Det primära syftet med Decision Points är att beskriva komplexa beslutsprocesser. Bush menar att mycket av den kritik som riktades mot honom som president baserades på en förenklad bild av politiskt beslutsfattande.
Var det fel att stödja talibanrörelsens kamp mot Sovjetunionen på 70-talet, trots att talibanerna, tre decennier senare, skulle utvecklas till en av USA:s huvudfiender, eller var det amerikanska stödet till talibanerna lika rätt då som kriget mot dem var 30 år senare därför att verkligheten hade förändrats? Bush beordrade waterboarding av tre terrorister därför att han ansåg att metoden kunde rädda oskyldiga människors liv. Var det rätt av honom att göra det eller väger terroristers mänskliga rättigheter mer i vågskålen än den kanske teoretiska möjligheten att skydda oskyldiga människor? Kritikerna hävdade att Bush ljög om Iraks massförstörelsevapen, men är det verkligen rimligt att sätta likhetstecken mellan brist på kunskap och medveten lögn?
Bush säger inte att han sitter inne med svaren på dessa och andra frågor. Istället säger han följande: "Läs boken! Gör tankeexperimentet att du hade varit president under denna turbulenta period. Är du helt säker på att du hade agerat annorlunda?".
Bush har även ett annat syfte med boken. Han är givetvis medveten om att historikerna befinner sig i startgroparna, redo att kasta sig över honom. Förr eller senare kommer berättelsen om George Walker Bushs presidentskap att skrivas och någon form av historisk och moralisk balansräkning att ställas upp. Abraham Lincoln jämfördes en gång av sina vedersakare med en babian. Bill Clinton häcklades på grund av sin kärleksaffär med Monika Lewinsky. Ronald Reagans presidentskap gav upphov till en veritabel industri enbart sysselsatt med att hitta på för den sittande presidenten passande invektiv. Bush blev knappast behandlad på ett annorlunda sätt. Följaktligen är det inte så konstigt att han hoppas att den akademiska historieforskningen skall ge honom någon form av upprättelse.
Decades from now, I hope people will view me as a president who recognized the central challenge of our time and kept my vow to keep the country safe; who pursued my convictions without wavering but changed course when necessary; who trusted individuals to make choices in their lives; and who used America's influence to advance freedom. And I hope they will conclude that I upheld the honor and dignity of the office I was so privileged to hold.
Decision Points handlar givetvis inte endast om politiskt beslutsfattande och historieskrivning. Intressant är också den bild som Bush tecknar av sig själv och sin familj. Han beskriver kampen mot sitt alkoholberoende. Den emotionella närheten till hustrun Laura genomsyrar boken. Hans beundran för fadern är närmast gränslös.
Pappa Bush firar sin 85-årsdag med ett fallskärmshopp
I likhet med fadern är han utrustad med en stor portion humor. Han är barnsligt förtjust i ämnet historia, men får stryk av Karl Rove, Bushadministrationens "mad political scientist", när han utmanar denne i ämnet. Något överraskande och förmodligen lite osvenskt är att Bush är mycket känslosam. Han vägrar att läsa de brev som han har fått från sin far när någon utomstående tittar på därför att han inte kan låta bli att falla i gråt. Han tillbringar timmar med att skriva brev till soldatfamiljer som har förlorat en närstående i Irak. Hans beskrivning av sitt liv som expresident är både roande och rörande. Kanske mer svårsmält för svenska läsare är den sunda patriotism som karakteriserar Decision Points. Bush älskar Amerika och skäms inte över det. Om Bush har en poetisk ådra, blir den synlig när han erinrar sig de möten som han hade med soldater och soldatfamiljer under sin tid som president.
En fördömt angenäm bok!
Decision Points är en positiv överraskning. Det är en utmärkt bok. Boken är inte endast intressant, den är välskriven som få böcker i genren. Bush är förvisso ingen Shakespeare, men hans prosa passar som hand i handske till hans syfte. Decision Points är en tegelsten som är både tankeväckande och läsvärd. Det är också en bok som beklagligtvis aldrig kommer att översättas till svenska. George Walker Bush fann aldrig vägen till våra kulturarbetares hjärtan och tur är väl det, frestas man att tillägga. En orsak är givetvis den patriotism som genomsyrar framställningen. Bush beskriver hur han, mot sin vilja, tvingades att fatta det smärtsamma beslutet att inte åternominera Pete Pace till tjänsten som ordförande i Joint Chiefs of Staff. Pace är fyrstjärnig general. Som ung löjtnant hade Pace lett en pluton i Vietnam som hade förlorat många män i hårda strider.
For the rest of his career, he carried the photos of the Marines who gave their lives under his command. When he took office as chairman, he made a point of telling me their names. He never forgot them, or the cost of war. ...
After turning over his duties, he removed the four stars from his uniform, pinned them to a note card, and left it at the foot of the Vietnam Memorial near the name of a Marine lost four decades earlier. He brought no cameras or press. Later, the card was found at the foot of the wall. It read,
To Guido Farinaro, USMC, These [stars] are yours, not mine!
With love and respect, your platoon leader, Pete Pace.
Visst är det märkligt att det är otänkbart för en svensk statsminister att uttrycka sig på samma sätt?