Samtiden.com

Du är här

Snövit och sanningens vansinne

I början på 60-talet började den italienska konstnären Piero Manzoni att samla på sin egen avföring. Manzoni packade 90 plåtburkar fulla med exkrementer och döpte dem till "Artist's Shit". Numera finns en av Manzonis plåtburkar att beskåda på anrika Tate Gallery i London. För två år sedan köpte galleriet en av Manzonis burkar till det facila priset av 300 000 kronor. Priset på bajset översteg vid inköpstillfället priset på guld med 100 gånger. Enligt en taleskvinna för galleriet var Manzonis bajs rena klippet:

He was an incredibly important international artist. What he was doing with this work was looking at a lot of issues that are pertinent to 20th-century art, like authorship and the production of art. It was a seminal work. ... This was a very important purchase for an extremely small amount of money.

Manzonis bajs återfinns även på Centre Pompidou i Paris och Museum of Modern Art i New York. Konstkännarna bedömer att bajsburkarna kommer att öka i värde. Hälften av dem har nämligen exploderat och efterfrågan överstiger numera utbudet med råge.
Piero Manzoni är inte den enda konstnär som satt ett pris på sin avföring. Drygt 20 år senare upprepade den amerikanske fotografen Andres Serrano Manzonis bragd och bjöd ut sin avföring till försäljning. Den amerikanske konstnären Mike Kelley har även han använt exkrementer i sin konst. Andra konstnärer har valt mer diskreta uttrycksmedel: Gina Pane passade på att spy upp rått kött under en s.k. performance 1972 och Carolee Schneemann valde att smeta in sig med djurblod i syfte att hylla det hon kallade "köttet". Elisabeth Ohlson blev rikskändis med Ecce Homo, en utställning i vilken Jesus avbildas tillsammans med homosexuella, transvestiter och aidssjuka.


Vem vill inte vara provokatör?

Är bajs konst? Om man får tro taleskvinnan för Tate Gallery i London, blir bajs konst om bajsaren är renommerad konstnär. Annars är bajset bara vanligt skit. Sådana resonemang är inte lätta att förstå för s.k. vanligt folk. Skit är väl skit, tänker de. Men i konstnärsvärlden är det skillnad på skit och skit. För taleskvinnan på Tate Gallery är Manzonis bajs ett inlägg i en sekellång debatt om konstens villkor. Man kan nästan se henne framför sig där hon står och stirrar intensivt på bajsburken och väntar på att alla intrikata frågor om konstens mening och villkor skall få sina slutgiltiga svar. "Tänk om jag hade kunnat bajsa lika geniala korvar som Manzoni", suckar hon djupt mellan klunkarna.
Detta är ju naturligtvis nonsens. Det är med konstnärens uttrycksmedel som med det verbala språket. Ju mer en person svär, desto större anledning att misstänka att vederbörande har dåligt ordförråd. Ju mer extrema uttrycksmedel en konstnär använder sig av, desto större anledning att misstänka att personen ifråga bara är en posör på jakt efter uppmärksamhet. Och sanningen är den att många av vår tids s.k. konstnärer intet annat är än en samling egotrippade posörer.
Få yrkesgrupper har så höga tankar om sig själva som konstnärer. För dem är en svikande publik ett bevis på att de behövs och ett argument för att staten skall satsa mer pengar på deras fritidsaktiviteter. Man kan tycka att det är märkligt att självklara ekonomiska argument har så svårt att få fotfäste inom denna sektor, men egentligen är det inte så märkligt.
Konstnärerna har mäktiga allierade bland politiker och journalister. Massmedierna älskar posörer och det politiska etablissemanget vimlar av personer som motvilligt sitter och vänder på pappersark dagarna i ända och som drömmer om att bli förknippade med en riktigt provokativ handling. Även om det förekom kritik mot Ecce Homo, fick utställningen godkänt av det kyrkliga etablissemanget. Hade någon förväntat sig något annat? Ärkebiskopen KG Hammar var så förtjust att Ohlson fick ställa ut i Uppsala domkyrka. Humanistiska föreningen vid Stockholms universitet ansåg att Hammar förevisat "bildning, fördomsfrihet, samhällsengagemang, tolerans och genomtänkt kritik" och tilldelade honom det s.k. Uggle-priset. Till och med den socialdemokratiska Broderskapsrörelsen uttalade sitt stöd för Hammars beslut. Utställningen har även visats i riksdagshuset.
När statsrådet Mona Sahlin fick frågan om vad hon tyckte om utställningen, svarade hon att den hade lärt henne mer om kristendomen än hela hennes skoltid. Antingen hade Sahlin inte lärt sig något alls om kristendomen under sin skoltid eller så ljög hon så det knakade. Det är nästan skrattretande att inte ens en person som Sahlin vågar tillstå att anledningen till att hon gillade utställningen var att den gav henne möjlighet att sippa vin tillsammans med KG Hammar och diverse företrädare för s.k. marginaliserade grupper och att den ifrågasätter kristendomen.

