på ett speciellt sätt i muslimers närvaro: de skulle gå fort och hålla blicken sänkt mot marken.
Dhimmitudesystemet hade egenskaper som gör det möjligt att jämföra det med apartheid. Eftersom kristna och judar uppfattades som orena, fick de inte leva bland muslimer. Hela stadsdelar kunde vara förbjudet område för dhimmis. Dhimmis fick inte bygga hus som är högre än muslimers hus. Deras hus skulle också vara mindre och utstråla ödmjukhet, gärna målade i mörka färger. Trots denna omfattande diskriminering förutsattes det att dhimmis skulle vara tacksamma mot sina muslimska herrar.
Empiriskt exempel: Egyptens kopter
I draw milk; if it stops, I draw blood;
if it clots, I press the skin.
Kopterna härstammar från Egyptens tidiga kristna. Före den arabiska invasionen var Egypten en del av Romarriket och täckt av kyrkor och kloster. Alexandria var kristenhetens andliga huvudstad. Kristendomen var dock inte enhetligt utformad i det bysantinska imperiet och när Konstantin den store upphöjde kristendomen till statsreligion, utbröt en bitter konflikt mellan Alexandria och Rom. Blodiga slag utkämpades mellan anhängare och motståndare till den officiella och av Rom påbjudna doktrinen. De muslimska arméerna utlovade frihet från Rom och hälsades därför välkomna av egyptierna. Det var ett taktiskt drag av araberna: de befann sig i minoritet och behövde tid för att hinna konsolidera sin makt. I takt med att det muslimska greppet om Egypten stärktes ökade också förtrycket av kopterna.
very soon the interpretation and the application of its conditions transformed the dhimma into a codified system of legal tyranny, spiritual in theory, but which in practice often led to physical genocide and was at the base of the arabization and islamization of the Christian Orient.
Kopterna tvingades att betala straffskatter till de nya härskarna, skatter som skulle symbolisera deras underordnade position i samhället. Den mark som de hade ägt övergick i muslimsk ägo och för att få bruka marken var de tvungna att betala ytterligare straffskatter.
At the beginning of the conquest, the Muslim occupants paid no taxes and therefore the Arab State and army were subsidized by the non-muslim peasants and town dwellers.
Uppförandet av nya kyrkor förbjöds, liksom restaurering av gamla. Offentligt bruk av klockor, kors och heliga böcker förbjöds. Begravningar skulle hållas i tystnad. Kopterna tvingades leva i separata områden. Deras hus fick inte vara större eller högre än muslimers hus. En koptisk man som äktade en muslimsk kvinna eller hade haft sex med henne, avrättades regelmässigt. Kritik av islam straffades med döden. Kristna var förbjuda att utöva auktoritet över muslimer, vilket medförde att många förlorade sina arbeten. Inte heller hade de rätt att vittna mot muslimer i en rättegång. Endast muslimer hade rätt att bära vapen. Kopterna var förbjudna att bära kläder som de själva hade valt. Istället skulle de klä sig på ett sätt som förnedrade dem i åskådarnas ögon och gjorde det möjligt för muslimer att snabbt identifiera dem. Om de vistades på ett offentligt bad, skulle de bära en liten klocka runt halsen. Endast muslimer hade rätt att rida hästar och kameler. Kristna skulle hålla sig till åsnor och de skulle helst sitta vända mot åsnans svans när de red. En kristen som hade sjunkit ned i en fåtölj måste ställa sig upp om en muslim kom in i rummet och han förväntades tilltala muslimen med låg och ödmjuk röst. När en kristen och en muslim möttes utomhus, måste den förra stiga åt sidan så att muslimen kunde passera. Den kristne förväntades dessutom ta ett steg åt vänster eftersom muslimer uppfattar den vänstra sidan som den orena sidan. Straffskatterna skulle inbetalas på ett sätt som maximalt förödmjukade kopterna:
The jizya was paid in the course of a ceremony during which the dhimmi was publicly humiliated by receiving a slap in the face or a blow on the back on the neck.
