Samtiden.com

Du är här

Den missförstådda sekulariseringen

PDF version

Nyligen hävdade påven Benedict XVI i ett tal i Rom att helvetet är en empirisk realitet. Helvetet existerar och för den som hamnar där finns ingen räddning. Eviga kval väntar dem som inte hörsammar Vatikanens uppmaningar. Det beror inte på att påven är desperat. Han tror verkligen på det han säger. Han är övertygad om att han skall få komma till himlen, medan hedningarna skall straffas med plågor som trotsar all beskrivning.
När den franska filosofen Jean-Paul Sartre definierade begreppet "helvete", beskrev han det som ett litet rum där man är instängd tillsammans med två personer. Sartres moderata och halvt om halvt komiska vision av det ultimata mänskliga lidandet står i bjärt kontrast till den diaboliska plan som påven hävdar att Gud har för dem av oss som vägrar att rätta sig in i ledet.
Till skillnad från påvens hot om evig skärseld är Sartres föreställning en produkt av upplysning och sekularisering. För påven är den gudomliga straffskalan bortom all kritik.
Katolicismens helvetesbegrepp har onekligen fascistoida drag. Det värsta som en människa kan göra är att ställa sig vid sidan om kyrkan. Det brottet övertrumfar alla brott. Det är som sådant värre än summan av alla brott som begåtts under mänsklighetens historia. Det är så radikalt att förövaren förtjänar att straffas med evig tortyr. Det är onekligen en fascinerande ståndpunkt från en man och organisation som säger sig företräda en kärleksfull och allsmäktig gudomlighet.

Sekularisering som något eftersträvansvärt

Med "sekularisering" avses en rationaliseringsprocess som medför en avmytologisering av världen. Det mest konkreta uttrycket för denna process är framväxten av självständiga empiriska vetenskaper, en autonom konst och en etik som inte är underordnad religionens krav. Det förtjänar att påpekas att sekularisering är något bra, något som vi bör eftersträva därför att den ger människan och samhället fria vingar. Framväxten av muslimsk terrorism har medfört att västerlänningar idag ibland glömmer bort det. Även kristendomen är en religion och vi bör bejaka dess sekularisering.
Det har dock inte hindrat en rad missförstånd om sekulariseringens välsignelser att uppkomma. Tommy Hanssons artikel "Den sankrosankta sekularismen" är ett exempel. Enligt Hansson har "sekularismen" antagit formen av en ny religion vars anspråk inte får ifrågasättas.

Låt oss därför skärskåda några av Hanssons argument.

Allmän tes

Hanssons allmänna tes är att, som vi påpekade ovan, att "sekularismen" har blivit sankrosankt, dvs. en ideologi som inte får kritiseras. Inget kunde vara mer felaktigt. Det moderna konstbegreppet är idag så till den milda grad sönderdissekerat att till och med mänsklig avföring har estetisk signifikans. Moralbegreppet har i många avseenden gått samma väg. Idag handlar moraldebatten inte om individens ansvar, utan om hur samhället, denna mytiska entitet, skall undvika att individen känner sig kränkt. Den som har följt den vetenskapsteoretiska debatten från den logiska positivismen och framåt inser att också synen på vetenskapen, det högsta uttryck för rationalitet som det mänskliga samhället har frambringat, har drabbats av relativism och fragmentering. Det finns alltså ingenting som tyder på att Hanssons diagnos är korrekt.

Representativitetsargumentet

Hansson hävdar att "förtryckande mullor och därmed jämställda aktörer inte är särskilt representativa för religiöst troende människor världen över". Det är förmodligen sant, men frågan är vilka slutsatser som följer därav. Tyskland hade som bekant endast en Hitler, Italien hade en Mussolini. Menar Hansson också att vi skall iaktta försiktighet när vi kritiserar nazism och fascism?

Orsaksförklaring

Hansson skriver:

Många av de värderingar vi i västerlandet i dag håller för självklara - exempelvis att det är fel att mörda, ljuga, bedra sin äkta hälft och stjäla - bottnar i Tio Guds bud och Jesu Bergspredikan. Det är vidare ett faktum att kristna personligheter svarade för avgörande insatser vid skapandet av det moderna Sverige. Frikyrkliga företrädare gick exempelvis i bräschen för folknykterheten och gjorde också en bestående insats på religionsfrihetens område.