Ibland sägs det att konstens frihet är hotad. Frågan är dock om våra målarkluddar behöver oroa sig: om Tate Gallery kan spendera 300 000 kronor av offentliga medel för inköp av avföring på burk, torde allt vara tillåtet.


"Making Differences"

Det senaste exemplet på provokativ konst finner vi på Historiska museet i Stockholm. Utställningen Making Differences är beställd och finansierad av svenska staten och äger rum i anslutning till den folkmordskonferens, Stockholms Internationella Forum, som skall hållas i staden. För några dagar sedan var det dags för vernissage och en av de inbjudna gästerna var Israels Sverigeambassadör Zvi Mazel.
När Mazel fick syn på installationen "Snövit och sanningens vansinne", blev han så upprörd att han stängde av belysningen kring verket. "Snövit och sanningens vansinne" består av en fontän i en liten bassäng som är fylld med en röd vätska som skall föreställa blod. I bassängen flyter en liten båt och på båtens segel finns en bild på den palestinska självmordsbombaren Hanadi Jaradat. Under installationen spelas musik av Bach: "Mein Herz schwimmt in Blut". Jaradat som var medlem av islamiska jihad gick in på en restaurang i Haifa, sköt ner en säkerhetsvakt och sprängde sedan sig själv i luften. Förödelsen efter attentatet var enorm. Restaurangen ägdes av en kristen arabisk familj, 21 personer dödades.
Till installationen är följande text bifogad:


Det var en gång vid midvinter
För hennes brors och kusins död den 12 juni
och tre droppar blod föll
Hon var också kvinna
vit som snö, röd som blod, och hennes hår var svart som ebenholts
till synes oskuldsfull, utan misstänkt uppsåt, och universell icke-vålds karaktär

och det röda var vackert mot det vita
Mördaren ska få sota för detta och vi ska inte bli de enda gråtande
Innan förlovningen ägde rum, blev han dödad i en sammandrabbning med israeliska säkerhetsstyrkor
och hon sprang över vassa stenar och genom törnesnår
Hon sa: Ditt blod ska inte ha spillts förgäves
och höll på att genomborra Snövits oskuldsfulla hjärta
Hon blev inlagd på sjukhus, nedbruten av sorg, efter att ha bevittnat skjutandet
de vilda odjuren ska snart ha slukat dig
Efter hans död blev hon familjeförsörjaren och hon hängav sig fullständigt åt uppgiften
"Ja", sa Snövit, "med hela mitt hjärta"
bittert gråtande tillade hon: "Om vårt folk inte kan förverkliga sina drömmar och mål, så låt då hela världen bli utraderad"
så spring då, stackars barn, spring
Hon tog sig i hemlighet in i Israel, rusade in i en restaurang i Haifa, sköt ner en säkerhetsvakt, sprängde sig själv och mördade 19 oskyldiga civila
vit som snö, röd som blod, och hennes hår var svart som ebenholts
Och visst gråter många människor nu: Zer Avivs familj, Almogs familj och alla släktingar och vänner till de döda och skadade
och det röda var vackert mot det vita

Enligt Mazel var installationen inget konstverk, utan ett försvar för palestinsk terrorism. Israels premiärminister Ariel Sharon har offentligt stött sin ambassadör och sagt att "regeringen står bakom hans aktion". Israel har dessutom krävt att verket skall avlägsnas från utställningen och uppmanat regeringen att "inte gömma sig bakom yttrandefriheten". Om inte de israeliska kraven tillgodoses, hotar Israel att bojkotta den påföljande konferensen.
Konferensens generalsekreterare, ambassadör Krister Kumlin, har avvisat de israeliska kraven och hävdat att verket utgör ett "gripande försök att skildra meningslösheten i våldet".
Kultursverige är naturligtvis utom sig av upprördhet över det israeliska tilltaget. Moderna museets chef, Lars Nittve, medger att han inte har sett installationen, men betecknar ändå Mazels agerande som "oacceptabelt". Dan Wolgers beskriver Mazels agerande som "skandalöst" och tillfogar att han "vantolkat" installationen. Thomas Nordanstad som är ansvarig för utställningen anser att det är konstnärerna som bestämmer om verket är en politisk pamflett eller ett konstverk:

Säger två etablerade konstnärer (som det i detta fall är fråga om) att de har gjort ett konstverk kan det inte ifrågasättas. Sedan kan man diskutera om verket är bra eller dåligt, men det är en annan sak.

