År 1990 hade Tyskland tre moskéer, idag finns det 159 stycken. Vad beror denna ökning på? Hur kan det komma sig att det idag bor nästan 20 miljoner muslimer i Europa -en kontinent som är präglad av kristendomen? Varför är européer så kritiska mot Israel och så överslätande visavi palestinsk terrorism? Vad var det som gjorde att den USA-ledda invasionen av Irak och störtandet av landets diktator Saddam Hussein var så kontroversiell i Europa? Varför avstod EU från att betona kristendomens betydelse i den justering av EU:s grundlag som går under namnet Lissabonfördraget? Varför har EU fördömt det israeliska beslutet att bygga en mur i syfte att hindra terrorister från att ta sig in i landet? Vad beror det på att den Internationella domstolen i Haag fördömde samma skyddsvall som "illegal"?
Giselle Littman menar att hon har svaret på dessa frågor. Europa har förändrats. På fyrtio år har Europa transformerats från ett samhälle som hyllar liberala värden till en kvasitotalitär, mångkulturell geo-politisk realitet- Eurabia. Det är om denna "stats" framväxt och implikationer som hennes bok Eurabia – The Euro-Arab Axis handlar om. Eurabia en av de mest fascinerande och oroväckande böcker som har publicerats de senaste 10 åren. Den är inte endast väldokumenterad, välskriven och polemisk, författaren demonstrerar därtill ett mod som är nästan omänskligt. Samtiden.com skall av den anledningen uppmärksamma Littmans bok i tre artiklar.
Giselle Littman aka Bat Ye’or
Frankrikes stormaktsdrömmar
Efter det andra världskrigets slut påbörjade den franske presidenten Charles de Gaulle rekonstruktionen av Frankrike. de Gaulle var bitter därför att han hade uteslutits från Jaltasamtalen där Europas framtid stakades ut. För de Gaulle var det uppenbart att Frankrike höll på att förlora sin stormaktsstatus. De närmaste 15 åren skulle Frankrike dessutom mista sitt koloniala imperium. För att återupprätta Frankrikes storhet utvecklade de Gaulle en tvåstegsstragi. För det första ville han ena Europa mot USA. Även om de Gaulle inte var direkt USA-fientlig (det var, trots allt, amerikanerna som hade befriat Paris), var han övertygad om att USA var Frankrikes främsta rival på den internationella scenen. För det andra ville han alliera detta enade Europa med de muslimska staterna i Mellanöstern och Nordafrika. Valet av Mellanöstern och Nordafrika var naturligt för de Gaulle eftersom Frankrikes koloniala imperium i mångt och mycket hade varit ett islamiskt dito. Därigenom ville de Gaulle skapa en europeisk-arabisk världsmakt där Frankrike skulle spela den första fiolen. Den enda stötestenen var Israel. Fram till 60-talets början var de Gaulle positivt inställd till Israel. Den franska ståndpunkten blev dock alltmer kritisk allteftersom samarbetet mellan Frankrike och arabstaterna fördjupades. Frankrike hade också en lång antisemitisk tradition att falla tillbaka på och Paris var länge en av Europas mest antisemitiska städer. Frankrike hade räddat Jerusalems mufti Haj Amin från att ställas inför rätta i Nürnberg. Amin var en av Hitlers ivrigaste anhängare i arabvärlden och deltog i planeringen av förintelsen av Europas judar. Men Amin var inte endast en simpel skurk, han hade stort inflytande i den muslimska världen och de Gaulle behövde hans hjälp att uppamma stöd i Mellanöstern för det eurabiska projektet. Frankrikes frustrerade imperieambitioner i kombination med en lång historia av fransk antisemitism passade som hand i handske med arabstaternas ambition att destruera den unga judiska staten. Dessa två förhållanden skulle komma att cementera alliansen mellan Frankrike och arabvärlden.