Är det verkligen sant att "vi i västerlandet" håller Bibelns bud för "självklara"? Det hör ju knappast till ovanligheterna att människor ljuger, bedrar varandra och stjäl i vår del av världen.
Dessutom är det inte alls självklart att ett fenomens ursprung alltid sammanfaller med hur människor uppfattar det. Det kan mycket väl vara sant att våra viktigaste värderingar har religiös bakgrund samtidigt som denna förklaring är fullständigt irrelevant för att förstå varför moderna människor beter sig som de gör.
Men även om Hanssons påstående om att våra värderingar har sina rötter i Bibeln och att det är dessa värderingar som effektivt avhåller oss från att bland annat begå brott är korrekt, är det inte givet att detta är något som vi bör fira. Ingen förnekar att det finns trevliga människor som dessutom är religiösa. Frågan är emellertid om alla skäl är lika goda. Religionen är ju, trots allt, baserad på en förvrängd verklighetsuppfattning. Är det endast konsekvenserna som räknas? Kanske spelade kristna den roll som Hansson tillskriver dem och kanske berodde det också på att de var kristna, men bör vi då inte säga att de gjorde det av fel skäl? Det är förvisso bra att människor beter sig moraliskt, men om de gör det av fel skäl är det väl knappast mycket att skryta över?
Hansson skriver att "kristna personligheter svarade för avgörande insatser vid skapandet av det moderna Sverige". Varför inte vända på frågeställningen? Hade Sverige blivit ännu modernare om dessa individer haft en sekulariserad syn på tillvaron?

Historiskt argument

Hansson skriver:

1900-talets historia präglades till stor del av de blodiga och tragiska världskrigen och det Kalla kriget. Inte någon av dessa konflikter hade religionen som bevekelsegrund, låt vara att såväl kommunismen som nationalsocialismen på goda grunder kan betraktas som religionssurrogat. Tvärtom - det gångna seklets ordentligt misskrediterade totalitära frälsningsläror var fientligt inställda till religion. Enligt kommunism och marxism-leninism finns det ingen Gud, och religionen är att anse som "opium för folket". I Nazityskland förföljdes religiösa aktivister obarmhärtigt och spärrades in i koncentrationsläger.

Hanssons tes skulle kunna sammanfattas på följande sätt: inte allt elände har religiösa orsaker. Det är naturligtvis sant. Religionskrigen i Europa var förvisso segdragna och blodiga, men inte alla konflikter i vår del av världen har haft religiös grund. Men detta är knappast ett kontroversiellt påstående. Problemet med religionen är inte att den är roten till allt ont. Hansson polemiserar mot en ståndpunkt som knappast omfattas av någon.
Dessutom är det inte korrekt att nazisterna förföljde kristna "obarmhärtigt". Nazisterna förföljde alla som inte var positivt inställda till den nationalsocialistiska staten - kristna som ateister. Kristna särbehandlades alltså inte därför att de var kristna. Tvärtom var många protestanter och katoliker positivt inställda till Hitler därför att nazismen uppfattades som ett bålverk mot den gudlösa kommunismen.

Moraliskt kaos?

Hansson skriver:

Ty utan medvetandet om en högre verklighet utanför människan slungas individen ut i ett vakuum, en tillvaro utan fast etablerade normer om vad som är rätt eller fel, gott eller ont. Människan utlämnad åt sig själv är en otrygg varelse, en förvirrad entitet i fritt fall. Ett vakuum måste alltid fyllas av något, och under 1900-talet fylldes de med ideologier av typ kommunism, fascism, nationalsocialism och wilhelmism. Två världskrig och det Kalla kriget (vilket på goda grunder kan anses ha utgjort det tredje världskriget) blev följden. I våra dagar bidrar den politiska korrektheten, det vill säga vad som i ett givet läge tycks vara den ultimata världsliga klokskapen, till att fylla det religiösa vakuumet.

Enligt Hansson är alternativet till någon form av kristen etik ett moraliskt kaos. Är det verkligen det vi ser idag? Konsumerar vi mer alkohol idag än vi gjorde för 200 år sedan då landet var gudfruktigare? Begås det färre brott? Har kvinnor färre rättigheter? Hur många svenskar upplever sig som fritt fallande entiteter i ett moraliskt tomt universum? Förmodligen inte särskilt många. Hanssons resonemang är filosofiskt, men inte särskilt empiriskt förankrat. Det är inte på det viset att vi måste välja mellan kristen etik eller moraliskt kaos. Om man för 200 år frågade någon varför det är fel att bedra sin hustru, kanske man fick svaret att Gud har sagt att det är moraliskt fel. Idag ger vi andra, sekulariserade skäl, t.ex. att man inte skall såra en medmänniska om det går att undvika. Vi ersätter religiösa argument med sekulariserade skäl. Det moraliska kaos som föresvävar Hansson är alltså en filosofisk fiktion. Människor är betydligt smartare och flexiblare än Hansson vill göra gällande.

Avslutning

Problemet med den muslimska terrorismen är inte endast att den för med sig ond, bråd död. Den är också problematisk på grund av sin målsättning: en religiös stat. Sekulariseringsprocessen har gett människan en frihet som saknar historisk motsvarighet. Den moderna vetenskapen, etiken och kapitalismen vilar ytterst på ett religionsfientligt fundament. Det är en frihet som vi skall försvara och det bästa försvaret innebär att vi bejakar samhällets fortlöpande sekularisering.