Straffskatterna gjorde det svårt för kopterna att överleva ekonomiskt och många konverterade till islam i hopp om att undkomma diskrimineringen. Eftersom det var kopterna som finansierade de muslimska krigsansträngningarna, tvingades konverterade kopter att fortsätta betala de straffskatter som annars endast utkrävdes av icke-muslimer och nya pålagor drabbade de kopter som valt att inte konvertera. Egyptens muslimske guvernör sammanfattade politiken mot kopterna:
I draw milk; if it stops, I draw blood; if it clots, I press the skin.
Den muslimska statens ekonomiska beroende av kopterna innebar att kopterna inte hade samma rörelsefrihet som muslimer. För att hindra kopterna från att lämna sina byar, vilket skulle försvåra indrivningen av de för den muslimska krigsmaskinen livsviktiga skatterna, brännmärktes de på handen och pannan. Många kopter var så fattiga att de sålde sina barn som slavar till araberna. De som inte kunde betala straffskatterna kastades ned i gropar fulla av rovdjur.
The exorbitant taxes and the tortures used to extort them provoked numereous revolts which where brutally crushed. Thousands of Cops were killed, women and children enslaved, their property exproriated by the Arabs who thus became more numereous in towns and villages.
Kyrkor och kloster utsattes för vandalism när de inte jämnades med marken:
The Caliph Al Hakim (996-1020) renewed the clauses of the Pact of Umar. All the churches and synagouges in his Empire (Egypt, Syria, Palestine) were then looted and demolished – or converted into Mosques.
Minsta incident kunde provocera fram kravaller.
In 1343, Christians were accused of starting fires in Cairo … they were seized in the street, burned or slaughtered by the mobs as it left the mosques. Anti-Christian violence raged in the main towns. To enable the Christians to go out into the streets, Jews would sometimes lend them their distinctive yellow turban. …
In 1377, the mob was incensed at the sight of a Christian maltreating a Muslim and immediately clamoured for the dismissal of Christian and Jewish public servants in the service of the Emirs and for their conversion or death. The Christians went into hiding, but the mob ransacked their quarter, massacred the men and forced the women into slavery.
The history of the Copts is a lengthy tale of persecutions, massacres, forced conversions, of devastated and burned churches.
Förhistoria kontra modernitet
Kanske har PAEAC och Europeiska rådets parlament rätt när man säger att européer har en negativ syn på islams historia. Det förefaller dock inte finnas mycket empiriskt stöd för den idylliserande bild av islam som PAEAC och parlamentet ställer sig bakom. Tvärtom: om vi får tro Littman finns det all anledning att vara negativt inställd till islam. Det sydafrikanska apartheidsystemet var rena tebjudningen jämfört med det system som islam upprättade i syfte att terrorisera kristna och judar i ockuperade områden. PAEAC:s och Europeiska rådets parlaments strävan att harmonisera genomsnittseuropéns syn på islams historia med den politiska elitens ambition att smälta samman det liberala Europa med stenåldersdiktaturerna i arabvärlden är förvisso osmaklig.
Nu skulle man kunna invända att det inte nödvändigtvis är islams tidiga historia som PAEAC och Europeiska rådets parlament har i åtanke.
I nästa artikel om Giselle Littmans Islam and Dhimmitude. Where Civilizations Collide skall vi därför titta lite närmare på islams moderna historia. Frågan är om islams moderna historia ger oss anledning att revidera vår uppfattning. Det är viktig frågeställning inte minst därför att det inte är ovanligt att ideologier tenderar att avradikaliseras över tid. Socialismen är ett exempel. Vår tids dominerande socialism är förvisso odräglig, men den kan knappast jämföras med den socialism som föresvävade sekelskiftets socialdemokrater och kommunister. Frågan är alltså om islam har reformerats och blivit mer lik kristendomen i sin syn på förhållandet mellan t.ex. religion och stat. Man skulle ju kunna tänka sig att islam faktiskt har ändrat karaktär och att det är existensen av denna reformerade religion som som PAEAC och Europeiska rådets parlament har i åtanke när de rekommenderar EU att använda det europeiska skolsystemet i syfte att korrigera den uppväxande generationens fördomar om islam. Huruvida denna förmodan är sann eller falsk är ämnet för nästa artikel.