Att få med sig resten av Europa på tåget skulle visa sig vara mer besvärligt. Europa var splittrat politiskt och sönderslaget ekonomiskt. Inte mycket talade för att Europas stats- och regeringschefer skulle ställa upp på Frankrikes planer. Men det fanns också anledning för de Gaulle att hysa viss optimism. Europa var sargat efter kriget och befolkningarna var krigströtta. Många européer drömde om ett samarbete mellan de europeiska staterna som en gång för alla skulle skrinlägga hotet om nya krig. Det dröjde till 1957 och bildandet av Europeiska Ekonomiska Gemenskaperna (EEC) innan grundplåten till detta samarbete lades. Skapandet av EEC blev startskottet för ett intimt politiskt och ekonomiskt samarbete i Europa. Frankrike hade därmed erhållit nödvändiga institutionella medel för att kunna driva in resten av EEC i det euroarabiska samarbetet. Sexdagarskriget 1967 blev startsignalen. Militärt uppbackade av Irak, Saudiarabien, Kuwait och Algeriet hade Jordanien, Syrien och Egypten gått till anfall mot Israel. Den israeliska segern var lika total som den var förödmjukande för araberna. Israel erövrade Sinaihalvön och Gazaremsan från Egypten, Golanhöjderna från Syrien och Västbanken från Jordanien. Efter sexdagarskriget blev Frankrikes utrikespolitik starkt fientlig mot Israel. Frankrike inledde en bojkott av Israel och började sälja vapen till arabstaterna, bland annat till Libyens diktator Muammar Khadaffi. Men Paris hade inte endast blivit arabstaternas megafon i Europa, den franska regeringen hade också inlett en diplomatisk offensiv i syfte att övertala resten av EEC att ställa sig på arabstaternas sida. Reaktionen på det franska initiativet var dock avvaktande. Många europeiska toppolitiker såg med respekt på den judiska statens kamp för att etablera sig i en extremt fientlig omgivning. Det skulle dröja ytterligare några år innan Frankrike skulle få med sig resten av Europa. Den avgörande händelsen var oljekrisen 1973.
Oljekris
År 1973 drabbades Europa och västvärlden av en av politiska skäl frammanipulerad energikris. Arabstaterna var rasande efter Israels seger i sexdagarskriget och förklarade dess allierade i väst totalt ekonomiskt krig. OPEC:s beslut att höja priserna på råolja och att minska oljeproduktionen drabbade Europa hårt eftersom de europeiska länderna importerade nästan hälften av all olja från Mellanöstern. USA vägrade dock att vika sig. Amerikanerna visste att arabstaterna var helt beroende av teknologi från väst och uppmanade européerna att sätta hårt mot hårt. De erbjöd sig också att täcka den bortfallna importen med amerikanskproducerad olja. De flesta europeiska stats- och regeringschefer greps emellertid av panik. Frankrike var undantaget. För
Frankrikes president Georges Pompidou var oljekrisen snarare en tillgång eftersom den gjorde det möjligt för Frankrike att övertyga tveksamma EEC-stater att gå med i den allians med arabvärlden som hade föresvävat de Gaulle. Frankrike lyckades också övertyga EEC att inte acceptera USA:s erbjudande, att inte syna arabernas kort, utan att istället försöka blidka dem genom att gå deras krav till mötes. I november 1973 träffades EEC-länderna i Bryssel för överläggningar. Under den påföljande konferensen deklarerade EEC att organisationen ställde sig bakom arabstaterna. Arabstaterna belönade EEC omedelbart med ökade oljeleveranser.
Därmed var också den första grundstenen i Eurabia på plats.
Eurabias framväxt
EEC och arabstaterna hade till en början olika syn på målet med det euroarabiska samarbetet. EEC var primärt intresserad av att säkra tillgången till billig olja, nya marknader och att undvika arabisk terrorism. Frankrike hade en egen strategi:. Frankrike ville dra in Europa i ett samarbete med den muslimska världen av politiska skäl.
Arabstaterna hade också gått in i dialogen av politiska skäl. Deras målsättning var att öka stödet för den arabiska sidan i Palestinakonflikten och att minska USA:s makt i världspolitiken. USA var ju, trots allt, den judiska statens främsta garant.
För Littman är Eurabia en beteckning på en geo-politisk realitet som omfattar Europa, Nordafrika och Mellanöstern. Ursprungligen var Eurabia namnet på en fransk tidskrift utgiven av The European Committee for Coordination of Friendship Associations with the Arab World. Det första numret av tidskriften utkom i mitten av 70-talet. Eurabia var strikt proarabisk och Littmans analys av det geo-politiska Eurabias framväxt tar sin avstamp i tidskriften och de idéer som den gjorde sig till språkrör för.
Tidskriften argumenterade för att Europa inte borde nöja sig med att samarbeta ekonomiskt och politiskt med arabstaterna. Eurabia manade till en fördjupad dialog mellan Europa och arabvärlden och hävdade att målet för en dylik dialog måste vara skapandet av en gemensam politisk vilja. Den argumenterade för att europeiska politiker måste verka för att i Europa skapa ett opinionsklimat som är fördelaktigt för araber, att EEC måste stödja arabvärlden mot Israel och öppna gränserna för muslimsk massinvandring. Eurabia var alltså en tidskrift, men de idéer som den kolporterade hade stöd högt uppe i EEC-byråkratin: de ursprungliga planerna på ett i huvudsak ekonomiskt samarbete med arabvärlden, hade med tiden börjat ge vika för radikalare idéer där målet var en arabisering och islamisering av den europeiska kontinenten.
