Samtiden.com

Du är här

Kan kärnfamiljen räddas?

Kärnfamiljen hotas av feminister och politiska extremister på vänsterkanten. Aldrig har den politiska propagandan mot kärnfamiljen varit så massiv som den är idag. Den moderatledda regeringen varken vågar eller orkar ingripa. Man negligerar medvetet en folklig opinion som är positivt inställd till den traditionella kärnfamiljen därför att man inte vill stöta sig med riksdagsfeministerna och deras stödtrupper.

Det anser förre ledaren för Kristdemokraterna Alt Svensson och partikollegan och riksdagsledamoten Mikael Oscarsson.

Rätt och fel

I sakfrågan har Svensson och Oscarsson förmodligen rätt. Den överväldigande majoriteten av svenska folket ställer sig på kärnfamiljens sida. Enligt SIFO anser nio av tio svenskar att barn skall ha en pappa och en mamma, inte två pappor eller två mammor. Endast fem procent är av uppfattningen att det inte är självklart att små barn skall ha föräldrar av motsatt kön.

Är mer politik verkligen lösningen?

På vilket sätt vill Svensson och Oscarsson att vi skall hantera den kris som vidlåder kärnfamiljen? Svaret de lanserar är mer politik:

För att nå dit måste riksdag och regering tillsammans med berörda myndigheter aktivt verka för att främja äktenskapet och familjen som institutioner. ... Alla politikområden ska genomsyras av ett familjeperspektiv. ... En handlingsplan ska upprättas för att stärka äktenskap och familjer. Det handlar både om att verka för positiva attityder till barn, barnafödande, äktenskap och familjebildning, och att konkret erbjuda till exempel föräldra- och äktenskapskurser och rådgivning.

Det är ett märkligt resonemang. Varför ropa kris om nittio procent av befolkningen anser att kärnfamiljen är en föredömlig institution? Är nio tiondelar verkligen för litet? Skilsmässostatistiken ger oss heller ingen anledning att tro att kärnfamiljen är på upphällning.
Det kanske största problemet med Svenssons och Oscarssons förslag är dock bristen på kausal analys. Om vi får tro Svensson och Oscarsson är det bland annat feminist- och queerpropagandan som hotar kärnfamiljen. Stämmer det? Knappast. I det senaste riksdagsvalet lyckades kärnfamiljskritikerna i Feministiskt initiativ inte att skrapa ihop mer än en futtig halv procent. Det är sant att tokfeministerna gärna skriker sig hesa om alternativa livsstilar, men vad spelar det för roll när ingen lyssnar? Svenssons och Oscarssons tes att det finns ett politiskt motiverat hot från vänstern mot kärnfamiljen strider mot kända fakta. Det är, kort uttryckt, struntprat.
Svensson och Oscarsson skyller också krisen på regering och riksdag. Är detta en rimlig anklagelse? Beror den så kallade ”krisen” på passivitet från regeringens sida? Knappast. Sverige har världens mest generösa familjepolitik. Naturligtvis kan man pytsa ut ytterligare några miljarder, men är det verkligen nödvändigt? Sedan när blev barnfamiljernas ”problem” allas vårt gemensamma bekymmer? De som vill skaffa barn, skall ha rätt att göra det, men då får de väl också stå sitt kast. Det är ju inte primärt närvaron av välfärdsstatspolitik som gör att människor bildar familj. I så fall hade Sverige inte haft något demografiskt problem att brottas med och äktenskap hade varit ett i högsta grad sällsynt fenomen i världens fattiga länder. Men så ser ju verkligheten inte ut.
I den mån kärnfamiljen befinner sig i kris, en teori som vi har sett är högst diskutabel, beror det på att män och kvinnor inte gifter sig och skiljer sig med samma frekvens som de gjorde för kanske 100 år sedan och anledningen till det är att de inte gör samma prioriteringar som tidigare generationer. Vad är det som säger att det är något som vi skall oroa oss över? Vill Svensson och Oscarsson tvinga människor att hålla ihop? Tror de att det är möjligt att muta unga män och kvinnor att binda sig? I demokratier väljer människor själva hur de skall utforma sina liv och politikerna har vett att hålla sig på minst armlängds avstånd. Tänk att inte ens en gammal räv som Alf Svensson kan begripa det.