Samtiden.com

Du är här

Ett lysande förslag

Regeringen har bestämt att den livslånga inkomstgarantin för kulturarbetare skall avskaffas. Inkomstgarantin har omfattat så kallat "särskilt betydelsefulla" kulturarbetare och garanterat dessa en inkomst på drygt 200 000 kronor om året. I denna sällsamma skara hittar vi bland andra Pol Pot-supportern Jan Myrdal, poeten och anarkisten Bruno K Öijer och Grupp 8-grundaren Margareta Garpe.
I en kommentar till förslaget säger konstnären Carl-Johan de Geer, som har levt på skattebetalarna sedan 90-talet, "Om jag vore pensionär skulle min egen inarbetade pension vara värd bara 2000 kronor efter skatt". De Geer beskriver sitt konstnärskap som en 30 år lång "kulturell värnplikt" och anser, av allt att döma, att han har gjort sig förtjänt av mer än de 2000 spänn som han, enligt det regelverk som gäller för den övriga befolkningen, har slitit ihop. Kanske har det med hans bakgrund att göra. Som ung man spelade de Geer trombon i socialismens tjänst i proggbandet Blå tåget, numera är han skattefinansierad konstnär och kan ägna sig åt sin hobby på heltid.


Carl-Johan de Geers verk "Skända flaggan".

Regeringens förslag är i själva verket fullkomligt lysande. Carl-Johan de Geers argument att han har utfört en kulturell värnplikt är självklart enbart nonsens. Det finns ingen lag som tvingar människor att måla och musicera. Faktum är ju att anledningen till att de Geer inte har lyckats att skrapa ihop mer än 2000 kronor i pension är att ingen efterfrågar hans konst. Kulturarbetare har aldrig varit särskilt kapabla att värdesätta sitt arbete. Carl-Johan de Geer vill inte arbeta, han vill ägna sig åt sin hobby och tycker att andra skall betala hans pension. Så enkelt är det. Undertecknad har sagt det förr, men det förtjänar att upprepas: storleken på kulturarbetarkollektivets ego har alltid stått i omvänd proportion till efterfrågan på dess produkter.
Förslaget är dock inte retroaktivt. Skattebetalarna kommer även i fortsättningen att tvingas att hålla de Geer et consortes under armarna. Positivt är dock att listan över skattefinansierade målarkluddar inte kommer att utökas. Fröken Anna Odell hade givetvis varit alldeles för ung för att komma ifråga för den statliga inkomstgarantin, men hennes holmgång med personal och polis på psykakuten vid S:t Görans sjukhus i Stockholm kommer, med all säkerhet, att ge henne status som legend bland landets målarkluddar och om systemet med arbetsbefriade konstnärer hade behållits hade Odell, med största säkerhet, förr eller senare, förts fram som kandidat. Nu får hon stå för fiolerna själv. Det är givetvis utmärkt. Naturligtvis finns det en risk att en framtida socialistisk regering med Mona Sahlin i spetsen återinför systemet med arbetsbefriade konstnärer, men tills dess finns det alltså all anledning att fira.