En rad olika organisationer verkade för att fördjupa och vidga det EEC-byråkraterna kallade "dialogen". De tre huvudaktörerna var The European Institute of Research on Mediterranean and Euro-Arab Cooperation (MEDEA), MEDA och
The European Parliamentary Association for Euro-Arab Cooperation (PAEAC). PAEAC var den institution som spelade den viktigaste rollen i den kulturella transformationen av Europa. PAEAC bildades 1974 med stöd från EEC och bestod av drygt två hundra europeiska politiker. De flesta åsiktsriktningar var företrädda, vilket innebar att beslut fattade av PAEAC hade bred politisk förankring. Organisationen hade som målsättning att verka för fred i Mellanöstern och ett stärkt politiskt, ekonomiskt och kulturellt samarbete mellan Europa och arabvärlden. På dess möten, som hölls omväxlande i Europa eller i Mellanöstern eller Nordafrika, deltog både arabiska och europeiska politiker. PAEAC menade att det var nödvändigt att Europa erkände den arabiska kulturens historiska bidrag till europeisk utveckling och att främjandet av arabisk kultur i Europa måste ges högsta prioritet. PAEACs ambitioner välkomnades av arabstaterna. Dess arabiska kravlistan blev också allt längre och längre. Man ville ha vetenskap och teknologi från Europa. Det irakiska kärnkraftverket Osirak, som bombades av Israel 1981, var uppfört av Frankrike. Man framförde önskemål om att Europa skulle öppna sina gränser för muslimsk massinvandring och att européerna skulle verka för att sprida arabisk kultur och religion i Europa.
EU ställde sig bakom de muslimska kraven av ekonomiska skäl och därför att man var rädd för arabisk terrorism. Den muslimska invandringen till Europa var således inte flyktingrelaterad. Den var ett resultat av beslut fattade på högsta politiska nivå i Europa. Europas fortlöpande arabisering och islamisering sjösattes under ett seminarium i Venedig 1977. Seminariet var betitlat Means and Forms of Cooperation for the Diffusion in Europe of the Knowledge of Arabic Language and Literary Civilization och deltagarna kom från EEC:s medlemsstater och 14 arabländer. Under de närmaste åren följde de eurabiska seminarierna och mötena tätt på varandra. Mellan 1977 och 1983 beslutades att så kallade kulturella centra skulle uppföras i Europas huvudstäder med målsättningen att sprida arabisk kultur på kontinenten. Man beslutade att rekommendera EG att arabisk kultur och islam skall få en större plats i skolornas kursplaner och att Europas museer skall expandera sina sektioner om islam. Under ett möte i Venedig hävdade en italiensk delegat att det mesta i väst, vetenskap, gastronomi, konst och filosofi visade på islams positiva inflytande. De muslimer som deltog i mötena betonade den islamiska civilisationens överlägsenhet och européerna svarade genom att be om ursäkt för korstågen, imperialismen, kolonialismen och Europas, enligt de muslimska kritikerna, tvetydiga hantering av Palestinafrågan. Nio månader efter terroristattackerna mot New York och Washington fördömde konferensen The Euro-Arab Parliamentary Dialogue under ett möte i Bryssel alla försök att länka islam, araber och terrorism. Under det så kallade Hamburg-symposiet 1983 betonade Tysklands utrikesminister Hans-Dietrich Genscher islams bidrag till Europa och den eurarabiska dialogens betydelse för att cementera solidariteten mellan Europa och arabvärlden. År 2003 hävdade EU-kommissionens Romano Prodi inför egyptisk publik att Europas folk inte tror att det föreligger en civilisationskonflikt mellan islam och Europa och att de tvärtom förkastar denna uppfattning som "eurocentrisk". Frankrikes president Chirac hotade att blockera nya medlemmar till EU 2003 på grund av dessas transatlantiska kopplingar. År 2004 skapades Anna Lindhs Euro-Mediterranean Foundation for the Dialogue of Cultures med säte i Alexandria, Egypten. En av stiftelsens målsättningar blev att ta upp kampen mot vad man kallade "Fortress Europe" i syfte att underlätta för muslimer att immigrera till Europa. Två år senare deklarerade president Chirac under ett möte i Kairo att hans ambition var skapandet av ett gemensamt europeiskt-arabiskt frihandelsområde.
Littmans slutsats är otvetydig: endast en blind eller absolut godtrogen person kan missförstå EEC:s/EG:s/EU:s avsikter. EU vill inte längre att Europa skall likna Amerika, det skall istället ha mer gemensamt med Marocko och Egypten.
Det nya Europa
Littmans dom över det nya Europa är hård. Eurabia är fortfarande Europa, men det är inte det Europa som vi har lärt oss känna igen i historieböckerna. Grundtanken i den eurarabiska dialogen är att Europa skall bli mer arabiskt och mindre västerländskt. Europa har utvecklats från en judisk-kristen civilisation till ett slags övergångssamhälle där sekulära och islamiska element existerar sida vid sida och där kontinentens kristna tradition håller på att försvinna.