Aftonbladets Håkan Jaenson betecknar Mazels agerande som brutalt och arrogant. Pontus Kyander är inte särskilt förtjust i utställningen, men menar att Mazel uppför sig som om han vore en "demokratisk analfabet":

Och om en israelisk ambassadör kliver in på samma museum där tidigare en grupp nynazister förstört en annan utställning och begår ett upprepat illdåd, då visar han en oroande brist på sinne ens för de tydligaste politiska ironier. Välkommen in i klubben, Zvi Mazel. Det är i tidens anda att bedriva knytnävskritik mot konsten och yttrandefriheten!

Helt utan svenskt stöd är dock inte ambassadör Mazel. Kristdemokratiska ungdomsförbundet har polisanmält Historiska Museet för hets mot folkgrupp och moderaten Gunnar Hökmark hävdar att museet "trivialiserar mord". Även moderatledaren Fredrik Reinfeldt har uttryckt förståelse för den israeliska reaktionen. I Expressen ondgör sig Natalia Kazmierska över DN:s konstkritiker Ingela Lind:

Och hur kan man, som DN:s konstkritiker Ingela Lind gjorde på Aktuellt i går, stå med sin pälskrage i en svensk museisal på tryggt avstånd från folkmord, soldater och sprängladdningar och glatt prata om att man gillar k-o-m-p-l-i-k-a-t-i-o-n-e-r?

Samma Ingela Lind menar att Mazel, genom sitt agerande, skrivit ett nytt kapital i "konstvandalismens historia" och att han använder konsten "som spottkopp".

Vad bråkar de om?

Den här typen av gräl är relativt förutsägbara. De som står på den s.k. konstens sida kommer att säga att ambassadör Mazel inte förstått konstverkets egentliga mening. Om det argumentet inte är tillräckligt, kommer de att hänvisa till yttrandefriheten. De som motsätter sig installationen, kommer omvänt att hävda att "Snövit och sanningens vansinne" inte är ett konstverk, utan en politisk nidskrift. På sin höjd kommer de att medge att det är ett dåligt konstverk. Det parterna således i regel strider om är alltså frågan om utställningens konstnärliga status. Är "Snövit och sanningens vansinne" ett konstverk eller bara politisk propaganda förklädd till konst? Eller är det kanske bäggedera?
Konstprofessor Ernst Billgren anser att han vet bättre. Enligt Billgren är varje tolkning av ett konstverk riktig: "Det finns inget rätt eller fel", säger Billgren till Aftonbladet. När konstnärer påstår något sådant, menar de att verket saknar egentlig mening. Varför säger Billgren detta? Han säger det för att bemöta Mazels kritik. Billgren utgår här ifrån att Mazel anser att det finns konst och att "Snövit och sanningens vansinne" är dålig konst. Men är det verkligen det Mazel säger? Mazels uttalanden är tvetydiga. Ibland avfärdar han utställningen som politisk propaganda, ibland kritiserar han den för att den gör konst av en terroristhandling. Om Billgren har rätt, dvs. om Mazel betraktar "Snövit och sanningens vansinne" som dålig konst och om alla tolkningar av konstverk är lika goda, blir det möjligt att avfärda Mazels anmärkning som ett monopolanspråk.
Billgren vet naturligtvis om att hans påstående är diskutabelt, men han säger det ändå för många vet inte om att det är ett problematiskt påstående, dessutom låter det tufft och djupsinnigt. Problematiskt? Om "Snövit och sanningens vansinne" inte har någon särskild mening, blir det svårt att anklaga ambassadör Mazel för feltolkning. Det faktum att Mazels tolkning inte är den enda korrekta tolkningen gör den ju inte felaktig. Om vi håller oss till professor Billgrens teori, är det alltså inte fel att säga att "Snövit och sanningens vansinne" upphöjer en terroristhandling till stor konst. I nästa andetag byter Billgren därför fot och hävdar att Mazel "inte ... [är] rätt person att avgöra om detta är ett konstverk eller inte":

Ambassadören borde fråga någon som begriper sig på konst om saken

Billgren tar nu upp en helt annan fråga, den närmast ontologiska frågeställningen "Vad är konst?". Billgren antar nu att problemet för Mazel inte är att "Snövit och sanningens vansinne" är dålig konst, utan att utställningen inte är konst överhuvudtaget. Men vad är det då som gör "Snövit och sanningens vansinne" till konst? Billgren svarar inte på den frågan.
Professor Billgren förebrår ambassadör Mazel för att han inte kan skilja mellan konst och icke-konst, men han förklarar aldrig vad denna förebråelse grundar sig på. Varför gör han inte det? Därför att han inte vet! Det enda Billgren åstadkommer är en motsägelse: om den första teorin är korrekt, återfinns konsten i betraktarens ögon, om den andra teorin är korrekt, återfinns konsten i det objekt som subjektet betraktar.