I den mån Europa har haft en politisk och moralisk ryggrad knäcktes denna i början av 70-talet. Oljekrisen medförde att Europa sålde ut sin politiska och kulturella skäl av ekonomiska hänsyn och av pur rädsla för arabisk terrorism. Istället för att stå upp för sina värderingar och hålla fast vid sin allians med USA och Israel, inledde Europa ett ekonomiskt och politiskt samarbete med flera av världens mest avskyvärda stater.
Det kanske mest föraktliga inslaget i detta drama är att Europas medborgare och finansiärer av detta projekt aldrig blev tillfrågade om de vill ha det nya Europa. Det hölls alltid några folkomröstningar om Eurabia. Det nya Europa växte fram i hemlighet. Mötena ägde rum och besluten fattades bakom stängda dörrar av representanter från EEC och arabstaterna. Islamiseringen och arabiseringen av Europa var något som lurades på de europeiska befolkningarna. Man sade att Europa behöver mer arbetskraft, men man undanhöll medborgarna att man tänkte öppna gränserna för miljoner och åter miljoner muslimer. Man sade att man stod på demokratins sida samtidigt som man tog diktaturernas parti mot en liten övergiven demokrati i Mellanöstern. Man sade att Europa behöver mer mångfald, men man dolde att man eftersträvade en gemensam enfald med arabvärlden. Man sade att det är viktigt att EEC stöder utvecklingen i arabvärlden, när man egentligen bara pumpade in enorma mängder skattemedel i muslimska stenåldersdiktaturer och terroristorganisationer därför att man inte vågade annat. När EEC-byråkraterna inte dolde relevant information, ljög man om sina verkliga avsikter. Man undanhöll allmänheten misshaglig information och försökte i god sovjetstil manipulera media och skriva om Europas historia för att inte störa den bild av mångkulturell eurarabisk idyll som man hade för avsikt att tvinga på de europeiska skattebetalarna.
Den förda politiken har medfört att Europa har lidit skada på flera områden.
Den av EEC accepterade islamiseringen har medfört att det idag inte finns någon fri och publik debatt om islams roll i Europa. Människor är rädda för att våga uttrycka sin åsikt. Eurabia har visat sig vara den mest icke-liberala version av Europa som har skådats sedan andra världskrigets slut. Den franska skådespelerskan Brigitte Bardot dömdes till 150 000 kronor i böter därför att hon i ett brev till Frankrikes president sagt att "muslimer förstör Frankrike". Den italienska journalisten Oriana Fallaci stämdes upprepade gånger för sina böcker. I England blev en anställd på en fångvårdsanstalt entledigad därför att han hade skämtat grovt om Usama bin Laden. Enligt kriminalvården var avskedandet av mannen ett led i dess kamp mot rasism och trångsynthet. Robert Kilroy-Silk fick sparken från BBC efter 17 år som programledare på grund av att han uttryckt sig nedsättande om islam. Världskulturmuseet i Göteborg plockade ner en tavla av den franska konstnären Louzla Darabi efter protester från svenska muslimer. Arabiseringen av Europa har därtill lett till en eskalerande antisemitism som är djupt oroande och som EU, med vett och vilja och, ännu en gång, i god sovjetstil, har försökt att dölja. Den har skapat en situation där Europas sekulära ideal ifrågasätts av grupper som uppfattar konfessionsmässigt neutrala institutioner som en provokation mot deras kultur. Den har medfört att Europa, trots allt skryt om mänskliga rättigheter, har allierat sig med stater som knappt kan stava till "mänskliga rättigheter" och att EEC blivit den kanske mest kända megafonen för organiserad terrorism i världen. Den har, sist men inte minst, lett till en europeisk form av antiamerikanism som är så fanatisk att den är löjlig.
Finns det någon återvändo? Littman är pessimistisk om Europas framtid:
Eurabia is the future of Europe. … France and the rest of Western Europe cannot change their policy anymore. Their future is Eurabia. Period.
I denna artikel har vi fokuserat på orsakerna till Eurabias framväxt. Vi har haft mycket litet att säga om Europas motpart – arabstaterna. Vilken ideologi är det som har väglett deras agerande? Vilken roll spelar kristendomen i Littmans drama? Är det meningsfullt att använda ordet "jihad" när vi diskuterar islamiseringen av Europa? Vad betyder begreppen "dhimmitude" och "dhimmis"? Är det rimligt att karakterisera den europeiska kontinenten som en under islam underordnad kontinent? Det är några av de frågor som skall vi ta upp i nästa artikel om Gisele Littmans bok Eurabia – The Euro-Arab Axis.