Billgren menar att konsten kan utgöra en spelplan där man kan mötas då alla andra argument tagit slut.
- "Om man inte kan föra en dialog genom konsten, var ska man då föra den? Man måste kunna ha extremt olika åsikter utan att för den skull börjar puckla på varandra".

Mycket mer än så blir det alltså inte kvar av konstprofessorns diskurs. Det professor Billgren egentligen säger är således inte alls särskilt djupsinnigt: han säger något i stil med "kan vi inte bara snacka om saken"? Det är sådant som man brukar höra från lågavlönade dagisfröknar.
"Kunde inte den dumma karlen ha frågat mig innan han löpte amok", tänker säkert professor Billgren så här i efterhand. Billgren var faktiskt närvarande när Mazel gick till angrepp. Men eftersom Billgren är konstnär och poserandet är en viktig ingrediens i det moderna konstnärskapet, trodde han att Mazels utfall ingick i installationen! Billgren måste ha blivit rejält förvånad när han slog upp morgontidningen nästkommande dag.

Vem har rätt?

Från israelisk synpunkt är "Snövit och sanningens vansinne" inte kontroversiell därför att verket direkt uppmanar till terrorism. Det gör det inte. Det israelerna vänder sig emot är att det gör poesi av massmord. Hanadi Jaradat var en massmördare. För israelerna är det intressanta inte primärt hur utställningen tas emot i Sverige. Sverige har inget problem med arabisk terrorism. I Mellanöstern är situationen helt annorlunda: där spelar blods- och offersymboliken en helt annan roll när terrorister rekryteras och motiveras. Om man sätter in utställningen i rätt kontext, blir det inte särskilt svårt att förstå det israeliska ursinnet.
Dessutom har israelerna goda skäl att vara misstänksamma: Sverige har alltid varit noga med att odla relationerna med Arafat och PLO. Det är också uppenbart att "Snövit och sanningens vansinne" betraktar konflikten mellan judar och araber ur arabisk synvinkel. Det är massmördaren Hanadi Jaradat som vi skall förstå, tycks konstnärerna mena. Om professor Billgren har rätt, dvs. om "Snövit och sanningens vansinne" skall betraktas som ett argument i en dialog, vems argument är det då som installationen framför? Inte är det terroristoffren som kommer till tals. Enligt utställarnas tolkning av Jaradat hade hon helst mördat fler människor om hon bara hade kunnat: "Om vårt folk inte kan förverkliga sina drömmar och mål, så låt då hela världen bli utraderad".
Om svenska nazister hade fyllt en balja med rödfärgad vätska, placerat en liten segelbåt i den med en bild av Winston Churchill på seglet och döpt installationen till "Dresden", hade den med all säkerhet dömts ut som moraliskt oacceptabel. "Churchill var ju på de godas sida", hade man anfört mot verket. Den kritiken drabbar inte "Snövit och sanningens vansinne" därför att det bland våra s.k. kulturradikaler har blivit salongsfähigt att kritisera Israel. I den till installationen bifogade dikten kan man läsa följande:

Och visst gråter många människor nu: Zer Avivs familj, Almogs familj och alla släktingar och vänner till de döda och skadade

Hemma i Jenin vårdar familjen Jaradat ömt minnet efter dottern. I en intervju med Expressen säger Hanadis far att han är stolt över dotterns bombdåd och att han helhjärtat stöder självmordsbombningar mot Israel. Hanadi fullföljde egentligen bara en lång familjetradition. Hennes båda bröder hade tidigare mördat judar med hänvisning till att de var judar.

På Tate Gallery i London har konstintresserade från världens alla hörn numera möjlighet att beskåda en burk med bajs producerad av den italienska konstnären Piero Manzoni. Enligt konstkritikerna är intellektuella reflektioner över bajsburken avgörande för vår förståelse av 1900-talskonstens mening och villkor.
Manzoni var själv av en helt annan åsikt. I ett privat brev förklarade han syftet med bajsburkarna: han ville visa hur korkade konsthandlare och konstkännare är. "I should like all artists to sell their fingerprints, or else stage competitions to see who can draw the longest line". Manzoni var också helt införstådd med att burkarna en efter en så småningom skulle explodera:" I hope these cans explode in the vitrines of the collectors".